I dag på Kristdemokraternas egen dag krävde Göran Hägglund mer idrottsundervisning i skolan. Eleverna ska få idrotta varje dag. Detta kommer enligt partiledaren att leda till bättre skolresultat.

Det är ett krav som antagligen inte kommer leda någonstans – det kommer i alla fall inte bli Göran Hägglund som driver utvecklingen framåt i denna riktning. Och det är inte första gången som det inte blir något av Hägglunds utspel i Almedalen.

Har är hela listan över Göran Hägglunds Almedalskrav som det inte blivit något av.

1. År 2005 krävde Göran Hägglund ett införande av skoluniformer. Han ville bort från märkeshets och sexualisering i skolan. Efter åtta år i regeringsställning känns det som om att detta förslag verkar djupt begravt.

2. År 2006 ville Göran Hägglund införa en åldersgräns för dokusåpadeltagare. Ett slag i luften, enligt tv-branschen, som hävdade att det redan finns regler som säger att deltagarna ska vara myndiga.

3. År 2009 tog han strid med performancekonstnärer, krönikörer, queerfeminister och genusmedvetna förskolepedagoger. Han försökte etablera KD som ett parti för verklighetens folk. De långsiktiga effekterna av detta förslag har vi ännu inte sett några spår av. Queerfeministerna och genuspedagogerna verkar tvärtom mer på hugget än någonsin förr.

4. År 2010 var det de äldre som stod i centrum. De skulle få VIP-status, lagstadgad akutgaranti, värdig vård i livets slutskede och kontrollen av läkemedel som skrivs ut till äldre skulle bli bättre. Reformer som vi inte sett några spår av sedan valet.

5. År 2013 föreslog Göran Hägglund att barngrupperna i förskolan skulle minska och att detta skulle delfinansieras med en höjning av maxtaxan. Av detta förslag blev det ingenting i årets budget.

Men kravet om att minska barngrupperna har Socialdemokraterna tagit fasta på i år. Nu är det i stället Socialdemokraterna som föreslagit ett maxtak i förskolan. Ett förslag som därmed sannolikt har betydligt bättre överlevnadschanser.

Minns ni Framtidskommissionen?

De fick i uppdrag av Per Schlingmann att i statlig regi ordna pr-turnéer och ta fram valmanifest åt alliansen. Kommissionen presenterades som den här mandatperiodens stora prestigeprojekt på senhösten 2011.

Kommissionen mötte världen i november 2011 vid ett seminarium på Blackebergs gymnasium i västa Stockholm. Alla partiledare var där, Fredrik Reinfeldt var sur, det var barn som sjöng och Jens Assur visade fotografier.

Sedan dess har vi inte hört av dem. Eller, jo, Fokus skrev ett längre reportage om Schlingmann och hans kommission. Det bestående intrycket av den texten är väl att kommissionärerna tyckte om att flyga flygplan och att läsa olika utländska magasin.

I dag kom Framtidskommissionens slutdokument. Inga barnkörer och inget Blackebergs gymnasium, den här gången. Men väl en av de tommaste debattexter som har publicerats i det här landet.

I Svenska Dagbladet skriver statsminister Reinfeldt, utbildningsminister Björklund, näringsminister Lööf och socialminister Hägglund i fullt gravallvar att det är länge sedan Sverige fick färgteve och fyrtiotimmarsarbetsvecka.
De skriver – med samma gravallvar – att Framtidskommissionens rapport är ett bidrag till ditt pladdrande vid köksbordet i kväll.

Jag ber att få påminna om vad kollegan Ingvar Persson skrev när Framtidskommissionen sjösattes:

Risken är uppenbar att Reinfeldts framtidskommission går samma öde till mötes som förra mandatperiodens storsatsning, Lars Leijonborgs Globaliseringråd. Tillsammans med toppar från universiteten och arbetsmarknaden deltog inte mindre en fem statsråd under två år i arbetet.

I dag har fyra av de fem ministrarna fått lämna regeringen.

Resultatet blev en slutrapport med förslag om bättre utbildning, mindre krångel, lägre skatter och en försvagad anställningstrygghet. Ungefär som en slumpvis vald vecka av debattartiklar i Dagens Nyheter.

I dagens ministertext finns inga förslag – utöver att mätmetoderna måste ändras. Så efter ett och ett halvt år kommer nu en lista på allt som är svårt: klimatförändringar, vi lever längre, välfärdens finansiering, ojämställda löner, arbetsmiljöfrågor, human och rättsäker migrationspolitik.

Nå, i ärlighetens namn så låg det inte i Framtidskommissionens uppdrag att ta fram skarpa förslag. De skulle ju bara berätta för Fredrik Reinfeldt att kvinnor tjänar mindre än män och att ekosystemet håller på att haverera.

Nu är det sagt.
Men så hamnade debattartikeln i Svenska Dagbladet och inte i Dagens Nyheter också.

Daniel Swedin

Läs också: Besvikelse efter flera års utredande (Pekka Mellergård, SDS)

Lagom till lucia presenterade Skolverkets chef, Anna Ekström, i söndags riktlinjer för skolornas julfirande i ett samhälle där det finns allt fler sätt att se på religionen.

Kyrkliga lokaler gick enligt skolchefen bra att använda, men något prat om gud eller andra fromma inslag fick det inte finnas.

Det lät som en svår balansgång redan i söndags. Kyrkolokaler har trots allt ofta en lite religiöst inredning, och alla julsånger handlar faktiskt inte om snö.

