Just nu diskuterar en stor del av Sverige om det möjligen kan vara så att ett riksdagsparti i all hemlighet blivit infiltrerat av antidemokratiska och religiösa extremister.

Samtidigt, på andra platser det offentliga samtalet, görs uttalanden som får mig att fundera på det här med demokratins tunna fenissa.

I stockholmspressen pågår det just nu ett stort bråk om ett stort bygge. Det gör det ofta, men ibland heter bygget Slussen och ibland heter det Förbifarten. Just nu heter det Nobelcentret.

Exakt vad Nobelcentret är – eller kan bli – kan man läsa om här eller här.

De som ogillar centret tycker att det är för högt, för fult, ska byggas på fel plats och dessutom kommer andra byggnader behöva rivas för att det ska kunna gå att byggas.

Så där får man tycka. Men det finns en politisk majoritet för att centret ska byggas.

Det är då det brister för en del personer, företrädelsevis personer med tillgång till Dagens Nyheters kultursida.

För en månad sedan uppmanade Maria Schottenius kungen att vägra dela ut Nobelpriset och på så sätt pressa fram ett byggstopp. Nu i april var hon ute igen och krävde att kungen skulle markera mot bygget.

I dag skriver Inga-Britt Ahlenius en text i samma tidning där hon ger uttryck för ungefär alla invändningar ovan. Men, hon lägger också till att Nobelcentret aldrig hade byggts om det var far och son Nicodemus Tessin som styrde över stadsbyggnadspolitiken. Herrar Tessin levde i skarven mellan 1600- och 1700-tal, och byggde med kungars mandat saker som Bondeska palatset, Stockholms slott, Tessinska palatset och Södra stadshuset – och det som i dag är Stockholms stadsmuseum.

Mycket kan man säga om dessa byggnader, men något samråd för detaljplanerna hölls nog inte och något beslut i en demokratisk församling som en stadsbyggnadsnämnd togs nog inte heller. Erbjöds alla stockholmare en möjlighet att överklaga byggena? Nja.

Man får förstås älska fördemokratisk arkitektur, men att börja längta efter fördemokratiska tider bara för att det ska uppföras ett nytt hus man ogillar är ändå bara för konstigt.

Det är inget mindre än förtroendet för välfärdsstaten som står på spel.

Brottsförebyggande rådet har i en rapport visat att en stor del av Arbetsföremedlingens stöd till arbetsgivare som anställer långtidsarbetslösa går rakt ner i yrkeskriminellas fickor. Arbetsförmedlingen lade å sin sida ner projektet med etableringslotsar efter misstankar om bedrägerier, mutor, hot, utpressning och terrorrekrytering.

I spåren av lagen om valfrihet, LOV, har en rad kommuner rapporterat om att kostnaderna för hemtjänst skenar och antalet brukare ökar. I Södertälje misstänker man att det beror på att skattepengar betalades ut till yrkeskriminella och en stor bedrägerirättegång pågår.

När blind ideologi får styra har valfrihetssystem rullats ut, privatiseringar genomförts och subventionsapparater byggts upp. Tyvärr har det medfört att kriminella har lärt sig att det är hos Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan man mer eller mindre riskfritt kan hämta hem stålarna.

I förra veckan uppmanade Dagens Nyheters liberala ledarsida de borgerliga partierna att agera på det här och att lansera politiska förslag för hur man kan komma åt avarterna.

Det är en uppmaning man kan stämma in i – även om DN mest tycks oroas för att verkligheten ska ge vänstern rätt i sin kritik av vinstsystem i välfärden.

Insikten att valfrihetsideologin underlättat för systemhotande brottslighet borde skicka kalla kåra längs ryggraden på våra borgerliga politiker.

Men icke.

Nu är det dags att regeringen på allvar tar tag i fifflet och fusket.
Välfärden kan inte få vara tjuvarnas marknad.

I dag tar liberala Dagens Nyheter itu med KD-ledaren Ebba Busch Thor och hennes förslag om att lagföra krigsbrott som landsförräderi och att man ska passen av misstänkta IS-krigare.

