Att kritisera Reinfeldts och Borgs politik är egentligen inte så svårt. Arbetslösheten bara fortsätter att öka, ”jobbpolitiken” handlar om att göra den som inte kan arbeta fattigare och pengar som borde gå till välfärd används i stället till storföretagen.

Dessutom blir Borg allt mer ensam om sin övermodiga syn på den svenska ekonomin.

Att bedriva en riktig opposition är lite besvärligare. Då handlar det om att – helst mycket konkret – visa att det finns alternativ. Att det går att skapa fler jobb och mer trygghet.

Det är precis det som är Stefan Löfvens utmaning, och det ser ut som han är på väg att anta den. Den socialdemokratiska ledarens kritik mot regeringens sätt att använda arbetsförmedlingen är faktiskt exempel på riktigt bra oppositionspolitik.

Arbetsförmedlingen är nämligen viktig för regeringen. Myndigheten har fått ta över det ena uppdraget efter det andra. Den borgerliga ”arbetslinjen” har handlat om att skriva in människor på förmedlingen, inte om att ge dem jobb.

Det är bra att Löfven kräver att arbetsförmedlingen får tillbaka sitt huvudsakliga uppdrag, att förmedla arbeten och arbetskraft. Och att han i kvällens Agenda gjorde klart att det i grunden är ett offentligt uppdrag.
Regeringens misshandel av Arbetsförmedlingen kan aldrig vara ett argument för samhället att dra sig undan ansvaret för en fungerande arbetsmarknad.

Så till frågorna om SAS.

Löfven duckade, och det är kanske inte så konstigt. I längden lär han ändå inte komma undan. I lördags uttryckte Urban Bäckström sin förtjusning över det som hänt, och han lär inte vara ensam. SAS-uppgörelsen kommer att finnas som en skugga på den svenska arbetsmarknaden länge.

Jag har skrivit om det på lönebloggen.

Ingvar Persson

Andreas Carlson är Kristdemokraternas talesperson i arbetsmarknadsfrågor. Om namnet är obekant är det inte så konstigt.

Arbetsmarknadsfrågor har aldrig riktigt varit Kristdemokraternas stora fråga.
Nu har i alla fall Carlson upptäckt att det står illa till med arbetsförmedlingen. Det låter han meddela via Svenska Dagbladet.

Pengar som riksdagen anslagit används inte, verksamheten är ineffektiv och medborgarnas förtroende sviktar. Arbetsförmedlingen gör helt enkelt inte sitt jobb, om vi ska tro Carlson. Och det ska vi nog göra.

Utanför kristdemokraternas skara är problemen på Arbetsförmedlingen knappast någon nyhet. De senaste åren har varit fulla av rapporter om hur arbetsförmedlingen misslyckats med att lotsa arbetslösa till de lediga jobb som trots allt funnits. Dessutom har vi kunnat läsa om märkliga coachprogram, förnedrande fas3-åtgärder och alla sorters konstigheter.

Carlsons slutsats är – inte överraskande – att arbetsförmedlingen ska privatiseras. Vi har hört receptet förut. Konkurrerande tjänsteleverantörer, valfrihet för konsumenten, nationella kvalitetsregister och kontrollerande myndigheter.

Som den privatiserade skolmarknaden eller riskkapitalbolagens vårdinbrytningar med andra ord. Eller kanske som Arbetsförmedlingens egna satsningar på jobbcoachning med kristallhealing och annat hokus pokus.
Det är just här Carlson och många av hans borgerliga kollegor går vilse. Orsakerna till att Arbetsförmedlingen tycks vara på väg att haverera är nämligen inte bristen på konkurrens.

I stället handlar det om att regeringar – också Socialdemokratiska – lagt på förmedlingen allt fler uppgifter som inte handlar om att förmedla arbete eller utbilda för arbetsmarknaden. De senaste åren har den utvecklingen exploderat.

