Jag älskar pingis. 
Det händer något hela tiden. Har ni tänkt på att man hinner
slå bollen två gånger på en sekund?
Två gånger per sekund måste du ta ett beslut,
bestämma en skruv, se var den andre står,
avgöra hur hårt du ska slå, flytta benen och ställa om kroppen.
Två gånger per sekund!
En smash aborteras på en bråkdels sekund.
En stoppboll föds på en tiondel.
Tick, fram, tick, tillbaka. Tick, tick, tick.
Bollen slår mot bordet så snabbt.
Låter som en fotbollsmatch refererat av en morsetelegrafist.

Jag var bra på pingis. Riktigt bra.
Började spela för en klubb i Sunnersta,
i utkanten av Uppsala. Jag var väl åtta eller nio år.
Jag börjar spela och utklassar
mina jämnåriga. Tränaren ser mig och flyttar
upp mig, låter mig träna med två år äldre killar
som spelat mycket längre.
-Han har en fantastisk talang, sa han till min mamma.
Kanske. Men mot de äldre killarna förlorade jag.
Då spelade det ingen roll vad tränaren sa.
Jag var en förlorare. Jag grät och var förtvivlad.
Jag gick en gång till. Förlorade igen.
Jag gick aldrig tillbaka. Slutade spela pingis.

Har tänkt på det många gånger.
Har känslan att den händelsen ställer min själs
portar på glänt. Om jag bara vågar kika in.

-Vad förlorade du? frågade min psykolog
när jag tog upp det på min terapi.
-Vad menar du?
-Vad förlorade du när du förlorade?

Jävla knäppskalle. Vad är det för kryptiska frågor?
Jag gick aldrig tillbaka. Slutade gå på terapi.

Det ligger på något sätt i yrkets natur.
Att skriva för glömskan.
Och jag konstaterar, inte utan en stor besvikelse,
att vi gör det bättre och bättre.

I takt med att nyheternas livslängd blir kortare
och kortare, förändras också kraven på journalisten.
Vi ska inte längre smaka på orden, vi ska spotta ut dem.
Det är snabbheten som räknas, inte skickligheten.
Borta är hantverket, kreativiteten, skönheten.
Idag är journalistiken mycket närmare löpande bandet
än litteraturen. Vi behandlar pennan som en skiftnyckel,
orden som en mutter.
Hur många artiklar hinner vi skruva ihop idag?
På redaktionen sitter reportrarna och skryter om
hur många byline man lyckades klämma in i morgondagens
tidning.

Jag kan förstå logiken. Varför ens ägna en sekund
mer än nödvändigt åt en text som kallnar på några timmar,
är stel morgonen efter och en fossil ett dygn senare?
Det är ju inte bara journalistikens dilemma.
Varför göra kläder som ska hålla i tio år, om modet
ändå gör de oanvändbara efter två tvättar?
Varför göra hållbara möbler om vi ändå är beredda
att riva ett helt kök för att få den att matcha den
nya soffan?

Nä, journalistiken är inte unikt. Det är bara att det är den
värld jag tyvärr tillhör. Och ser. Hur en ny generation
journalister tar plats, lockade till redaktioner med gym
men utan rökruta. Där mineralvattnet ersatt rödtjutet,
och fruktskålarna, askkopparna.
De brinner bara för sina löner, en lya på Söder
och blir avundsjuka på kollegor som blir inbjudna
på kändismingel.
Idag är det prestige att gå på krogen med politiker, att
ha näringslivstoppar som vänner på Facebook, att
vara hej tjenis med kändisar.

Makten fruktar oss inte längre. Varför skulle den?
Makten är inte längre en motståndare. Det är inte något
som ska granskas , skärskådas, avslöjas.
Den ska smekas medhårs, den ska kelas med, inga
obekväma följdfrågor – makten är något vi beundrar
och själva vill tillhöra.

En liten sekt som tror sig speciell. Varför, vet jag inte.
Jag ser deras ryggdunkar på Twitter. De har tusen följare,
men pratar bara med varandra. Eller med likasinnade.
Läser samma sak, tycker samma sak, fördömer samma sak.
En liten, sketen sekt, som av en outgrundlig anledning,
tror sig sitta på en piedestal.
Herregud, som om det vore svårt att vara journalist!
Jag lovar. För att vara en medioker journalist behöver
du ingen högskola. För att vara en bra, räcker det inte med en.
Vi skulle, med andra ord, kunna lägga ner
journalistutbildningen helt. Den som vill jobba
som journalist kan gå på en snabbkurs där de
får lära sig att skriva en ingress och en brödtext
på 1500 tecken. Det behövs nog inte mer än
fyra, fem veckor och sen lite praktik,
för att platsa i vilken dagstidning som helst.