På ledarplats skriver tidningen att Ebba Busch Thor leder sitt parti på en resa, bort från svensk rättstradition och mot Guantánamo: ”Det stora problemet med KD:s förslagsflora är avsaknaden av rättssäkerhet [..] KD:s förslag är så ogenomtänkt, skissartat och populistiskt att förhoppningsvis inget parti vill befatta sig med det.”

Åh, det vore förstås en nåd att be om. Men redan i går kunde TT rapportera att det finns ett parti – som ideologiskt står nära DN och väl någonstans brukar stå upp för rättssäkerhet – som gör tummen upp.

Ni har gissat rätt. Det är Folkpartiet Liberalerna.
– Vi har i Folkpartiet haft exakt samma tankegångar, berättade Jan Björklund nöjt i går.

Ogenomtänkt. Skissartat. Populistiskt.

Ja, det är klart Jan Björklund är glad.

I dag skriver Dagens Nyheters Jonas Thente att näthatet ”ger uttryck för de bortsorterades röst”.

Ungefär så här förstår jag teserna Thente driver i texten:

Svensk vänster skiter i klassfrågor eftersom Rapport inte längre visar tv-bilder på friställda kroppsarbetare.
Sveriges vita manliga arbetarklass har då börjat näthata ”den medelklassiga identitetsvänstern” som övergett dem och hittat sexigare teorier.
”Den medelklassiga identitetsvänstern” ger uttryck för klasshat värdigt 1700-talets adel om man hånar hur näthatarna stavar.

Man skulle kunna invända att inga av hans premisser egentligen finns belagda, att han själv ger uttryck för klasshat när han försöker sätta likhetstecken mellan näthat och arbetarklass, att hans bild av hur svensk arbetarklass ser ut är hopplöst daterad.

Men det riktigt anstötliga är att Thente hävdar att näthatet inte är ett demokratiskt problem. Det röjer nog något helt centralt om hans perspektiv.

En av de starkaste debattexter jag läst var när projektledaren My Vingren berättade om de hot hon drabbats av när hon deltagit i samhällsdebatten:

Och jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är ironiskt att de som just nu skriker högst om censur och yttrandefrihet är samma grupp av människor som får mina anhöriga att ringa polisen i panik när jag missar att svara i telefon under en timme eller som gör att jag får ont i magen av ett extra välformulerat dödshot. Vad händer egentligen med vår demokrati när offentliga uttalanden från kvinnliga feminister per automatik genererar dödshot och allvarliga sexuella trakasserier?

Det här var innan Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg berättade om hoten hon mötte när hennes redaktion granskade högerextrema sajter. Det här var innan en LRF-ordförande vittnade om att han inte vågar polisanmäla rasistiska dödshot eftersom det skulle göra saken värre. Och det var innan tjänstemän på Ungdomsstyrelsen hotades när de gett avslag på ett ungdomsförbunds bidragsansökan.

Jag är vänster och kommer säkert skyllas för att som förläst mig på ”sexiga teorier”. Men jag tycker inte att det är svårt att se hur näthatet faktiskt kringskär och hotar demokratin och yttrandefriheten.

Jag tycker inte heller att det borde vara någon stor sak att solidarisera sig med My Vingren framför j_london eller någon annan av de män som ägnar sig åt att skrämma, hota och jaga sina medmänniskor.

Ja, säger Hanne Kjöller på DN:s ledarredaktion.
Nej, säger DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg.

Är Fredrik Reinfeldt Karl-Bertil Jonsson?

Under rubriken ”Korkade men få” uppmärksammar i dag Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson det rasistiska hat som riktats mot Nina Davuluri – årets Miss Amerika – i olika sociala medier.

Helmersons slutsats är som följer:

Risken med att lyfta fram ”Twitterstormar” som denna, eller för den delen föraktet i somras mot det svenska damlandslaget, är att hatarna framstår som mäktigare än de är.

Där har han nog en poäng. Samtidigt är nog Erik Helmerson den ledarskribent som allra flitigast uppmärksammar vad som skrivs och görs på Twitter.

