View this post on Instagram

När Stockholmspolitiker tror att dom räddar världen med höjd bensinskatt ☝️#allaborinteistockholm 100 företag står för 71% av världens utsläpp. Det är felprioriteringar som är problemet. Miljöfrågan behöver vara mer än att göra det svårare för folk på landsbygden att leva sina liv.

A post shared by SSU (@ssu_sverige) on Feb 11, 2019 at 4:59am PST

I går publicerade SSU en, tja, sketch på Instagram där man driver med stockholmsbaserade miljöpartister som vill höja bensinskatten. Sådan politik är tydligen felprioriterad, räddar inte världen och gör det bara svårare för folk på landsbygden att leva sina liv.

Att SSU vill anlägga ett klassperspektiv på klimatfrågan är förstås utmärkt. Klimathotet inte bara en fråga om miljö. Det handlar om fördelning av resurser.

De tio procenten i världen som har högst inkomst står för cirka hälften av alla koldioxidutsläpp. Den halva av jordens befolkning med lägst inkomst står i sin tur för bara cirka tio procent av utsläppen. 100 multinationella företag är ensamma ansvariga för 77 procent av den uppvärmning som skett av planeten sedan mitten av 1980-talet.

De fyra senaste åren har varit de varmaste som någonsin uppmätts. Genomsnittstemperaturen på jorden riskerar att stiga med 3,2 grader till år 2100.

Är det en konflikt med några grönpartister vi behöver ha då?

Ja, det finns en risk att omställningspolitiken blir en teknokratprodukt som inte tar några sociala hänsyn. Ja, miljöpartister är ofta blinda för fördelningspolitik. Ja, man bör utforma klimatpolitik så att det inte i huvudsak är människor med små resurser som bestraffas och beskattas. Ja, omställningen måste ha stöd av vanligt folk.

Men är det mot partier som trots allt ser problemen och har politik för att göra något åt klimathotet man ska ta fajten?

Klimatförändringarna handlar om att de rikas jakt på profit har fått vår planet att brinna. Kanske borde SSU utforma politik – och sketcher – utifrån det faktumet. Annars riskerar den klassmedvetna blicken på miljö- och klimatpolitiken att bli ett svepskäl för att inte göra någonting.

(För tolv år sedan drev för övrigt SSU att nyproduktionen av bensindrivna bilar skulle vara stoppad 2017 och att bensinskatten skulle höjas med fem kronor per liter under en femårsperiod)

Alldeles strax är det dags för Socialdemokraterna att dra i gång kongressförhandlingarna i Västerås, men den som känner igen tecknen anar förstås redan hur kongressarrangörerna vill att vi ska uppleva arrangemanget. Ta listan över inbjudna gäster som fått talartid till exempel.
Nabeel Shaath från Fatah i Palestina och Jonas Gahr Støre från Arbeiderpartiet i Norge, Eva Nordmark från TCO och Karl-Petter Thorwaldsson från LO samt – för att runda av det hela – språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin.
Annorlunda uttryckt, en frihetskämpe från Mellanöstern, en framgångsrik Socialdemokrat från Norden, en företrädare för tjänstemännen och en för arbetarna i LO samt alltså två miljöpartister.
Bättre kan väl inte parollen “Alla ska med” sammanfattas.

Det var en gång ett rött oppositionsparti som tyckte att Stockholm skulle ha fler bostäder och fler tunnelbanestationer.

Det där tyckte inte deras politiska motståndare om. Finansministern klagade att den röde partiledaren var ”oseriös” och inte hade räknat ut hur utbyggnaden skulle finansieras. Statsministern å sin sida menade att det inte är ”staten som bygger tunnelbana i det här landet, det är landstinget”.

Nu har det gått några år och i tidningen kan man läsa att statsministern nu menar att staten minsann ska bygga både tunnelbana och bostäder.

Den röde partiledaren säger ingenting, för han är inte partiledare längre. Men ett annat oppositionsparti – ett grönt – låter meddela att statsministerns tunnelbaneförslag suger och att han inte räknat ur hur utbyggnaden ska finansieras.

Snart är det val.

