– Sanslöst! Det här ger bilden av att väljarna är sjuåringar, säger statsvetaren Jenny Madestam i Agenda. Inslaget i går handlade om partiledare som deltar i mer personliga intervjuer utan politiskt fokus. Madestam tittade på klipp från Metro där ett barn intervjuar partiledarna, blåser i sin visselpipa om de blir tråkiga och avslutar med att lära dem ett danssteg.

Väljarna 2002 var varken kossor eller grävlingar, ändå gick Göran Perssons medverkan i Bolibompa hem hos folket. Där lärde Persson kossan Doris att kompromissa demokratiskt med sin sambo grävlingen Gösta. Sist men inte minst pratsjöng han och vickade på rumpan i en dans om att bestämma.

Kossan Doris gjorde en bra intervju med Göran Persson 2002. Det gör också sjuåriga Lucy på Metro, som frågar ut partiledarna på ett begripligt sätt. Genom att presentera politiskt innehåll på ett tillgängligare sätt kan nya väljare få en mjukstart till att sätta sig in i politiken. De av mina vänner som vanligtvis använder webbläsaren till gulliga kattvideor kanske faktiskt kan luras in i valrörelsen av Lucys charmiga intervjuteknik. Att engagera fler i politiken är alltid en demokratisk vinst, oavsett om det sker genom trams eller en understreckare i Svenska Dagbladet.

Dessutom är innehållet i de personligare intervjuerna fortfarande politiskt. En fråga om varför vuxna är tråkiga får Gustav Fridolin (Mp) att prata om vikten av fritid i Metro. Vi får också reda på att Jan Björklund (L) inte vet varför det finns tjuvar, men att han vill att polisen jagar dem så att de hamnar i fängelse. Stefan Löfven (S) däremot berättar att tjuvar stjäl i brist på alternativ eller när de hamnat fel i livet. Enkla frågor ger ideologiska svar och gör partiskillnader tydliga.

I politiken är innehåll viktigare än form. Och formen behöver inte vara tråkig. Agenda skulle kanske nå ut till fler om de anställde kossan Doris som programledare.

När Göran Persson talar lyssnar man och enligt en rad svenska medier så riktar den gamle statsministern i dag kritik mot Stefan Löfvens tystnad om invandringen.

Oj då.

Man skulle ju kunna invända att Stefan Löfven faktiskt tog upp invandring, asyl och etablering på arbetsmarknaden i sitt öppningstal i går. Det var inte huvudsaken, men det fanns där. Missade Göran Persson det?

Kanske inte.

Läser man Expressens ursprungsartikel – vars ingress ser ut så här ”Förre statsministern Göran Persson dömer ut Stefan Löfven och partiledningen som beslutat att inte debattera flyktingmottagande och migration på årets kongress” – så framstår det faktiskt som som Göran Persson varken kritiserar eller dömer.

– Hur avgränsar du det egentligen om du ska prata om sysselsättning och jobb. Jag tror att man kan ta upp nästan vad som helst under den rubriken. Jag såg till och med att föräldraförsäkringen ska diskuteras, säger Göran Persson.
Och då man också prata invandring?
– Ja, det tror jag – och det tycker jag att man ska göra också. Det är en så viktig faktor i svensk politik. Invandring är en sådan styrka med så väldigt många spänningar inbyggda, så man måste hantera det. Det är viktigt.

I motionerna som inkommit till kongressen vill S-medlemmarna bland annat att Migrationsverket ska få i uppgift att göra efterhandskontroller och se till att företag som anställer arbetare sköter sig, att man bör undersöka om flyktingar kan få arrendera småjordbruk, att arbetserbjudanden som ger uppehållstillstånd ska vara bindande och innehålla kollektivavtalsenliga regler, att nyanlända snabbt ska få möjlighet att påbörja sina studier på Svenska för invandrare och så vidare.

Så kongressen pratar om det, alltså?

Jaja. Men vi fick ju våra rubriker om att Göran Persson dömer ut socialdemokratins ”tystnad” om invandringen.

Ni har kanske också tyckt att det är något vagt bekant med Borg och Reinfeldts nya favorituttryck. I intervju efter intervju säger de att  det är slut på stimulanser – allt regeringen vill göra de kommande åren måste nu finansieras ”krona för krona”.

Vad detta betyder är i och för sig oklart. Sverige kommer enligt deras egna prognoser fortfarande ha underskott i budget varje år fram till slutet av nästa mandatperiod. Statens utgifter kommer alltså inte ”krona för krona” finansieras med några skatter.

Aftonbladets ledarredaktion har emellertid fördjupat sig uttryckets historia. Den visat sig vara både lång och intressant. Det som är gemensamt är att man tar till det i trängda lägen, när en obehaglig medicin ska pressas i den stackars patienten.

Redan inför valet 1985 använde Olof Palme utrycket för att försvara obehagligheter. Efter att de borgerliga hade ökat budgetunderskottet från 3 miljarder kr 1976 till 87 miljarder fick socialdemokraterna ”krona för krona” rätta till deras politik.

Göran Persson använde också flitigt detta utryck för att försvara impopulära åtgärder. Genom ”strikt budgetprövning och att gneta sig fram, krona för krona” skulle budgetunderskottet pressas tillbaka under 1990-talet.

Pensionärerna hävdade dock att Göran Persson hade lovat att de skulle kompenseras ”krona för krona” för de sänkta pensionerna. Ett löfte som Persson uppenbart helst ville förtränga.

Dessutom sänktes skatter efter samma princip. Göran Persson sa att ”när krisen var över betalade vi tillbaks till dem på samma sätt som vi höjt skatten. Vi betalde tillbaka krona för krona.”

Men denna retoriska innovation för att ta sig ur trängda lägen spred sig också till andra partier. När Bo Lundgren blev pressad på hur kommunernas ekonomi skulle drabbas av deras förslag på  skattesänkningar sa han att de skulle ”kompenseras av staten, krona för krona.”

Detta tog uppenbart Reinfeldt med sig när han blev ny partiledare. De ville ”skapa förtroende genom att finansiera skattesänkningar krona för krona”.

”Politiken ska också gå ihop, alla förslag ska betalas krona för krona.” Hävdade de med samma emfas.

Symptomatiskt nog så var det de rödgröna som använde uttrycket flitigast under valet 2010.

Mona Sahlin var uppenbart på defensiven och  hävdade att ”allt är finansierat krona för krona. Dessutom ska varje ny krona som regeringen föreslår till välfärden matchas av oss.” En retorik som  också Lars Ohly föll in i.

Nu är det alltså Borg och Reinfeldt som återigen behöver drämma till med ”krona för krona”-argumentet. De måste vara ett uttryck för hur svårsmält och obegripligt de själva anser att detta budskap är.