Hej på er, kära läsare.

Det här är ett litet annorlunda inlägg.

Känns lite obekvämt att skriva det, fast det inte borde det.

 

Många av er har läst och följt min blogg i åratal.

Skrattat, funderat och gråtit med mig.

Nu behöver jag er hjälp. Inte mycket, väldigt lite egentligen.

För er. Men avgörande för Rosita.

 

Rosita är mitt hembiträde. Men också mycket mer.

När hon blev utsparkad från sitt hus där hon levt i

20 år, var hon ensam. Totalt ensam.

Ingenstans att sova, ingenstans att äta.

60 år gammal och efter att ha arbetat hela livet fann

hon sig sovandes halvsittande på en parkbänk i Córdoba.

 

Jag kunde inte acceptera det. Så jag pratade med mina barn

som förstod allvaret i situationen. Och så fick Rosita flytta in hos oss.

Under sex månader bodde hon i vårt vardagsrum.

I längden var situationen ohållbar, huset är litet och att

ha någon inneboende i vårt enda gemensamma utrymme är

tärande för alla. Inte minst Rosita.

 

Så i höstas hyrde jag henne ett litet hus här i närheten, med

löftet om att jag skulle stå för hyran så länge det krävdes.

Och det har jag gjort. Och mycket mer. Tyvärr räcker det inte

till.

Rosita har en avancerad reumatism som begränsar helt hennes

arbetsförmåga. I ärlighetens namn borde hon aldrig jobba igen.

Men hon har inget val.

Hennes behov är enorma. Hon saknar sina mediciner, hon

eldar med ved eftersom hon inte har råd med gas och under mina

månader i Sverige går hon runt och tigger.

Hon har ingen annan än mig. Och jag räcker inte till.

Och det gör ont. Och ger mig en jävla ångest.

Med Rosita har jag sett fattigdomen och orättvisan man ofta

pratar om, men sällan får uppleva på nära håll.

Den totala rättsosäkerheten man lever i om man är fattig.

Nonchalansen man bemöts av som kvinna.

De tomma löftena som rinner ut i sanden när man är ensam

och lite för mörk för att bli behandlad med respekt.

 

Därför vänder jag mig till er.

Någon gång började ni spontant erbjuda er hjälp för att Rosita skulle

få se havet, hennes gamla barndomsdröm.

Den resan blev inte av, bland annat därför att hennes behov idag är

så mycket mer akuta, mycket mer allvarliga.

Hon har inget kylskåp, inget kök, ingen säng, hon har inte råd med sina mediciner.

Läget är ganska kritisk. Nerverna över situationen får hennes blodtryck att

skjuta i höjden och hon har fått åka in till akuten två gånger senaste

månaden.

 

Det känns lite märkligt att be er om hjälp, vi känner ju egentligen

inte varandra. Rosita är inte er business, kan man tycka.

Ändå. Det krävs så lite för att ge henne ett drägligt liv.

50 spänn är en stor stark för er. Men för Rosita är det gas nästan hela månaden.

Så, ni som känner att ni kan och vill hjälpa henne, hör av er till mig.

Jag lovar, era pengar hamnar hos en person som verkligen förtjänar hjälp –

hon har jobbat röven av sig sen hon var barn och har hon idag ingenting

så är det för att hon lever i ett jävla orättvist samhälle.

 

Saludos

M

martinhezpeleta@hotmail.com