Läs också: Tunnelbanecitaten Reinfeldt och Borg verkligen ångrar idag (Alliansfritt Sverige), Så blev rödgröna förslag blå (Södermalmsnytt)

Att ledarsidorna på Stockholms morgontidningar rasar efter Miljöpartiets kongressbeslut om vinster i välfärden är ingen överraskning. Svenska Dagbladet väljer en överlägset road ton, Dagens Nyheter är mer förorättad.
Det ingår i spelet. Konstigare är att också vanliga journalister låter bestörta när de ska pressa språkrören i frågan. Det låter likadant i Rapport, Agenda och P1-morgon.

”Hur ska det gå nu? Betyder det här slutet för Miljöpartiets trovärdighet som regeringsparti?”

Hur har det blivit så här? Hur har det blivit en nästan skamlig åsikt att förvänta sig att skattepengar ska användas till välfärd, inte till privata vinster?

Faktum är ju att Miljöpartiets kongressombud inte alls röstat för något extremt förslag. I stället har de röstat precis som en majoritet av svenska folket skulle ha gjort, om vi ska tro opinionsundersökningarna. I SOM-institutets studie som genomfördes förra året svarar 62 procent att det är en bra att inte tillåta vinstutdelning i välfärdsföretag, och stödet finns i alla partier.

Internationellt sticker det svenska systemet av genom sin brist på reglering, inte tvärtom.

Och ändå låter alltså journalisternas frågor som om Miljöpartiet gjort sig skyldig till något nästan otänkbart, som att förorda planhushållning eller enpartistat.

Varför?

Jag kan bara komma på en förklaring. Den massiva insatsen av lobbying har faktiskt haft effekt. Vi fick ett exempel så sent som i torsdags, när den tidigare miljöpartisten Mikaela Valtersson försökte framställa friskolekommitténs försiktiga förslag som rena kommunismen.

De före detta politiker som mot betalning tjatar in sitt budskap påverkar tydligen redaktionerna och det politiska samtalet.

Det är illa för journalistiken, men det är faktiskt ännu värre för politiken och demokratin.

När Gustav Fridolin i dag avslutade Miljöpartiets kongress i Västerås pratade han om ett parti som inte längre är en enfrågerörelse. Det handlade om miljö, men också om arbetslöshet, fattigdom och växande klyftor.

I kvällens Agenda dömde också Åsa Romson ut regeringens ”arbetslinje”, grunden för dagens regeringssamarbete.

I förhållande till dagens regeringssamarbete har Miljöpartiet valt väg. Partiet kan inte bli ännu ett ”alliansparti”.

Det kommer att bli mycket prat om regeringsfrågan det kommande året, och just den lurade också under frågorna till Romson i Agenda.

En stor del av ansvaret har faktiskt de gröna själva. Inte minst det märkliga beslutet att ställa upp bakom arbetsgivaravgiftsrabatten för unga signalerade en anpassning till regeringen.

Just det beslutet rev partikongressen upp, men bilden har ändå varit att Fridolin och Romson till varje pris velat föra in sitt parti i en kommande regering. Ett politiskt läggspel där det mesta tyckts möjligt.

Partistyrelsens nederlag i symboliskt viktiga frågor som välfärdsbolagens vinstutdelning, ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften och kanske också arbetstidsförkortning visar att partimedlemmarna har en annan syn på saken.

Åsa Romson nästan som en vänsterpartist när hon i kväll pratade om välfärdsföretagens vinster, trots att partiledningen faktiskt velat ha en svagare skrivning än kongressombuden. Hon vill förstås se kongressbesluten som en seger för demokratin.

Det går att tolka kongressbesluten som en vänstersväng, men det finns också en annan och rimligare tolkning. Miljöpartiets kongressombud har satt sakfrågorna före taktiken. Då hamnar partiet till vänster.

Det är bra att miljöpartisterna nu talar politik, och inte bara miljöpolitik. De gröna väljarnas problem med regeringen handlar nämligen inte om politiska positioner eller blockgränser.

Det handlar om alldeles grundläggande samhällsfrågor, som arbetslöshet, fattigdom och växande klyftor. Och det är precis de sakerna som är kärnan i regeringens nedrustning av sjukförsäkringen och passivitet i arbetslöshetsfrågan. Det är därför vi har fått läx-rut, jobbskatteavdrag och fas 3.

Ett rent enfrågeparti kan bortse från allt sådant där, om bara priset i form av framgångar i hjärtefrågorna är det rätta. Men Miljöpartiet är alltså inte något enfrågeparti, och det är därför partiet inte kan bli ett stödparti till Moderaterna.

Det borde märkas i spekulationerna om kommande regeringar, och efter helgens kongress i Västerås kanske det faktiskt blir så.

