I dag är Kristdemokraternas dag i Almedalen. Alla andra har åkt hem. Samtidigt kom en mätning från Aftonbladet/United Minds som visar att väljarna tror Göran Hägglund blir nästa partiledare som avgår.

Talet var relativt internt med ett tydligt ideologiskt fokus. Hägglund verkar vilja profilera partiet som mer socialkonservativt än tidigare och bibehålla fokus på frågor kring familj liksom barn och ungas uppväxtvillkor.

Hans stora nyhet, att de vill kvotera barnbidraget, har partiet presenterat förut och nyhetsvärdet var överlag litet både vad gäller innehåll och inriktning. Dessutom spelar det ju ingen roll vad han säger eftersom Moderaterna ändå bestämmer.

Ett plus var dock att Göran Hägglund har låtit sig fotograferas som badpojke på samma sätt som Alf Svensson en gång gjorde. Det visar självdistans och var faktiskt ganska kul. Han är, trots allt, sitt partis största tillgång.

Talet välte dock ingen kiosk och Hägglund bibehåller förmodligen sin position som Fredrik Reinfeldts största huvudvärk.

Tema: Sossar är dumma
Retoriskt knep: Humor
Vad han vill att du ska tänka: Opinionsmätningar? Pfft!
Vad han inte vill att du ska tänka: Varför brukar egentligen kändisar vika ut sig?

Anders Lindberg

Ah, äntligen någon som tar upp Reinfeldts kastade rymdhandske från i fjol. När Stefan Löfven gör Almedalsdebut så pratar han om Higgs partikel, el och uppodlade kontinenter. Ja, nog känns det lite som om astrosossen landet i Visby.

Fast huvudsakligen är den forne metallmannen mycket jordnära. Konkret, framåtblickande och klart rotad i traditionella socialdemokratiska värderingar. ”En gemensam välfärd är framtidens verktyg för att människor ska kunna jobba, men också för att säkra den sociala hållbarheten, jämlikheten och friheten”, sa han bland annat.

Med Löfven har avståndet mellan retorik och praktisk politik minskat. När han pratar om barnfattigdom, ungdomsarbetslöshet, ekologisk hållbarhet, näringspolitik så presenterar han – ofta – politiska lösningar. Talet ger stukade socialdemokrater en liten förhoppning om att partiet är på väg att återfå sin känsla för samtiden och återigen börja leverera trovärdig och sammanhållen politik.

Löfven drar sina politiska förslag, med pondus och styrka.Han talar om ”hållbar frihet”, ett  kontrakt där medborgarna utbildar sig, arbetar och betalar skatt. Politiken då skapa ett ett samhälle som är ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart.

Om Annie Lööf har visioner för Alliansen så har Stefan Löfven visioner för Sverige. Eller, för att citera Miljöpartiets kanslisekreterare i riksdagen, Axel Sandin: ”Socialdemokratisk knock out. På scenen i Almedalen står Sveriges nästa statsminister och alla känner det”.

Tema: Jag är Sveriges näste statsminister.
Retoriskt knep: Jag är Sveriges nästa statsminister.
Vad han vill att du ska tänka: Han är Sveriges näste statsminister.
Vad han inte vill att du ska tänka: Han borde prata mer om kärnkraft.

Daniel Swedin

Du har fått kritik från flera håll för att använda för mycket klyschor när du talar, är det något du tagit till dig?

– För mig som engagerad, passionerad och visionär politiker så tycker jag att det behövs mer visioner i svensk politik, men det måste givetvis kopplas till väldigt konkreta åtgärder. När jag blev partiledare så höll jag mitt tal i Åre väldigt medvetet på ett visionärt plan för att jag tyckte att den politiska debatten var väldigt andefattig på ideologiska värderingar, för det är ju det som är växtkraften.

Kan du förstå kritiken?

– Vilken kritik menar du?

Att du ofta använder klyschor.

– Jag tror alltid att man behöver jobba med att bli mer personlig i sitt tilltal och jag vet att de som träffar mig möter en väldigt passionerad politiker. Det är viktigt att just den bilden också finns i mina längre tal och mediefrämträdanden.

Intervjun med Annie Lööf (C) i Dagens Nyheter har vevats runt en hel i dag. Vi har skrattat, vi har fnissat. Vi har frågat oss själva om det faktiskt är på allvar. Det måste vara satir!