I dag har dock Ekström fått det ännu hetare om öronen. Två statsråd – först Göran Hägglund och sedan Jan Björklund – slog fast att det både skulle sjungas psalmer och läsas julevangelier på skolavslutningen.

Att begära att eleverna också deltog i bön skulle ändå vara att gå en smula för långt, i alla fall enligt Jan Björklund.

Och se, skolverkets chef backade. Det är i alla fall så det ser ut, även om Ekström hävdar att hon blivit missförstådd. Det ska gå bra att sjunga psalmer. Julevangeliets ställning är fortfarande osäker.

Att dra gränsen mellan tradition och religion i skolornas julfirande är kanske inte det lättaste. Men att dra gränsen för otillåtet ministerstyre borde inte vara så svårt, i synnerhet när det som den här gången faktiskt fungerar.

Det är naturligtvis upp till Jan Björklund att föreslå nya lagar, han brukar inte tveka. Men till dess ska han nog låta myndigheten tolka de regler som finns.

Ingvar Persson

I dag är Kristdemokraternas dag i Almedalen. Alla andra har åkt hem. Samtidigt kom en mätning från Aftonbladet/United Minds som visar att väljarna tror Göran Hägglund blir nästa partiledare som avgår.

Talet var relativt internt med ett tydligt ideologiskt fokus. Hägglund verkar vilja profilera partiet som mer socialkonservativt än tidigare och bibehålla fokus på frågor kring familj liksom barn och ungas uppväxtvillkor.

Hans stora nyhet, att de vill kvotera barnbidraget, har partiet presenterat förut och nyhetsvärdet var överlag litet både vad gäller innehåll och inriktning. Dessutom spelar det ju ingen roll vad han säger eftersom Moderaterna ändå bestämmer.

Ett plus var dock att Göran Hägglund har låtit sig fotograferas som badpojke på samma sätt som Alf Svensson en gång gjorde. Det visar självdistans och var faktiskt ganska kul. Han är, trots allt, sitt partis största tillgång.

Talet välte dock ingen kiosk och Hägglund bibehåller förmodligen sin position som Fredrik Reinfeldts största huvudvärk.

Tema: Sossar är dumma
Retoriskt knep: Humor
Vad han vill att du ska tänka: Opinionsmätningar? Pfft!
Vad han inte vill att du ska tänka: Varför brukar egentligen kändisar vika ut sig?

Anders Lindberg

Almedalen har sina vinnare och förlorare. Och många är det synd om. PR-konsulter ingen lyssnar på. Politiker ingen pratar med. Frivilligorganisationer som plockar fimpar.

Men vilka är det egentligen mest synd om? Vi har HELA LISTAN:

Jan Björklund

Han gick och lade sig till att Carl B Hamilton vill lägga ner Folkpartiet och istället slå ihop med övriga borgerliga. Han vaknade till att Liberala ungdomsförbundet krävde han avgång. Men han hade i varje fall tur med vädret.

Annie Lööf

Det började som en skakning på nedre däck. 3,5 i Demoskop. Sen gick det utför. Vid talet sa hon att Alliansen behöver förnyas och bjöd hon in övriga partiledare till middag. I skrivande stund har hon sågats av Acko Ankarberg (KD), Johan Pehrson (FP) och Tomas Tobé (M). Aftonbladet har på ledarplats jämfört henne med Håkan Juholt. Expressen har på ledarplats jämfört henne med Kent Persson. Svenska dagbladet har i sin tur jämfört Kent Persson med Håkan Juholt. Cirkeln är sluten.

Göran Hägglund

Väljarna har flytt, partiet har inte läkt efter vinterns ordförandestrid och Stefan Attefall ”skakar av ilska” över Annelie Enochson som tycker Hägglund ”marginaliserar” kristna i partiet. Inte ens Hägglund nya, tuffare, profilbild på twitter har hjälpt. Inte att hans nya pressekreterare Johnny Dragon skriver konstiga artiklar om klass heller. I morgon, när alla andra åkt hem, kommer han till Almedalen.

Fredrik Reinfeldt

Se ovan.

Axess

Axess har under veckan haft ett antal seminarier med temat att eliten (läs vi) förtrycker människor och hindrar dem från att prata om invandring och att det är synd om män, ungefär. En lite lustig tes när man äger en TV-kanal…

Till de förtrycktas skara räknas i skrivande stund: Lotta Gröning, Adam Cwejman, Nyamko Sabuni, Paulina Neuding, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Allra mest synd är det om Johan Lundberg, Johan Lundberg, Johan Lundberg, Johan Lund….

Anders Lindberg

Det märkligaste med Mats Odells avhopp är att det fått så stor uppmärksamhet.

Han avgår som Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen. Ingen stor sak egentligen, få vet vilka som är gruppledare för de andra partierna. Mats Odell fortsätter dessutom som riksdagsledamot och ordförande i näringsutskottet. 

Att Mats Odells avhopp från gruppledarjobbet ändå toppar nyhetssändningarna under en hel dag beror givetvis på att han är osams med partiledaren Göran Hägglund. Mats Odell säger det till och med själv:

– Det är viktigt att få ett slut på personstrider…  

När kampen om ordförandeskapet riskerade att också bli en strid om gruppledarskapet, då hoppade Mats Odell av. Sannolikt insåg han att han skulle förlora även det jobbet. 

Därmed var Göran Hägglunds utrensning avslutad och han satte punkt för maktkampen med en riktig provokation. De som byter kön ska slippa tvångssterilisering.

Det var på tiden. Kristdemokraterna kommer att förbli ett mörkerparti, men att de tog ställning för de transsexuella var i varje fall en liten ljusglimt.

Eva Franchell