– Sanslöst! Det här ger bilden av att väljarna är sjuåringar, säger statsvetaren Jenny Madestam i Agenda. Inslaget i går handlade om partiledare som deltar i mer personliga intervjuer utan politiskt fokus. Madestam tittade på klipp från Metro där ett barn intervjuar partiledarna, blåser i sin visselpipa om de blir tråkiga och avslutar med att lära dem ett danssteg.

Väljarna 2002 var varken kossor eller grävlingar, ändå gick Göran Perssons medverkan i Bolibompa hem hos folket. Där lärde Persson kossan Doris att kompromissa demokratiskt med sin sambo grävlingen Gösta. Sist men inte minst pratsjöng han och vickade på rumpan i en dans om att bestämma.

Kossan Doris gjorde en bra intervju med Göran Persson 2002. Det gör också sjuåriga Lucy på Metro, som frågar ut partiledarna på ett begripligt sätt. Genom att presentera politiskt innehåll på ett tillgängligare sätt kan nya väljare få en mjukstart till att sätta sig in i politiken. De av mina vänner som vanligtvis använder webbläsaren till gulliga kattvideor kanske faktiskt kan luras in i valrörelsen av Lucys charmiga intervjuteknik. Att engagera fler i politiken är alltid en demokratisk vinst, oavsett om det sker genom trams eller en understreckare i Svenska Dagbladet.

Dessutom är innehållet i de personligare intervjuerna fortfarande politiskt. En fråga om varför vuxna är tråkiga får Gustav Fridolin (Mp) att prata om vikten av fritid i Metro. Vi får också reda på att Jan Björklund (L) inte vet varför det finns tjuvar, men att han vill att polisen jagar dem så att de hamnar i fängelse. Stefan Löfven (S) däremot berättar att tjuvar stjäl i brist på alternativ eller när de hamnat fel i livet. Enkla frågor ger ideologiska svar och gör partiskillnader tydliga.

I politiken är innehåll viktigare än form. Och formen behöver inte vara tråkig. Agenda skulle kanske nå ut till fler om de anställde kossan Doris som programledare.

”Jag vet inte vad man gör när man fildelar en film”, säger 83-åriga Henning Klouman till SVT:s Uppdrag granskning. Han har fått ett kravbrev från en dansk advokatfirma som vill ha 4500 kronor av honom, eftersom att de anser att han olagligt laddat ner en actionfilm. I brevet stod att Henning skulle dras inför domstol om han inte betalade, men han vägrade och har än så länge klarat sig från vidare otrevligheter.

Enligt Uppdrag granskning har ingen som sagt nej till att betala faktiskt dragits inför rätta. Ändå har advokatbyråerna skickat ut 35 000 kravbrev hittills, som ifall alla mottagare betalar skulle håva in över 100 miljoner kronor. De pengarna kunde räckt till ett exemplar av ”Göta kanal 3 – Kanalkungens hemlighet” till varenda invånare i Västra Götaland.

Yvonne som kommer från Borås och jobbar i hemtjänsten fick också ett brev hem. Hon valde att betala avgiften, trots att hon ”aldrig kollar film på dator eller så”. Hon ville inte riskera att hamna i ett riktigt brottsmål eftersom hon kände att hon inte skulle ha någon chans mot en stor advokatbyrå.

Internet är laglöst. Delar av regeringens informationstext om nätbrott låter som en reklamannons från en värvare av nätgangsters – där står att brott på nätet ”innebär relativt låg risk för upptäckt, är anonymt och är många gånger lönsamt.” Det som händer på nätet stannar på nätet, resonerar alla från pirater till näthatare.

Vi måste stå för det vi gör på nätet lika mycket som det vi gör i den fysiska världen. Det skulle vara bra för kvinnor som blir utsatta för hämndporr och näthat. Det skulle också vara bra för musiker som försöker hanka sig fram utan skivbolag. Sist men inte minst skulle det vara bra för den politiska diskussionen, som lätt blir onödigt hetsig framför skärmen.

Men att skicka ut räkningar på måfå till omedvetet fildelande pensionärer är inte en rimlig form av ansvarsutkrävning. Däremot visar det att ansvaret för vad vi gör på nätet behöver förtydligas. Helst av någon som inte jobbar på en dansk advokatfirma.

Sverigedemokraterna pratar ofta om ”islamiseringen av Sverige” och termen har fått beskriva allt som partiet inte gillar: skolavslutningar som inte firas i kyrkorummet och middagsbjudningar i riksdagen. En del SD-ledamöter är så besatta av den här idéen att de misstar satir för sanning.

Nå, nu är en av det svenska samhällets viktigaste helgedomar hotade på allvar – så man hoppas att Sverigdemokraterna står redo:

I Falun ska ett tv-hus byggas om till en kyrka!

Kristnandet av Sverige fortsätter!

Daniel Swedin

Nyheten om att Disney klipper om i sitt syndikerade julprogram ”From all of us to all of you” (i Sverige känt som ” Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”) har slagit ner som en bomb.

I skrivande stund samlar protestgrupper på Facebook hundratusentals svenskar. Jag tänker lite på en annan julteve-tradition, ”Svensson, Svensson”-julavsnittet.

Här blir pappan i familjen, spelad av Allan Svensson, rasande när Scooby-Doo på julaftonsmorgonen utgått. När sedan det inte är Arne Weise som presenterar Kalle Anka-programmet blir han ursinnig.

