Eftersom det är Prideveckan nu fokuserar tidningarna mycket på heteronormen som är Prides tema detta år. Jag skummar igenom läsarkommentarerna som följer artiklarna och blir som vanligt lite mörkrädd. Det finns främst två saker jag reagerar på:

1. Ett stort antal personer verkar på allvar vara upprörda av homosexuellas rätt till äktenskap. Det finns alltså människor där ute i stugorna som sitter och muttrar och gnäller om att äktenskap enligt alla seder och bruk endast ska kunna instiftas mellan en man och en kvinna. Jag är övertygad om att dessa förståsigpåare inte (tror de i alla fall) lever i någon som helst kontakt med homosexuella. De sitter där och vattnar pelargonerna, brer knäckemackor och känner sig riktigt upprörda, äcklade, chockade och förfasade över att riksdagen tycker att sådana dödssynder ska godkännas enligt lag. ”Vart är Sverige på väg?”, väser de till varandra över furubordet.

Vad jag inte kan förstå är exakt vad de upprörs av. Det är ju ingen som vill ta något från dem. Det enda en sådan lag gör är att låta äktenskapet beröra fler personer (om de nu skulle vilja). Det är ju knappast som att riksdag och regering röstar igenom en lag som innebär att vi upphäver äktenskapet helt och hållet – att alla som är gifta nu helt plöstligt får civilstånd ensamstående eller möjligen sambo.

Med andra ord påverkar inte homosexuellas rätt till äktenskap Per Nilsson i Grönköping det allra minsta. Varför bryr han sig då?

(Det är ungefär som att jag (om jag vore helt dum i huvudet) som personligen inte ser något attraktivt hos killar som suttit inne eller ägnar helgerna åt att misshandla folk i tunnelbanan skulle starta en förening som arbetade för ett förbud mot kvinnor att ingå äktenskap med män med kriminell bakgrund. Herregud. Då är det kanske bättre att välja en annan typ av kille som partner själv och låta andra människor få bestämma exakt vem de vill gifta sig med. Kille som tjej. Kriminellt förflutet eller enögd. Valfrihet är ju lite vad demokrati går ut på och att se om sitt eget hus innan man börjar ge sig på andra kan vara ett gott tips till de flesta rättfärdiga, trångsynta människor).

2. Folk verkar helt besatta av att homosexuella har SEX! Heterosexuella par däremot – de åker ut och fiskar på helgen, kanske tar en tur till sommarstugan eller löser korsord ihop och det kan man ju prata om på fikarasten på måndagsförmiddagen. Men alla homosexuella borde hålla tyst om sin läggning för ingen vill ju höra om deras sexgungelekar och snuskiga orgier som de antagligen sysslade med på lördageftermiddagen när ”vanligt folk” tar en påtår och lyssnar på dansband på radion i stugan. Som att homosexualitet betyder sex och heterosexualitet betyder ordnad samvaro.

Idag är det något av en fixa-dag hemma hos oss. Imorgon drar vi till Gotland och sedan har jag två dygn kvar i Stockholm innan jag flyger till Spanien för den årliga bysemestern. Jag passade därför på att klippa mina toppar. Jag är inte den som är knusslig med frisörer. Åtminstone inte när det bara gäller några centimeter rakt av. Jag traskade därför ner till mitt lilla köpcentrum och slog mig ner i en hårig stol. Där gick en liten donna lös på mig med saxen och klippte snabbare än vinden. Erhöll en liten lugg trots att jag inte hade bett om det, men det är risker man får ta när man väljer att betala 190 riksdaler för en ny frisyr. Betalningen skedde hos en kvinna som i bästa fall såg ut som om hon just tagit sig ett bloss crystal meth ur en glödlampa. Men vänlig var hon.

Ibland spretar min musiksmak något. Just nu samlar jag ihop resterna av en härlig lördagsfest med vänner som valde att gå ut och lyssnar på en låt från barnfilmen Labyrinth från åttiotalet. Jag var fullständigt galen i den här filmen som barn. Den gick inte att hitta på någon videobutik i hela Helsingborg så jag fick helt enkelt vänta några år för att se om den (den brukade visas på dansk tv ungefär var fjärde år). Det här var min favoritlåt från filmen och jag förstår fortfarande varför jag som barn var fullständigt förälskad i David Bowie.

Nu har jag precis bokat en hotellnatt i Barcelona. Jag flyger nämligen hem från Spanien alldeles olagligt tidigt på morgonen den 18 augusti och vår by ligger ett par timmars tågresa från Barcelona. Sedan vill jag inte crasha vänners lägenheter när jag ska upp och härja i okristlig tid på morgonen. Jag letade efter ett hotell som låg i bra anslutning till Ronda del Litoral vilket är snabbaste trafikleden till flygplatsen och trillade över ett litet trestjärnigt sådant i min favoritkorsning i hela Barcelona: Ample/Avinyó – tillräckligt långt borta från Plaza del Tripis bongotrummor men med ett par urtrevliga restauranger och barer inom fem meters promenadavstånd.

Jag och min syrra Mia har sedan förra sommaren förstrött och lite oengagerat jobbat på en plot till en Hollywoodfilm. Fram tills i dag hade vi bara en grov stomme färdig men efter två timmar på Trädgården har vi nu finslipat den grundläggande handlingen och till och med börjat casta. Än så länge har namn som Kate Winslet, Alexander Skarsgård, Michael Gambon och Robert Pattinson (mest för att vi ska få ha en anledning att hänga med honom givetvis) dykt upp. Det enda jag kan avslöja är att den handlar om jordens undergång (världens bästa filmtema – får aldrig nog) med en twist som aldrig har gjorts förut. Min kille som är en av de mest svårflirtade när det gäller idépitchar hånade först (när jag gjorde trailern – ni vet när man pratar med jättemörk röst och säger något i stil med: ”One man, one destiny – the end of the world” på dramatiskt vis) men satte sedan hånskrattet i halsen när jag hade pitchat färdigt. Han menade att det faktiskt var en bra idé. Så Hollywood – here we come!