När regeringen vill få människor att resa sig från sjuksängen och gå till jobbet kallas arbetsförmedlingen in. När integrationen inte löper som ministern vill flyttas ansvaret från kommunerna till Arbetsförmedlingen. Och när utanförskapet ska bekämpas är det Arbetsförmedlingen som får handla upp jobbcoacher och fas3-platser i rasande fart.

Det är inte så konstigt om verksamheten i allmänhetens ögon byter karaktär, från en förmedlare av arbetskraft till en del av statens kontroll- och bestraffningsapparat.

Arbetslösheten har blivit ett individuellt problem som de arbetslösa ska lösa själva. Och rekryteringen av arbetskraft har blivit något arbetsgivarna får lösa med hjälp av bemanningsföretag.

Om Carlson och hans vänner får som de vill skulle den utvecklingen ta ett jättesteg framåt. Det är svårt att tro att det faktiskt skulle lösa problemen på landets arbetsförmedlingar.

Ingvar Persson

I går handlade det om Orrefors i Småland och Hallstavik i Uppland. I dag är det i värmländska Säffle som de anställda på Volvos bussfabrik får veta att deras jobb inte längre kommer att finnas.

I Orrefors och Åfors förlorade 130 glasarbetare sina jobb. I Hallstavik gällde det 230 jobb på pappersbruket, och i Säffle försvinner nästan 400 arbetstillfällen när bussproduktionen flyttar till Polen.

Det var precis så här det började hösten 2008. Sedan försvann nästan 100 000 industrijobb på några månader. Stefan Löfven, då ordförande i IF Metall, talade om undantagstillstånd.

I Stockholm diskuteras just nu regeringens budget och oppositionens alternativ. Alla tycks överens om att Sverige står inför tuffa tider. Lite tuffa om vi ska tro Anders Borg, mycket tuffa enligt nästan alla andra.

Men i Stockholm talas det ändå om framtiden. Om att Sverige så småningom kommer att påverkas av den ekonomiska härdsmältan i Europa, och av den åtstramningspolitik som gör att det varken går att sälja konstglas, papper eller bussar.

Sverige kommer att drabbas av den ekonomiska krisen, säger man.
I Säffle, Hallstavik och Orrefors har det redan hänt.

Ingvar Persson

Från riksdagens talarstol förklarade Fredrik Reinfeldt i går att ”jobbpolitiken har fått effekt, med ökad sysselsättning och minskat utanförskap”.
Det är lite osäkert hur statsministern kommit till den slutsatsen. Så här ser det ut i verkligheten, enligt a-kassornas samorganisation.

I dag rapporteras det att antalet arbetslösa blir allt fler och att antalet jobb blir allt färre. I slutet av augusti var arbetslösheten uppe i 8,4 procent, enligt Arbetsförmedlingen. Det handlar om totalt 389 000 personer, en ökning med 19 000 personer sedan i fjol.

Samtidigt har antalet lediga platser som anmälts till arbetsförmedlingarna minskat. I augusti uppgick de nya platserna till drygt 50 000 platser, en minskning med 4 000 platser på ett år.

Som sur grädde på moset varslades 4 200 personer om uppsägning i augusti. Antalet varslade har ökat med över 50 procent under årets första sju månader jämfört med samma tid förra året.

I går kom OECD:s rapport ”Education at a glance”. Den visar att var tionde ung människa i Sverige varken arbetar eller studerar. Det är den lägsta siffran av något OECD-land. Och i förra veckan skrev jag om att antalet svenskar som måste ta socialbidrag för att överleva ökar.

På söndag är det sex år sedan den borgerliga alliansen vann sitt första val. De gjorde de genom att prata om ”arbetslinjen”. Hur tycker ni att det gått hittills?

Daniel Swedin 

Nästa år har Sverige över en halv miljon arbetslösa.
Enligt Arbetsförmedlingens prognos stiger arbetslösheten till 11,3 procent av arbetskraften. Som vanligt är det ungdomarna som drabbas allra hårdast. Arbetsförmedlingen spår en ungdomsarbetslöshet på 35 procent. Sämst utbildning ger sämst möjligheter att få jobb.
Regeringen måste satsa på utbildning och ungdomsjobb nu. Nästa år får inte bli ännu ett skitår.