Men nej. Det är på fullaste allvar. Floskel- och klyschmaskinen Annie Lööf har just gått av scenen i Almedalen och, well, hon har inte lyckats blivit jättepersonlig i sitt tilltal. Näringsminister Annie Lööf gör sitt första tal i Visby och det var inte bra. Inte bra alls.  Däremot var det floskulöst.

Näringsministern vill ”se och lära nytt”, hom använder breda penslar och berättar om allt från Syrien, ungdomsarbetslöshet, sin reformiver och hur ödmjuk hon är.  Ditt är dåligt, datt är bra.Men hon slutför aldrig resonemangen.

En stor del av talet använder hon till att berätta om vilka höga förväntningar hon har på Socialdemokraternas Stefan Löfven. Det är lätt att få intrycket att Sveriges näringsminister redan befinner sig i ett läge där Löfven redan är statsminister.

Och det folk kommer att minna från talet är att hon deklarerade att alliansprojektet tappat styrfart och glöd. CUF:arna framför scenen kippade nog efter andan: ska vi inte vara Reinfeldts kompisar längre? Men jodå. Det ska de vara. Men Lööf ska bjuda in Reinfeldt, Hägglund och Björklund till lite mys i Småland och sedan blir det åka av.

Vad är det som ska hända, Lööf? ”Vi måste trycka på den stora knappen… RE-FRESH!”.  VA? Ja, det gäller ju att påminna tanterna i Centern om att de valt en ung tjej som kan det här data.

Ja, just ja. Hon lanserar också ”Alliansen två komma noll” som jag tror syftar på opinionssiffror.

Tema: REFRESH!
Retoriskt knep: Alliansen har gjort sitt.
Vad hon vill att du ska tänka: Jag kan jättemycket om datorer.
Vad hon inte vill att du ska tänka: Jag kan inget om något annat.

Daniel Swedin

The winner takes it all spelas i högtalarna innan Jan Björklund träder upp på scenen.
Aldrig har väl ett låtval varit lika malplacé. Mycket kan man ju säga om Sveriges vice statsminister, men någon vinnare är han inte.
Sedan 2002 har Folkpartiet inte gjort ett framgångsrikt val och i opinionsmätningarna just nu ligger partiet runt sex procent. Det är inte kris, men inte fan mår partiet bra.

I morse krävde det Liberala Ungdomsförbundet, som under nuvarande ordföranden Adam Cwejman varit Folkpartiets lydiga knähund, att Björklund skulle lämna plats för Birgitta Ohlsson.
Björklund är inte på det humöret. I inledningen av sitt tal lät han i stället berätta om vilken lysande socialliberal han är. Han markerade lojt mot Sverigedemokraterna och andra högerextremister, som om han vill berätta att han minsann är en lika bra Birgitta Ohlsson som Birgitta Ohlsson.

Men det där är ju bara en transportsträcka. Björklund can’t wait to get down to business, han vill prata om det som är viktigt på riktigt: att Andra världskriget och Kalla kriget var otäcka perioder i Europas historia och att Euro-samarbetet är vår enda möjlighet att inte få se Hitler och DDR igen.

Sen kryssar han vidare. Han säger några självklarheter och forsknings- och innovationspolitik. Han sågar LO – trots Reinfeldts jobbpakt – och han säger att Jonas Sjöstedt är en grekisk kommunist. Dessutom var Göran Persson en mycket ond man.
Björklund tycker Östersjön är vacker och Björklund tycker inte att han själv är någon populist.
Ja, det är samma tal som han höll i fjol.
Eller, nej, han glömde ju att prata om Nato.
Störst jubel får vice statsministern när han ryar om att löneskillnaderna i Sverige måste bli större. Det blir lite dålig stämning när en LUF:are skriker ”Sparka Björklund!” (tur att Folkpartiet nu är för en förbättrad a-kassa!). Men sen blir alla liberaler jätteglada igen, för Björklund säger att 2000-talet tillhör liberalismen.

Tema: Allt är Göran Perssons – och kommunisternas – fel.
Retoriskt knep: Det är ju lite charmigt med dialekt.
Vad han vill att du ska tänka: Wow, han har verkligen åsikter om allt.
Vad han inte vill att du ska tänka: Var fan är Birgitta Ohlsson?

Daniel Swedin

Scenen bakom Fredrik Reinfeldt verkade föreställa en gul väg som fortsatte ut i vattnet. Goodbye yellow brick road. Per Schlingmann har kollat på Trollkarlen från Oz. Det spelas Gyllene Tider och etniska svenskar mitt i livet ”dansar” på scen. Sedan började statsministern tala.

