Jag är nere i Helsingborg nu efter effektiv och smidig flygresa. Älskar att flyga från Bromma istället för Arlanda. Nu har jag fått middag och efterrätt och håller på att titta i ett gäng flyttlådor som pappa tagit ner från vinden för att vi ska kolla vad vi har lust att behålla. Hittade lådan med mina outfits från sjuan och åttan. En orgie i Kelly Taylor-inspirerade plagg. Småblommigt, beige och pastell, ljusa jeans, byxkjolar. Om jag hade varit lika smal som då hade jag bara kunnat slänga på mig hela skiten och dra till F12. Så ser ju ändå alla ut om man går dit idag. Tidigt nittiotal. Herregud.

Jag kan inte bestämma mig om jag ska göra en liten rea-runda på Götgatsbacken senare idag. Det kliar nämligen fasligt mycket i fingrarna när jag bläddrar bland reaplagg. Det är något med 49,90 kronor som gör att jag blir alldeles yr i huvudet. Så mycket kläder för så lite pengar. Sällan uppstår konsekvenstänket i den där yran av dåligt sydda tajts och linnen i grälla färger. Den kommer först efteråt då man sitter hemma och stirrar hålögt och frågande på plaggen som aldrig varit moderna (ni vet de där lite konstiga kläderna som H&M tänkte ”går det så går det” när de sydde upp men ingen ville köpa – utom jag då eftersom de bara kostade åttio kronor). Eller jeansen som NÄSTAN passar. Och klänningen som man inte kan ha bh under men ändå köper. De där plaggen blir ju inte direkt garderobens mest populära. Egentligen borde jag bara strunta i reahetsen men jag när fortfarande något slags hopp om att jag ska göra det där fyndet som får alla felköp att framstå som collateral damage.

Jag hatar jeans. Inte utseendet utan obekvämheten. Jag lider av någon slags fobi som inkluderar obekväma kläder helt enkelt. Skulle aldrig komma på tanken att bära skjorta exempelvis. Men idag upptäckte jag nyckeln till jeans för min del på H&M: ett par jeanstajts. Nu pratar jag inte om de där hemska jeansleggingsen som Gina Tricot har kört med ett tag – de är helt stumma och man ser ut som en soccer mom med camel toe i allra bästa fall. Dessa H&M-tajts är lika mjuka som vanliga tajts – superstrechiga men ändå med fina sömmar och snygg färg. Om man sätter på sig en topp som går över baken ser det ut som man har på sig svintajta Cheap Monday-jeans ungefär. 198 pix och jag kan äntligen ha ”jeans” igen.

Jag har sedan första avsnittet varit hemskt förtjust i tv-serien Lost. Den tilltalar mig på nästan alla plan och framför allt kanske på det där Urban Exploration-sättet som jag alltid fascinerats av – att på en till synes öde plats hitta tecken på att civilisation en gång funnits för inte allt för många år sedan. Övergivna platser och lite övernaturligt på det och vi har en Malin-cocktail som heter duga.

I avsnitt tre av den senaste säsongen (säsong 5) görs en liten avstickare till femtiotalet på Lost-ön. Där får vi möta Eloise ”Ellie” Hawking som 17-åring. Hon är i serien en samlad gråhårig kvinna i sjuttioårsåldern med hemlig kunskap om ön. Men i det här avsnittet får vi alltså se henne som vapenromantiserande tonåring. Och så oerhört URSNYGG hon är! Precis så här skulle jag vilja se ut. Det är något med militärkläder, gevär och gullig blond frisyr som är så tilltalande.

Jag har aldrig varit mycket för finkläder och kliande strumpbyxor. Inte heller stilettklackar är min favorit. Men jag har alltid älskat grova kängor (Dr Marten’s i tonåren), svarta tajta jeans instoppade, tajt linne och exempelvis två hårknorvar högt uppe på huvudet. Och mycket mascara.

Med andra ord: fotona nedan är mitt drömutseende.

Idag tar min lillasyster examen och hela släkten är samlad i stan. Under eftermiddagen och kvällen ska vi ha fest i form av buffé, skumpa och folk. Problemet är att det är ungefär lika varmt ute som en normal aprildag. Och bland det värsta jag vet är att bära sommarklänning tillsammans med vinterattribut så som strumpbyxor, varm kofta, ja ni fattar. Det är nästan lika fult som att ha på sig hudfärgade strumpbyxor i januari. En sommarklänning bärs ju som bäst när vädret i alla fall påminner om sommar. Men samtidigt så är det ju frowned upon att komma i vintrig klänning på sommarfest. Gud, jag skulle behöva Magdalena Ribbing och en ny garderob just nu!

Jag är så förtjust i tjusiga fotojobb i glossy magazines. Allra mest gillar jag när bilderna andas decennier långt borta och sydeuropeisk dekadens (vilket ni nog har förstått vid det här laget). Lilla Hermione i Harry Potter-filmerna har ju helt plötsligt blivit vuxen och ursnygg och såg ut så här i aprilnumret av italienska Vogue. Jag har sedan dess emellanåt googlat fram dessa bilder för att få en skymt av den kanske snyggaste klänningen jag någonsin sett. Titta högst upp till vänster i bildcollaget så ser ni den (större bild här). Trots att jag knappast är giftastypen så småskriker ändå den där amerikaniserade brud-bruden långt bak i hjärnbalken: ”gift dig i den här klänningen, gift dig i den här klänningen!”. Sedan älskar jag ihjäl mig i flätan hon har i badkaret. Så alldeles underbart snyggt helt enkelt.