21 augusti 2013 skrev Helmerson om att folk på Twitter skrivit att fel människor deltog i det så kallade hijabuppropet.

12 juli 2013 skrev Helmerson om att den socialdemokratiska Europaparlamentsledamoten Marita Ulvskog skrivit förbrytligheter om Jan Björklund på Twitter.

20 juni 2013 skrev Helmerson om att folk på Twitter kallat medlemmar i Fria Moderata studentförbundet för svin och avskum.

20 april 2013 skrev Helmerson om att förre Luf-ordföranden skrivit något intressant på Twitter.

20 mars 2013 skrev Helmerson att humorn är utsatt av ett kvävningsförsök av folk på Twitter.

12 mars 2013 skrev Helmerson om att folk på Twitter varit oförskämda mot påven.

18 januari 2013 skrev Helmerson om att Lars Ohly varit dum mot Janne Josefsson på Twitter.

10 januari 2013 skrev Helmerson om att V-politikern Ali Esbati på Twitter berömt Aftonbladets kulturchef, Åsa Linderborg.

5 januari 2013 skrev Helmerson om att folk på Twitter påstått att rasismen inte minskat.

28 oktober 2012 skrev Helmerson om att någon på Twitter blivit arg på senaste Bond-filmen.

22 augusti 2012 skrev Helmerson en text om att folk på Twitter utdelat kritik mot en text av kulturjournalisten Andres Lokko.

Topparna i Helmersons bevakning av Twitter är nog annars när han 4 oktober 2012 skrev en text där han berättade om vad han twittrat i går och när DN:s ledarsida 17 oktober 2012 citerade vad Helmerson twittrat:

I dag berättar Dagens Nyheters liberala ledarsida att Sverige aldrig har tvångssteriliserat transpersoner.

Att staten krävde att personer som önskade genomgå könskorrigerande behandling skulle steriliseras och att samma stat förvägrade dessa personer att frysa in könsceller innan behandlingen är något annat än tvång, menar Dagens Nyheters liberala ledarsida. Oklart vad, dock.

Åh just det, samma liberala ledarsida menar att könskorrigerande behandling inte är sjukvård. Det är hälsovård och sådant ska samhället inte bekosta. Då kommer snart folk stå på kö för att få ”väldigt stora bröst, ett rejält manligt kön eller en hårig bringa”.

Transsexuella personer får söka sig till den privata plastikindustrin om de nu vill ha ”ett rejält manligt kön”, hälsar den liberala ledarsidan på den malliga morgontidningen och förlorar sig i ett resonemang kring skillnaden mellan ”rättigheter” och ”friheter”.

Apropå Dagens Nyheter. 28:e juli i år publicerade tidningen ett reportage om 15-årige Joel som i somras besökte ett läger för unga transpersoner i Roslagen. Det var stark läsning och särskilt ett stycke av den texten har fastnat hos mig:

Enligt forskningen är transungdomar en av de ungdomsgrupper som mår allra sämst. Ungdomsstyrelsens utredning ’Hon hen han’ från 2010, deras första kartläggning av transpersoners hälsosituation, visar att transungdomar har problem med allt ifrån familjerelationer och dålig självkänsla till rädsla för våld och högre utsatthet för våld och sexuella övergrepp.

Mest alarmerande är siffrorna som visar att 27 procent av transpersoner mellan 16 och 29 år har försökt ta sina liv. Hela 65 procent i samma åldersgrupp har tänkt tanken att begå självmord.

Dagens Nyheters liberala ledarsida kanske är av åsikten att den privata plastikindustrin ska sörja för de där självmordstankarna också.

Läs också: Tomas Hemstad om Dagens Nyheters syn på Vi:et, Transfobiskt om tvångssteriliseringar (Genusfolket), DNs ledare vs transsexuellas tystnad (Transfeminazgul)

Häromdagen bevärdigades jag faktiskt en skrapa av självaste Dagens Nyheter. Det gäller att hålla i sig så man inte blir mallig.

Hur som helst var det Hanne Kjöller som tog mig i örat för att jag i förra veckan återgav vad en före detta SAAB-arbetare hade skrivit i Dagens Arbete.