Mia och Malin Collin – snart på en röd matta nära dig

Idag är det min namnsdag (ja, i vår familj firar vi alla namnsdagar – även mellannamnen) så jag gav mig iväg på en shoppingrunda runt Götgatsbacken. Det kyliga vädret valde att slå om exakt när jag kom till affärerna vilket innebar en känsla av att kokas levande när man stod i provrummen. Ändå lyckades jag skrapa ihop två plagg. Båda randiga. Såklart. Vore synd att variera sig liksom. Sedan hittade jag min killes bror och hans flickvän så vi slog följe och talade om Sci-fi-grejer. Helt vanligt liksom.

Det jag skulle säga var i alla fall att jag lagom till namnsdagen verkar ha gått ner ett halvt kilo åtminstone, trots att jag har ätit inte färre än två Calzone den senaste veckan. Ett tips alltså: två Calzone i veckan och ni har bikini body lagom till augusti.

Jag funderar på hur vissa filmer får ett ”go” när manus och regitankar har presenterats för potentiella finansiärer. Jag menar – om de är urdåliga på precis alla sätt, allt från dialog till plot till visuella idéer – varför får de då göras? Borde inte det vara dåligt rent ekonomiskt, tänker jag?

Jag har just förlorat 107 minuter av mitt liv till filmen Push. Den var så hiskeligt vämjelig. Urdålig räcker helt enkelt inte. Och jag tillhör ju målgruppen på flera plan: Sci-fi-fan på amatörnivå, hatälskar Dakota Fanning och älskar när vanliga människor har någon form av superkraft (tänk Heroes, The 4400 och X-men). Men den här filmen hade uppenbarligen fått penningbidrag av Hongkong då den utspelades enbart där trots att huvudploten hade sitt ursprung i USA och Hongkong inte gjorde något för filmen. Alla de där coola grejerna med superkrafterna underminerades då fokus låg på en urtråkig, ointressant väska som tydligen skulle hittas. Det kändes helt enkelt som att det någonstans fanns ett korn till ett hyfsat fungerande manus men det kördes över på höjden och bredden så slutresultatet var vidrigt.

Min kille blev typ på dåligt humör. Jag höll fanan uppe i femtio minuter men blev sedan nästan gråtfärdig av att ha spenderat femtio kronor på sånt skit. Borde ha köpt en porslinskanin i en second hand-butik för den femtiolappen som jag kunde stirrat på i 107 minuter. Det hade liksom känts mer värt. Eller bara spolat ner femtio spänn i toan. Lite så.

Två personer som jag tycker är väldigt lika: skådespelerskorna Kristen Stewart (Bella Swan i Twilight) och Alicia Silverstone. Samma lite subtila underbett liksom.

Jag har precis tagit mig igenom 1994 års version av Pestens tid (eller The Stand som den egentligen heter) på DVD. Det som slog mig var något jag aldrig tidigare reflekterat över nämligen att rädsla och skräck är kopplat till tiden man lever i.

För problemet med Pestens tid är att den idag är fullkomligt harmlös. Om den onde karaktären är en lönnfet gubbe i volymig hockeyfrisyr importerad från åttiotalets mjukrockare, en hel jeans-ensemble och cowboyboots så blir i alla fall inte jag skrämd. Särskilt inte när hans övernaturliga krafter visas med värdelösa visuella effekter som en femåring skulle kunna göra i sömnen idag. Med sin mobil. Vidare kissar man inte direkt på sig (av annat än skratt åtminstone) när man ser ”farliga” och ”coola” gängmedlemmar från tidigt nittiotal. Om man nu inte tycker att MC Hammer är respektingivande. Och när en skräckfilm/domedagsfilm inte är det minsta läskig så försvinner lite av poängen.

Är det så att man bara blir rädd för det som känns riktigt samtida?

Ondingen Randall Flagg i Pestens tid. Inte så man dör av skräck precis.

När jag och min syrra Anna var små – kanske i låg- mellanstadieåldern – drev vi en tidning. Eller Anna drev den – hon jobbade som ansvarig utgivare och chefredaktör medan jag tog jobbet som redaktionschef men även skribent. Jag skrev artiklar, notiser om kändisskvaller och gjorde knep- och knåpsidan (minns att jag alltid satt med rebusarna vid deadline – det var min hatuppgift). Anna anställde Pappa som tryckeri. Han fick nämligen alla sidorna vi hade skrivit ihop och tog med dem till jobbet för att kopiera upp dem. Vi jobbade med ett slags minitabloidformat. När Pappa kom hem från jobbet satte vi oss vid våra skrivbord och klippte ut tidningssidorna och häftade ihop. Nästa dag agerade vi båda två distributörer – Anna manglade ut tidningen till lågstadiekidsen och jag till mellanstadiet.

Lilla tidningen, som den hette, var mäkta populär under sin storhetstid. För efter ett tag blev utgivninarna glesare och andra aktiviteter tog över vårt intresse.

Men trots att det har gått lång tid sedan dess är vi ändå ungefär samma personer. Jag skriver och Anna är mer businessminded – en projektledare – affärskvinna – en sådan ”med många bollar i luften”. Lustigt det där ändå, att det man är bra på och tycker är kul som liten ofta hänger kvar till vuxen ålder.

Lilla tidningens redaktion – då och nu