Om vi ska fortsätta på Michael Jackson-spåret (för sista gången får jag hoppas nu) så tyckte jag att det var fullkomligt avskyvärt att släpa upp alla barnen på scenen i slutet av minnesceremonin och låta lilla 11-åriga Paris stå och hulka och snyfta medan hon stammade fram hur mycket hon älskade sin pappa medan Janet Jackson stod och teaterviskade: ”speak up, speak up”. Herregud. Som att de barnen inte har haft en tuff vecka redan. Att stå och prata inför en fullsatt konserthall och miljoner och åter miljoner tv-tittare är kanske inte direkt vad en 11-åring som just förlorat sin pappa och inte vet exakt vem hennes mamma är behöver.

Var det bara jag som reagerade på den oerhört fjantiga och långsamma ”dansen” doagänget bakom Jennifer Hudson under minnesceremonin för Michael Jackson körde? Den såg ut att vara tagen direkt från Napoleon Dynamite’s Happy Hands Club. Jämför själv genom att dra fram till 1.30 minuter i första videon och titta sedan på den andra.

 

God men sen middag bestående av sushi de luxe och glasnudelsallad.

Alltså, jag vet att det kommer att vara ungefär en miljon tokiga Michael Jackson-fans runt Staples Center i L.A idag. Och jag vet att Michael Jackson död i sin kista av äktaste guld kommer att skapa hallabaloo under transporten från Forest Lawn-kyrkogården. Men att ta in LAPD:s SWAT-team som begravningsentreprenörer känns ju lite väl magstarkt. Man tänker ju att de jobbar med ungefär samma saker som Jack Bauer; stormar hus fulla med terrorister i sista sekunden innan L.A flyger i luften och så vidare. Men idag får de helt enkelt köra en kista genom stan.

De kan ju i alla fall inte klaga på tråkiga vardagsrutiner.

Här kommer dagens Shiloh Jolie-Pitt-bild. Shiloh är ju min favoritkändisunge alla kategorier. Här påminner hon härligt nog om Hansons okända lillebrorsa. Är det förresten inte sjukt hur lik Shiloh är Angelina som barn? Och är det inte lika galet hur lik Angelina är sin (bortgångna) mamma Marcheline Bertrand?

Marcheline Bertrand med Angelina Jolie någon gång på sjuttiotalet och Angelina med Shiloh förra året.

Ett ”end of the world”-åskväder med tillhörande panikregn har just lagt sig över Stockholm. Jag tackar min egen lathet för att jag inte just nu befinner mig gåendes på Skeppsbron som var min tanke för 40 minuter sedan. Istället roar jag mig med att titta på hur folk springer, skriker och tappar grejer när de i panik försöker ta skydd från skyfallet. Det är ju jättekul så länge man inte är en av dem liksom.

En tjatig men alltid lika aktuell företeelse i bloggvärlden är hatkommentarer. Nu är det Carolina Gynning som lägger ner sin blogg efter ihållande påhopp av sjuk karaktär. Ebba von Sydow skrev igår ett syrligt blogginlägg där hon lade upp några exempel på vilken typ av kommentarer hon åker på ungefär varje dag. Det spelar liksom ingen roll vad Ebba än skriver om – någon person med uppenbara tvångsyndrom måste, likt ett tics, berätta att Ebba har för grova ben, för hög panna, för tunn överläpp, är för kort, för lång, för snygg, för ful – ja, allt och lite till.

Jag hade något vag tanke för ett par år sedan att hatkommentarerna borde lägga sig lite när bloggarna inte är någon nyhet längre. För folk har ju alltid en tendens att sky nya saker som pesten men sedan glömma bort hur de resonerade från början och hoppa på tåget så småningom (tänk hur folk resonerade kring mobiltelefoner runt 1996 – ”gå runt och prata på stan, herregud! Det finns inget som är så viktigt så det inte kan vänta tills man kommer hem!”). Men hatkommentarerna ökar i samma takt som bloggarna slår nya besöksrekord.

De två saker som utkristalliserar sig är:

1. Tjejer/kvinnor får allra mest skit och allra oftast från andra tjejer/kvinnor

2. Hur mycket dålig självkänsla genomsyrar egentligen det här landet? (För jag är övertygad om att man har låg självkänsla när man tar sig tid att kommentera elaka saker om andras utseenden)

Då hamnar vi precis där vi har varit i hundra år: tjejer klankar ner på tjejer, kvinnor hjälper inte kvinnor och därför kommer vi aldrig att nå den jämställdhet som efterfrågas. Så länge tjejer tycker att det är viktigare att konkurrera med andra tjejer istället för att ge varandra lite cred så kommer vi inte så långt. Jag blir så oerhört trött.

Inse att alla är olika men att alla har rätt att synas, blogga och lägga upp foton på sig själva UTAN att få höra hur fula eller tjocka de är. Och framför allt: lägg den energin som det tar att formulera, skriva, fylla i kommentarskod och publicera en hatkommentar på att hitta grejer som får dig att känna dig starkare eller må lite bättre.

Att skriva att en tjejbloggare är ful gör ju inte dig snyggare.

Jag satt och funderade över hur min riktiga hårfärg egentligen ser ut. Till slut hittade jag ett foto från när jag var kanske 18 år gammal. Det är kanske den enda perioden sedan jag var 14 som jag har ofärgat hår. Innan dess färgade jag håret mörkt och efter det har jag bara blekt, blekt och blekt håret tills det emellanåt blivit ungefär vitt. Blir lite sugen på att gå tillbaka till ursprungsfärgen för ögonfärgen matchar på något bra sätt. Men samtidigt är jag inte redo att ta bort blondinen i mig. Inte än.

Jag är uppväxt i en tjejfamilj. Tre systrar. Inte en endaste bror (förutom min pappa som heter just Bror). Konsekvensen av tjejfamilj är att man är skitbra på att sminka sig men urdålig på scart-kablar. Min kille kommer från en killfamilj. Tre bröder. Det blir liksom den direkta motsatsen till mitt liv.

Idag hängde jag på min kille och hans pappa på ärenderunda. Först tog vi bilen och köpte snus. Sedan körde vi genom stan med ett stort skjutvapen som skulle lämnas in på underhållning (kryddat med några skämt om vilket ställe vi kunde råna). Sedan hämtade vi en byggmodell i form av en stridsvagn vars kartong var så gigantisk så den inte gick in i bagageluckan. Sedan köpte vi Dr Martens och åt en kebab.

En liknande dag med min mamma: först går vi till H&M och Gina Tricot. Sedan kollar vi underkläder på Twilfit. Sedan köper vi mascara på Åhléns och avslutar med en fika på Espresso House innan vi kör till Ica Maxi och botaniserar bland importerade ostar och köper middagsmat.

Och jag som avskyr könsstereotyper.

Min favoritreklamfilm just nu är Evians rullskridskobebisar. Titta själva så kommer ni att förstå.