Till skillnad från förra året när Fredrik Reinfeldt läste högt ur OECD- factbook hela vägen ut i rymde – i år hade någon tänkt.

Statsministern höll ett mycket bra tal.

I Stefan Löfven har Fredrik Reinfeldt en helt annan motståndare och detta präglade hela talet . Detta utan att Löfven en enda gång nämndes vid namn.

Fredrik Reinfeldt vet två saker:

• Att Socialdemokraterna under Löfven ämnar spela oerhört defensivt, tona ner konflikten mot regeringen och inte utmana.
• Att han själv har en fördel som statsminister som någon som redan regerat i två mandatperioder.

Hela hans tal gick ut på att signalera en vänstersväng för Moderaterna. Reinfeldt markerade att infrastruktur och utbildning var viktigare än skattesänkningar. Han lanserade en jobbpakt med fack och arbetsgivare, han talade om arbetsvillkoren för kvinnor i hemtjänsten och han kostade till och med på sig en vänsterjabb mot Jan Björklund. Jobbpakten han skissar på är något annat än centerns låglönelinje. Frågan är förstås vad det blir av den. Men strategin är tydlig.

Reinfeldt lät dessutom som att han öppnar upp för en mer expansiv politik i höstbudgeten. Man kan nästan fråga sig om det med Socialdemokraternas nuvarande inställning kommer att leda till att Borg och Reinfeldt hamnar till vänster om Löfven och Andersson.

Särskilt i kontexten av en europeisk debatt som svänger från åtstramningar till tillväxt. Hur det än blir med den saken: Reinfeldt rör sig åt vänster och stänger igen konflikter mot nervösa socialdemokrater. Om Reinfeldt ska prata infrastruktur, utbildningssatsningar och jobbpakter – vad ska Socialdemokraterna prata om? Vad finns det då för poäng med Socialdemokraterna? Med Reinfeldt och Borg vet man ju ändå vad man får.

Detta är den bild som Moderaterna verkar vilja sätta och det är också därför som statsministern inte ens tog upp Löfven eller hans politik.

Den nuvarande s-ledningen verkar tro att enda sättet att vinna är att vinna trots att man är socialdemokrat.

Fredrik Reinfeldt verkar förstå att enda sättet att vinna i Sverige är genom att vara socialdemokrat.

Eller i alla fall genom att låtsas tillräckligt bra.

Tema: Jag är Göran Persson (fast smalare).

Retoriskt grepp: nämn inte din politiska motståndare så att du själv framstår som det enda riktiga alternativet.

Vill att du ska tänka: Ja, han är nog socialdemokrat ändå.

Vill inte att du ska tänka: Men slår inte Moderaterna politik just mot de här kvinnliga nattarbetarna som Reinfeldt hyllar?

Katrine Kielos

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson höll ett tal som hon hade kunnat hålla på en miljöpartistisk partikongress. Miljöpartiet är mot rasism och för miljön, mot den sabbade sjukförsäkringen, mot blockpolitiken och mycket, MYCKET oroade för klimatet. Så oroade att Romson bjöd upp meteorologen Pär Holmgren på scen. Inför en förvånad publik bytte partiledaren roll från – okej kanske inte en talare, men väl en småpratande miljöpartist på en scen- till hurtig programledare. Romson ställde retoriska frågor av typen ”Men det bor inte så mycket folk på Arktis, så varför ska vi bry oss?”

Allt för att vi verkligen ska FÖRSTÅ.

Miljöpartiet som blivit trendigt de senare åren lufsad snarast tillbaka i de gamla kofta och hemmagjord-deodorant-spåren under årets Almedalen. Det var utspel om billigare cykelreparationer och långhåriga meteorologer.

Och efter ett år när partiet skrivit under på migrationsminister Tobias Billströms flyktingpolitik samt rapporterna om utnyttjade arbetare i bärskogarna duggat tätt kan miljöpartiet gott behöva lite mys i den egna komfortzonen.

Det är inte så kul att behöva tänka på konsekvenserna av det man gör tillsammans med Fredrik Reinfeldt alltid…

Tema: världen håller på att gå under men det ska bli billigare att reparera din cykel.

Retoriskt grepp: ta upp någon annan på scen för att prata

Vill att du ska tänka: ja, miljöpartiet är nog det enda i hela världen som är goda människor och har förstått hur allt hänger ihop.

Vill inte att du ska tänka: ”Hon pratar om demokrati och sedan bjuder hon upp den där meteorologen som vill avskaffa demokratin på scenen?!?

Katrine Kielos