I dag berättar Dangens Nyheter historien om Hassan. Egentligen är den inte så speciell. Hassan har kommit till Sverige för att arbeta. Papperen från hans arbetsgivare – där det stod att han skulle få avtalsenlig lön – har granskats och godkänts av Migrationsverket.

I verkligheten har Hassan bara fått en bråkdel av den utlovade lönen, och hans arbetsgivare har dessutom struntat i att betala in skatt och sociala avgifter.

Vi har hört det förut. Från skogar där det plockas bär eller planteras träd. Från restauranger och städföretag.

Arbetare från andra länder som luras till Sverige med falska förhoppningar och med äkta, men värdelösa, papper från den svenska staten. Rättslöshet och utnyttjande.

Nu handlar det om den skattefinansierade äldreomsorgen i Stockholm. Det är nämligen där Hassan arbetar.
Ingen borde bli förvånad. Det är så systemet för arbetskraftsinvandring fungerar, och bland de företag som i dag är godkända av Stockholms stad hade bara drygt hälften kollektivavtal förra året.

Jag borde kanske bli förbannad på den borgerliga ledningen i Stockholm, som gjort omsorgen om våra äldre till en marknad där fifflare kan härja fritt. Eller på migrationsminister Tobias Billström, som vägrar inse att dagens ordning för arbetskraftsmigration är vidöppet för människohandel.

Men jag orkar faktiskt varken bli arg på kommunalpolitikerna i Stockholm eller på Billström. De vill ju ha det så här.

Däremot blir jag faktiskt sur på Miljöpartiet. Det är nämligen deras fel att Hassan utnyttjas.

Det är miljöpartisterna som drev igenom dagens system för arbetskraftsmigration, och som konsekvent vägrat tala om hur systemet missbrukas. Och det är miljöpartisterna som betraktar valfriheten som så viktig att alla invändningar kan viftas bort, antingen det rör fallande skolresultat eller människor som tvingas arbeta för skrupelfria arbetsgivare.

Då blir det så här. Så enkelt är det.

Ingvar Persson

Ibland är det verkligen svårt att förstå sig på Miljöpartiet.

Gustav Fridolin har säkert vackra drömmar om hur han ska agera kungamakare och vågmästare om ett drygt år. Det kan jag förstå.

Men jag kan faktiskt inte förstå varför han väljer så fullständigt hopplösa frågor att göra upp med regeringen om.

Senast handlar det om den halverade arbetsgivaravgiften för unga. Plötsligt stöds det av Miljöpartiet.

Den halverade arbetsgivaravgiften är en usel idé eftersom det har visat sig att den inte sänker arbetslösheten och därför att den kostar massor av pengar.

I verkligheten betyder det att företag som ändå skulle ha anställt unga – som McDonalds – kan kamma hem en extra vinst. Ekonomer skulle kalla det dödviktskostnader.

Dålig politik, säger vi andra. Och eftersom regeringen för dålig politik på många områden har oppositionen varje budget kunnat peka på hur pengarna skulle kunna göra bättre nytta än som utdelning till McDonalds ägare.

Nu ansluter sig alltså Miljöpartiet till regeringens slöseri. Mikaela Valtersson lär vara glad som en lax, men hon har väl egentligen alltid varit folkpartist.

Om Miljöpartiet känner behov av att göra upp med regeringen för att markera sitt oberoende och ge Gustav Fridolin lite tid i TV, kunde de då inte valt någon av regeringens mindre urdåliga idéer?

Ingvar Persson

I går skrev jag om Tonio Borg, mannen som kan bli EU:s nya hälsokommissionär. Hans åsikter vad gäller kvinnors rättigheter, abort och sexuellt likaberättigande har fått en rad svenska EU-parlamentariker att gå i taket.

Socialdemokraten Åsa Westlund och folkpartisten Cecilia Wikström har deklarerat att de kommer att försöka se till att Borg inte får det föreslagna jobbet.

Miljöpartisten Carl Schlyter däremot är inte säker på hur han ska agera. Till Sveriges Television säger Schlyter att det beror på hur Borg uppträder under utfrågning i parlamentet.

”Schlyter fruktar att hela tobaksdirektivet försenas flera år om parlamentet inte snabbt godkänner en ny hälsokommissionär”, enligt SVT.