Prestige. Ha!
Sällan har så många gjort så lite
för att få så mycket tillbaka.

 
Jag har aldrig varit med en prostituerad.
När jag har varit på bordeller har jag känt avsmak.
Nej, jag var inte där för att knulla. Jag hakade på.
Ok då, jag var nyfiken också. Hur ser den världen ut?
 
Att ligga med en hora har varit en gammal fantasi.
Som ni vet, styr vi inte över våra fantasier.
De smyger sig på, vi bejakar dem och ibland försvinner de.
Men jag valde inte min hora. Inte medvetet.
Min hade inte drivits till prostitutionen av fattigdom och misär.
Nej, såklart. Hon var fri och kåt, som prostituerar sig som ett kall.
En sexuell naturtalang som njuter av att få mig att njuta.
En lycklig hora.
 
Min lyckliga hora skulle kunna ha valt ett annat liv.
Hon ville inte. Hon har försakat man och barn och tråkigt kontorsjobb.
Hon vill hellre tjäna pengar på sin hobby. Knulla med främmande män.
Sån är hon. Min lyckliga hora.
Ibland är hon så inne i att få mig att njuta att hon glömmer bort att ta betalt.
Jag ler och säger: har du inte glömt något?
Oj! Hon skrattar och tar nästan motvilligt emot min sedel, som ett bonus.
Som om satsen i munnen egentligen vore nog som betalning.
 
Jag var på en bordell på en svennsexa för många år sen.
Argentinska svennsexor slutar väldigt ofta på horhuset.
Det är en gammal och fin tradition, att brudgummen får sig ett sista ligg innan
äktenskapets monotoni. Ett sista lustfyllt sprut, innan rutinen förödmjukar sexualiteten.
Brudens bror var också med på svennsexan. Han hade inga invändningar mot det.
 
Det var en högklassig bordell. Tjejerna hade fasta och snygga kroppar.
Förmodar att flera var minderåriga. Små och tajta bröst.
De hade självlysande underkläder. Suggestivt.
Vita, små trosor som rörde sig överallt. En trosa dansade på bardisken.
Jag pratade med en vän, några decimeter från hennes kön.
Den guppade upp och ner. Ville väcka vår uppmärksamhet.
Bakom henne, en vakt. En stor sådan. Han kontrollerar.
Man får inte röra tjejerna. Förrän man betalat. Då får man göra vad man vill.
Vakten är egentligen hallicken. Vi kan kalla honom för manager,
så låter det inte lika våldsamt.
-Vad kostar hon? frågar en man som står ensam med en öl bredvid oss.
-Fråga henne, säger managern.
Den lilla trosan förflyttar sig en halvmeter. Som en slagruta, känner den var
det finns pengar. Och lust. Jag har ingetdera.
80 pesos en halvtimme. 100 en hel timme. Nej, det går inte att pruta.
 
Mitt på dansgolvet, där ingen dansar, hänger det ner en gunga.
En ung tjej sitter på den och åker fram och tillbaka. Brösten guppar lite.
Det står män runtomkring henne. Tysta. Med sina drinkar i handen.
De tittar bara. En går fram och puttar på. Han tar henne på stjärten.
Hon slår bort handen. Man får inte röra.
Vännerna skrattar. Mannen också. Det är en del av leken.
Klämma lite på varan. Hur ska man annars veta vad man får med sig?
 
Brudgummen är i extas. Han går runt och pratar med tjejerna.
Fastnar för en blond brud. Jag ser att de köpslår. Han försöker
ta på henne. Hon skrattar men låter inte honom komma nära.
Efter ett tag kommer han fram till oss.
Han har lyckats förhandla med tjejen. En trekant blir billigare per skalle.
Ingen nappar. Han går tillbaka till den blonda tjejen.
 
Jag minns tydligt en annan sak från den kvällen.
Tjejernas ansiktsuttryck. Samma livlösa uttryck.
Trots skratten, det lekfulla flirtandet, samtalen med
potentiella kunder, så är de inte närvarande.
Jag undrar var de är någonstans, medan de förhandlar
hur många hål de ska bli penetrerade i?
 