Det är en harmlös och lite skojig ilska, och jag kan känna igen mig i det där. Till exempel är jag mycket skeptisk mot att Disney låtit dubba om sin Musse Pigg-version av Charles Dickens ”En julsång på prosa”.

Varför? Det var Johannes Brost som var Joakim von Anka/Ebenezer Scrooge under min barndom. Att det plötsligt är John Harryson känns inte rätt, för mig.

Det här med traditioner och barndom är explosivt. ”Saker ska vara som de alltid har varit – eller åtminstone som de var när jag var barn”, tycks många resonera.

Och säga vad man vill det nämnda ”Svensson, Svensson”-avsnittet och den typen av sitcom men det är en ganska begåvad drift med hela fenomenet.

Intressant i Kalle Anka-sammanhanget är att väldigt många tycks bygga sin vrede på direkta missuppfattningar. Det är ju inte som att programmet i Sverige sett likadant ut ändå sedan det sändes första gången 1960.

På bloggen Högtider skriver Mattias Axelsson intressant om detta. Han visar att enbart tre inslag funnits med under alla de 52 år programmet sänts i Sverige: ”Jultomtens verkstad”, ”Snövit” och ”Lady och Lufsen”.

Då fanns det också med klipp ur ”Peter Pan”, ”Bambi”, ”Pinocchio” och kortfilmen ”Kalle Anka och nötkriget” – ingen av dessa är kvar i dag. ”Askungen” – som åtminstone i min familj tillhör det mest populära inslaget – fanns inte med mellan åren 1969-1976.

Hur som helst, av de tre inslagen som funnits med sedan premiären är det inget som visats på samma sätt genom alla år.

Den scen som klipps om i år – den med dockorna och leksaksparaden från ”Jultomtens verkstad” – började faktiskt visas först 1983. Att prata om att scenen är grundmurad svensk jultradition blir i det perspektivet lite fånigt.

På Scribd har någon startat projektet ”Kommando: Kalle Anka”. Här samlas nyhetstexter från de senaste åren där man avslöjat hur Disney ibland, SVT ibland, klippt i programmet. Det är en intressant läsning, särskilt i perspektiv av dagens råilska.

Inga folkstormar mot att vi inte får se Långben stoppa en gaffel i ett eluttag och blir strömförande? Inga förståsigpåare som känner att våra svenska traditioner är hotade för att Kalle Anka inte tillåts gå bärsärk med en kulspruta?

Varför inte det? Raseriet mot Kalle Anka på julafton kan väl inte bero på att det är just en pickaninny-docka och en judekarikatyr som klipps bort den här gången?

Eller?

Daniel Swedin

Läs också: Disney gör rätt (Oisin Cantwell/Aftonbladet), Tintin, pepparkaksgate och Disney – rena tomteverkstan (Anna-Carin Carnebro/blogg), Stereotyper som skaver (intervju med Oivvio Polite i SDS), För vita svenskar är rasisten alltid någon annan (Johannes Anyuru/SVT Debatt), Jag är redo för ugnen (Patrik Lundberg/SDS), Om en ung man i uniform och en svart flicka. Man måste inte behålla allt (Kent Wisit/blogg)

Från Spara till Slösa. Man anar att något kommunikativt geni på Moderaternas partikansli är ganska nöjd med hur Agendas intervju med M-ledaren Fredrik Reinfeldt rubriceras.

Det här är berättelsen som Moderaterna och alliansen vill ska sätta sig. ”Vi investerar Sverige starkare”, som M-ledaren säger.

Och då verkar man kunna leva med att anklagas för glädjekalkyler, att man bryter mot det finanspolitiska ramverket och att man inte når överskottmålet.

Nu ska det sjösättas reformer! Det ska investeras!

Men årets budget handlar inte om järnvägsbyggen eller stora satsningar på forskningen. Allt det där ligger i framtiden och med prognospengar som – faktiskt – inte finns.

Sedan Fredrik Reinfeldt kom till makten har andelen unga vuxna som helt saknar inkomst ökat med 50 procent. År 2005 var åtta procent av personerna i åldersgruppen 20-34 år helt utan egen inkomst. År 2010 var siffran 12 procent. Andelen unga vuxna som helt saknar egen inkomst har alltså ökat med 50 procent under de fem åren.

Samtidigt är antalet långtidsarbetslösa svenskar nu uppe i 70 000 personer. Ungdomar i långvarig arbetslöshet har på bara fyra år ökat med 700 procent. Enligt SCB:s senaste arbetskraftsundersökning är 7,8 procent (säsongsrensat) av svenskarna arbetslösa.

I den verkligheten – när ekonomin samtidigt riskerar att bli ännu sämre – sänker Fredrik Reinfeldt och Anders Borg bolagsskatten. Av de 23 miljarder Anders Borg har i reformutrymme går drygt två tredjedelar till storbolagen, när bolagsskatten ska sänkas från från 26 till 22 procent.

Sverige behöver snabba och kraftfulla insatser för att bekämpa arbetslösheten. Det behövs utbildning, stöd för utsatta grupper på arbetsmarknaden och bättre villkor för sjuka och arbetslösa för att skapa efterfrågan i ekonomin.

Så den stora gåtan är inte varför Moderaterna gått från Spara till Slösa, utan varför de lämnat walkover i kampen mot arbetslösheten.

Daniel Swedin

TV-rutan är tom utan honom.

Åsa