Eva Franchell

För en vecka sedan delade AB Volvo ut fyra miljarder till aktieägarna. Nu berättar E24 att företaget också beställt två nya direktörsjetplan. Prislapp 850 miljoner kronor.

Samtidigt varslas ytterligare femtonhundra anställda i Umeå, Göteborg, Eskilstuna, Skövde och Köping. Många, inte minst volvoanställda, upplever inte att företaget varit överdrivet intresserade av andra lösningar.

Krisen må drabba hela jorden, men den drabbar inte alla lika hårt.

Ingvar Persson

Det är möjligt att Maud Olofsson och Sven-Otto Littorin hade börjat andas ut på sina departement. De senaste veckorna har trots allt de svarta rubrikerna om nya storvarsel kommit lite glesare, trots att arbetslösheten stiger och arbetsförmedlingen regelmässigt redovisar varselsiffror på historiska nivåer.

I så fall måste dagens besked från Volvo vara en signal om att det är dags att tänka om. Varselvågen är inte över, störtdykningen på arbetsmarknaden fortsätter även om rubrikmakarna tappat intresset. Den massarbetslöshet Anders Borg talar om är inte några abstrakta siffror. Det handlar om skattebetalare som bär välfärdssamhället och om löntagare som producerar exportinkomster. Men framför allt handlar det om människor av kött och blod, människor som har familjer och vänner och som nu kastas ut till en a-kassa i spillror och ett trygghetssystem under avveckling.

Volvo kan tänka sig att ersätta delar av varslet med en arbetstidsförkortning. Det är inte svårt att föreställa sig det tryck som nu ligger på de lokala facken. Sådan är dagens verklighet.

Det kan dock inte bara vara ett ansvar för lokala fackliga organisationer att hålla samman basen för den svenska industrin. Det måste också vara ett ansvar för företag som under åren tjänat miljarder.

Och för en regering som trots allt är vald för att ta ansvar för landet.

Ingvar Persson

 
Nästan elva miljarder satsar finansminister Anders Borg på passiv arbetsmarknadspolitik.
När vårpropositionen presenteras i dag kommer regeringens arbetslinje att brytas. I stället presenterar Anders Borg och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin sin variant av arbetsmarknadspolitik. Det blir jobb- och utvecklingsgarantier som ska möta en arbetslöshet på nära tolv procent.
Det lär bli mest passiva åtgärder.
De arbetslösa ungdomarna hade behövt en större satsning på utbildning.
Regeringen hade också kunnat behålla fler jobb i kommuner och landsting, men det kommunala stödet på 17 miljarder på tre år lär inte räcka särskilt långt.
Vi går in i en depression som regeringen försöker hantera lite valhänt .
Var är det politiska modet?

Kommunal håller presskonferens i dag. Precis som bland annat IF Metall kommer förbundet att tvingas höja avgifterna till a-kassan.

Samtidigt meddelar akademikernas a-kassa att den kommer att sänka avgiften för sina välutbildade och ofta välavlönade medlemmar.

Lågavlönade med osäkra jobb får alltså betala mer, högavlönade i trygga branscher mindre. Det är inte bara orättvist, det är i själva verket ett av de viktigaste inslagen i regeringens arbetsmarknadspolitik.

Enligt Sven-Otto Littorin och Anders Borg ska avgifterna till a-kassan hjälpa till att driva på förändringen av arbetsmarknaden. Arbetskraften överge branscher med arbetslöshet och i stället söka sig dit jobben finns.

Skolköksbiträden, undersköterskor och bilmontörer skulle alltså ställa sig i kö för jobb som tandläkare, IT-ingenjörer eller civilekonomer. Det kommer naturligtvis inte att hända.

Vad som däremot händer är att klyftorna ökar, liksom pressen på de löntagare som ännu har kvar jobbet.

Och någonstans anar jag att det är precis det som är meningen.

Ingvar