Jag tyckte nämligen att det verkade destruktivt att tvinga arbetslösa att söka jobb de ändå saknade kvalifikationerna för. Jag trodde inte heller att själva förmedlandet tjänade på en kultur av tvång, hot och repressalier.

Så dumt av mig.

Kjöller håller visserligen med mig om att det är fel att arbetslösa tvingas söka jobb de inte kan får, men värre är det när arbetslösa inte söker några jobb alls. Och om jag förstår Kjöller rätt har brukade det vara det normala innan ”ökade krav och kontroller” satte stopp för förfallet.

Exakt när denna slapphet grasserade framgår inte. Den är förmodligen socialdemokratisk, även om utvecklingen mot ett allt ensidigare fokus på ”sökaktivitet” daterar sig ända tillbaka till Anders L. Johanssons tid som chef för AMS.

Hur som helst gagnade undfallenheten – vet Dagens Nyheter att berätta – varken ”individen eller systemets legitimitet”.

Det gör tydligen däremot jobbcoacher, fas tre och en generaldirektör som Angeles Bermudez-Svankvist.

Jag vet inte hur det nu går till, men har Hanne Kjöller sagt det så.

Lite drill och disciplin har aldrig skadat, väl?

Det är bara en liten sak jag inte riktigt får att gå ihop.

Vore det inte mer effektivt om arbetsförmedlaren fick utgå ifrån att de flesta som söker arbete faktiskt vill ha ett jobb. Kontrollerna behövs förstås också, men de borde väl handla om att hitta undantagen som som faktiskt inte vill, vågar eller orkar leta efter ett jobb?

För hur ska Arbetsförmedlingen lyckas få blivande arbetsgivare att söka hjälp med rekryteringen om till och med det egna regelverket förutsätter att de flesta inskrivna egentligen är arbetsskygga simulanter?

I dag skriver Dagens Nyheters ledarsida en hel text baserad på missförstånd och hittepå om vad vad som står i akka-utredningens delbetänkande (som ju för övrigt presenterades i korthet på DN:s debattsida).

Det är festligt. Men festligast är nästan ledartextens slutkläm:

Föreställningen om lika lön för samma arbete är både föråldrad och förljugen. Det finns inte ett sätt att utföra ett arbete, de är lika många som det finns arbetstagare. Detta måste också avspeglas i lönekuvertet. Annars kommer de lågpresterande inte att få någon lön alls.

Helt rätt. Skribenten bakom den här texten – törs vi gissa på Hanne Kjöller? -har utfört sitt arbete på ett sätt som bara måste märkas i lönekuvertet.

Daniel Swedin

I dag skriver DN:s Peter Wolodarski – med utgångspunkt i en riksdagsmotion från tidigare S-riksdagsmannen Leif Pagrotsky – att 2018 bör bli ett officiellt minnesår för ”demokratins genombrott i Sverige”.

2018 är det nämligen ett hundra år sedan den liberale statsministern Nils Edén lämnade in en proposition till riksdagen om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.

Wolodarski skriver:

Denna typ av projekt behöver flera år på sig för att förberedas, inte minst för att forskningsanslag ska kunna sökas och resultat presenteras lagom till själva märkesåret.

Leif Pagrotsky föreslår därför att regeringen tillsätter en nationalkommitté för att planera och genomföra vad man skulle kunna kalla 100 år av demokrati.

Någon däremot?

Ja då.

Det var ju i maj 1919 det formella beslutet togs i riksdagen om att kvinnor skulle omfattas av rösträtten (och 1884 lämnades den första motionen in om kvinnlig rösträtt).

Och det ju först 1921 som en svensk kvinna – givet att man inte var yngre än 23, förklarad omyndig, satt i konkurs eller försörjd av fattigvården – fick rösta.

Så gärna ett demokratiskt jubileum – men skjut på det. Det är ju lämpligare att fira byggnadens färdigställande än grundstensläggningen, så att säga.

För som sagt: sådana här projekt behöver flera år på sig att förberedas. Särskilt när det gäller kvinnor, tydligen.

Daniel Swedin