Efter en himmelsk grillmiddag med gott rödvin här på landet slog vi oss ner och tittade på Henrik Schyfferts The 90’s – Ett försvarstal som sändes live från Cirkus i svt. När jag var runt femton, sexton år gammal var Henrik Schyffert ungefär den coolaste personen man kunde föreställa sig. Han var rolig, han var rockstjärna, han hängde på ztv och var dessutom ursnygg på det där Robbie Williams-överläppsättet. Därför var också hans försvarstal drabbande. Trots att jag är tio år yngre än Schyffert så levde han något slags liv man bara dreglade efter i Slitz- och Pop-magasinen. Någonstans på vägen har väl jag liksom Schyffert lyckats bli vuxen och därför var det hela en mycket perspektivgivande föreställning. Jag älskade helt enkelt hans show och fick svårt att andas under slutsekvensen med bildspel från hans nittiotalsäventyr ackompanjerat av Popsicles Hey Princess.

Ni känner kanske till The Onion – den amerikanska satiriska tidskriften/sajten som rapporterar sanna och uppdiktade nyheter på ett skruvat och allvarsamt sätt. Idag har jag fnissat åt det här reportaget som Niklas spelade upp innan. (Tydligen tillåter inte Aftonbladet att man embedar filmklipp från annat än youtube och liknande men klicka på länken så kommer ni direkt till filmklippet).

Igår satt jag på perrongen och väntade på en tunnelbana. Bredvid mig satt en tjej och läste en ovanligt tjock bok. Jag smygkikade och insåg mycket snabbt att det var den sista boken i Twilight-serien hon läste. Inte nog med det – hon läste de sista två sidorna.

Säga vad man vill om Twilight-serien – de är taffligt skrivna, vissa karaktärer är urplatta, dialogerna känns emellanåt mycket krystade och stereotypiseringen av tjej/kille är värd att ifrågasättas. Men Twilight är som heroin. Jag föreställer mig att en heroinist inte bryr sig riktigt när de förlorar jobbet, blir vräkta eller finner sig själva på en toalett på Centralen så länge de får sina silar. På samma sätt bortser man fullständigt från Twilights baksidor när man läser dessa böcker. Man slukar inte böckerna – de slukar en själv. Trots att man har fyllt 30.

Det jag vill säga är att de böcker som jag läser och tycker mycket om kan jag inte avsluta på en perrong. Inte heller på en buss eller tunnelbana. Nej, inte heller i sängen på kvällen när jag är halvtrött. Jag sparar alltid de sista fem-tio sidorna för att högtidligt sätta mig i soffan och läsa dem när jag har fullt fokus och inga störningsmoment omkring mig. Det är det minsta jag kan ge dem. En avslutande hyllning och ett tack för en fin litteraturrelation.

Jag hade med andra ord aldrig kunnat sitta på Slussens perrong och läsa de sista två sidorna i Breaking Dawn.

Nu är jag just hemkommer från systerkväll på Telefonplan. Vi hade så att säga en efter-middagen-get-together. Den gick i princip ut på att äta Annas hembakade chokladcupcakes med vit choklad-frosting och strössel och kokos och skåla i rosébubbel. Sedan ägnade vi resten av kvällen åt introtävling. Mia knäckte med Backstreet Boys (”herregud, jag var ju 12 år när den där låten kom så hur skulle jag inte ha kunnat den?”). Anna briljerade med Sophie B. Hawkins ”I wish I was your lover” (dör bra-låt-döden) och jag tog The Cure innan första gitarriffet (annat vore ren skam). Sedan kom vi i småpanik på att det inte var helgtrafik på tunnelbanan men hann lyckligtvis ändå.

Grej jag har tänkt på: jag skriver ju ibland om tv-serier (vilket tillsammans med böcker och musik utgör kärnan i mitt popkulturintresse) men skulle oftare vilja skriva mer – liksom längre eller i alla fall mer analyserande texter. Problemet är bara att jag inte vill spoila för de som inte har sett avsnittet. Jag kollar alla tv-serier efter amerikanska sändningar (numera på utmärkta streaming-sajter som jag tänkte tipsa om snart här i IPRED-tider) och låter då bli att skriva om serierna av hänsyn till dem som följer serien på svensk tv. Ofta blir det ju bara korta tips på vilka serier man ska hålla utkik efter men ingen tolkning av ett visst avsnitt. Jag funderar på hur vi ska gå till väga med detta. Ska jag helt enkelt fortsätta att inte skriva om de serier som brukar gå i svensk tv? (Läs: 24, Gossip Girl, Lost etc). Eller ska jag skriva om de serier jag vill, men lägga in en spoiler-varning i rubriken i inlägget så ni som väljer svensk tv inte får värsta chocken och sedan hatmejlar mig i veckor?