Utöver beskedet att Miljöpartiet tycks vara av åsikten att en tokreaktionär kommissionär är ett pris man får betala för ett snabbt tobaksdirektiv så finns det en annan intressant aspekt av Schlyters grubbel.

Tonio Borg är alltså maltes. Mellan 1998 och 2008 var han Maltas inrikesminister och hade ansvar för landets flyktingpolitik.

På posten gjorde han sig känd som den politiska arkitekten bakom de skräckfängelser där utomeuropeiska flyktingar placeras. Borg stödde Italiens utlämningsavtal med Muammar Gaddafis Libyen och 2002 skickade Malta tillbaka 230 eritreanska flyktingar till sitt hemland. Där fängslades och torterades många av dem.

Kritiken från UNHCR och Amnesty mot Borg och Malta har varit skoningslös.
2010 skrev Miljöpartiet en debattartikel där de krävde att Sverige slutar avvisa ensamkommande barn till Malta och Italien:

Dessa länder behandlar asylsökande på ett inhumant sätt och tar inte hänsyn till att de som återsänds är minderåriga. Rapporter från människorättsorganisationer talar om barn som bor i förvar, ibland under fängelseliknande förhållanden, om barn som inte får tillgång till skola, sjukvård, god man eller information om sina asylansökningar.

Så om jag ska tolkar Miljöpartiet rätt så ska man alltså inte skicka barn till ett land där Tonio Borgs politik haft genomslag, men man kan leva med att samme Borg blir en av Europas högsta makthavare?

Daniel Swedin

Pressens Morgontjänst, Premo, ska inte längre bära ut Dagens Nyheters bostadsbilaga – publikationen som en gång gjorde teppanyakihällen känd.

Hur läsarna ska få del av DN bostad vet jag inte, men för de anställda på Premo blir konsekvenserna dramatiska. Flera hundra riskerar inte bara att förlora sina jobb, utan dessutom sitt uppehållstillstånd i Sverige.

Bakgrunden är de regler som numer omger arbetskraftsinvandringen.
Efter en uppgörelse mellan regeringen och Miljöpartiet 2008 har Sverige i princip fri invandring för arbetskraft, också från länder utanför EU. Kravet är egentligen bara att det finns en arbetsgivare som anser att det är brist på arbetskraft, och som säger sig vara villig att betala en lön på minst 13000 kronor i månaden som dessutom motsvarar en kollektivavtalad svensk lön.

Rapporterna om fusk med systemet har varit otaliga. Advokater har blivit rika på att hjälpa skumma arbetsgivare, och många människor har skamlöst utnyttjats.

Det tycks dock inte gälla tidningsbuden hos Premo. Här är det reglerna själva som demonstrerar hur utsatta människor blir i ett system där någon annans behov av arbetskraft blir avgörande för rätten att överhuvud taget stanna i landet.

Den förlorade kunden innebär nämligen att tidningsbuden får mindre att göra, och att de därmed också får mindre betalat. För flera hundra av Premos anställda kan det betyda att de hamnar under gränsen på 13 000 kronor i månaden, och alltså förlorar sin rätt att stanna i Sverige.

Någon kommer säkert att dra slutsatsen att det är reglerna som är för hårda, att det vore bättre om kraven på en rimlig lön avskaffades.

Det är alldeles fel slutsats. Problemet är inte begränsningarna i arbetsgivarnas rätt att importera människor från fattigare länder för att utgöra lågavlönad arbetskraft.

Problemet är att dagens regler gör de människor utsatta och rättslösa, antingen problemet är fusk eller att en stor och viktig kund försvinner.

Ingvar Persson

I maj 2013 ska Miljöpartiet anta ett nytt partiprogram. I dag presenterade Yvonne Ruwaida, programgruppens ordförande, och partisekreteraren Anders Wallner ett förslag som nu ska ut bland medlemmarna.

Förslaget har fått uppmärksamhet eftersom man genomgående använder sig av pronomet ”hen”. Det är symbolpolitiskt begåvat, helt i linje med partiets självbild.

– Vi är ett parti som står väldigt långt fram i HBT-frågor och jämställdhetsfrågor, som Anders Wallner säger till Aftonbladet.

Men på sidan 32 i programförslaget återfinns en mening som känns ännu mer karaktäristisk för det gröna partiet:

Miljöpartiet de gröna är varken ideologiska motståndare eller förespråkare till om välfärdstjänster utförs privat eller offentligt.

Daniel Swedin