Under de senaste veckorna har jag blivit så oerhört förtjust i Max Landergårds 1800-talsresa i UR. Max 1800-tal heter tv-serien som på ett lättsmält sätt (såg att programmet riktar sig till ungdomar) går igenom ett av dem mest händelserika sekler vi känner till. Varje program har ett tema som kvinnan, vetenskapen, skolan, kolonialismen och så vidare. Max Landergård själv dyker upp som någon halvstollig artonhundratalskaraktär och lite spelade scener blandas med professorer som berättar på ett enkelt och intressant sätt. Två av professorerna i det senaste programmet har jag dessutom haft som föreläsare, vilket gjorde det extra kul. För er som är det minsta historieintresserade är Max 1800-tal ett hett tips.

Den alltid lika glamourösa och eleganta Linda Rosing har ju i veckan bekräftat ryktet om sin graviditet. Enligt uppgift ska hon vara i fjärde månaden. Det innebär att hon var på smällen när hon hånglandes spenderade natten ihop med den där 11-åringen från Södertälje i ”Den Rätte För Rosing”. Gulligt.

Det jag reagerade på var att Linda har blivit en kvällstidningskarikatyr av sådana mått att hon själv valde att kalla barnet hon väntar för ”kärleksbarn” i blogginlägget hon skrev för att bekräfta ryktet. Alltså: Linda Rosing uttrycker sig i kvällstidningslingo före kvällstidningarna själva hinner skriva rubriker. Men i hennes värld kanske man säger så. Kärleksbarn. Som om det ordet inte låter helt rubbat, småäckligt och löjligt. Ordet kärleksbarn lägger liksom fokus på de nyförälskade föräldrarna och deras älskog istället för på det väntade barnet på något sätt. Snaskigt helt enkelt.

Jag är så förtjust i tjusiga fotojobb i glossy magazines. Allra mest gillar jag när bilderna andas decennier långt borta och sydeuropeisk dekadens (vilket ni nog har förstått vid det här laget). Lilla Hermione i Harry Potter-filmerna har ju helt plötsligt blivit vuxen och ursnygg och såg ut så här i aprilnumret av italienska Vogue. Jag har sedan dess emellanåt googlat fram dessa bilder för att få en skymt av den kanske snyggaste klänningen jag någonsin sett. Titta högst upp till vänster i bildcollaget så ser ni den (större bild här). Trots att jag knappast är giftastypen så småskriker ändå den där amerikaniserade brud-bruden långt bak i hjärnbalken: ”gift dig i den här klänningen, gift dig i den här klänningen!”. Sedan älskar jag ihjäl mig i flätan hon har i badkaret. Så alldeles underbart snyggt helt enkelt.

Elvir Laka till vänster och Davor Ebner, sångaren i Regina till höger

Så här i Eurovisionbaksmällan började jag fundera lite över Bosnien-Hercegovina. Förra året gick de ju all in och skickade iväg Elvir Laka som är en slags konstnärlig bosnisk mångsysslare och som spelat in skivor, bott i Brooklyn och är tydligen välkänd där nere i Bosnien. Jag älskade såklart hans låt. I år fortsatte Bosnien-Hercegovina på samma lilla vingliga stig av halvalternativ balkan-indie med bandet Regina. Jag var nog inte den enda som fick starka vibbar av My Chemical Romance-videon ”Welcome to the black parade” när jag såg det uniformsklädda bandet på Eurovision (jämför Regina med My Chemical Romance här och här). Trots att jag själv inte är ett emo-fan (har lite åldern emot mig där) så kunde jag ändå inte låta bli att hålla Bosnien som favorit även denna Eurovision.

Nu börjar jag undra om hela Bosnien-Hercegovina i själva verket består av en massa häftiga människor – att Sarajevo är en smältdegel av kreativa, musikaliska och galet klädda personer. Att slamriga små rockbarer kantar gatorna och vintageshoppingen är fulländad. Kan det vara så att utan att vi översittande svenskar har någon aning om det är det Sarajevo som är the place to be nu för tiden?

De två sista 24-avsnitten av säsong sju ligger i pajpen. Det är lite sent att satsa på en sådan rafflande upplevelse nu. Vi tänker mer att vi laddar ett knappt dygn och kör det imorgon kväll. Igår såg vi nämligen säsongsavslutningen av Lost – vilken jag för övrigt tyckte var lite sådär – och därför kan man behöva en kväll fri från hög puls orsakad av tv.

Tv-serier jag ser fram emot nu när säsongsavslutningarna strösslas över oss:

• True Blood – säsong två (premiär 14 juni)
• The Wonderful Maladys (förhoppningsvis premiär i höst)
• The Tudors – säsong 3 (som går just nu men lär komma till svt till hösten)
• Gossip girl-spin off:en som ska utspela sig på åttiotalet men sedan ett par veckor sägs ha blivit inställd (jag hoppas fortfarande på motsatsen).