Nej, det är inga lyckliga horor. Inte de här i alla fall.
Jag blir nyfiken. Finns dem överhuvudtaget?
Kvinnor som prostituerar sig som ett moget och övervägt yrkesval?
Som man kan knulla med gott samvete?
Lustigt, förresten.
Vi säger att kvinnor ”prostituerar sig”.
Vi skulle aldrig säga att slavar ”förslavar sig”. Eller att arbetare ”förtrycker sig”.
Till skillnad från slavar eller arbetare, väljer kvinnan.
Något självförvållat kan väl inte betraktas som förtryck?
Ansvaret är hennes. Det är hon som beslutar att omvandla sitt kön till en vara.
Vi män har inget ansvar. Åtminstone inte så länge vi inte konsumerar varan.
Och kanske inte ens då. Det handlar om utbud och efterfrågan. Inget tvång.
 
I Argentina är det vanligt att unga pojkar sexdebuterar med en prostituerad.
Eller en ”profesional” som man säger här. Ett proffs.
Ofta är det fäderna som tar med sönerna till bordellen.
Vettskrämda killar som ännu inte börjat raka sig ska både få ligga
och lära sig att allt som är till salu och lagligt, är det ok att konsumera.
Igår på TV berättade en känd sportjournalist om sin sexdebut.
Han var kritisk mot farsan som tagit honom till en prostituerad.
Kritisk därför att han inte kände sig redo. Att han varit skraj och nervös.
Inte kritisk till att han legat med en prostituerad. Kritisk, inte självkritisk.
 
Jag fortsätter min jakt på min lyckliga hora.
Hon som inte ville bli sjuksköterska, tandläkare, skådespelerska eller journalist
när hon var liten, utan fantiserade om att ligga med okända män.
Eller åtminstone såg det som en bra karriärmöjlighet någon gång i tonåren.
Det är inte på bordellen man ska söka efter dem, tänker jag. Såklart.
Under hallickens hårda förtryck, med stenhårda arbetstider och utan möjlighet
att välja vem hon ska tillfredsställa, eller låta tillfredsställa sig på henne.
Finns den lyckliga horan, är hon såklart framgångsrik och självständig.
En entreprenör. En snygg hora, som tjänar fett med stålar och inte har någon som
bossar över henne.
Jag går in på nätet. Googlar på escortflickor i Córdoba.
Får en väldans massa träffar. Sidor med självständiga tjejer
med egen lägenhet och sidenlakan. Bara ett stenkast härifrån.
Det är fina grejer. Bra varor. Tjejer man skulle vända sig om på gatan.
Fantisera om. Här kan man göra fantasin verklighet.
De har egna mobilnummer. Ingen hallick som suger ut dem.
Frilanshoror.
 
Jag klickar mig fram. ”Magali” är en blond tjej på 23 år.
Hon är 1,67 m lång och henne mått är 90-60-94.
Vi får veta att hon arbetar ”fulltime”, i hennes lägenhet, på hotell
eller hemma hos kunden. Här är det arbetslinjen som gäller.
En timme med Magalí kostar 150 pesos (250 kr)
 
Hon har en liten presentation:
”Jag är Magali, vill du testa min stjärt? Jag kommer få dig att känna
enorm njutning. Ring och bekräfta själv.”
Hon ”älskar sex” och föreslår ”att vi båda ska njuta fullt ut”.
Lovande. Driven och entusiastisk.
 
Jag ser att kunderna kan skriva och berätta sina erfarenheter. Vilken serviceinriktning!
Så kan vi som är osäkra vilken tjej som passar oss bäst bestämma oss.
Internet är verkligen fantastiskt.
Så, vad skriver kunderna om Magalí?
 
Javier: Mycket fin brud. Var med henne igår. Älskade att knulla dig i stjärten, mi amor.
Mycket fin stjärt. Man vill avnjuta den hela dagen. 
 
Pepe: Var i eftermiddags med Maga… utmärkt ”pete” (avsugning)… stjärten
är vacker och hård… fittan är väldigt tajt… Excelente!
 
Burrito: Maga, en gudinna… suger som en dammsugare, jag tappade andan och
hon är väldigt HOT, den bästa ”polvo” (satsen) utan tvekan och jag lovar att
snart komma tillbaka och äta upp dig!
 
José: Jag var med henne, härlig culo, kysser underbart,
oförglömlig ”pete”, fantastisk fitta. Hon älskar att få den
uppkörd i stjärten, hon är en av dem som kommer genom
stjärten. Jag fick henne att komma två gånger där.
 
De kallar henne för ”älskling”, ”min kärlek”, de försäkrar
att hon fick upprepade orgasmer. Analt, till och med.
Överallt finns den. Jakten och tron på den lyckliga horan, hon som ska rädda oss från att
begå ett moraliskt snedsteg.
Hon som vi är beredda att smutsa ner för att behålla vårt samvete rent.
Vem vet, Magalí skulle kanske rent av svälta om det inte
fanns barmhärtiga kunder redo att knulla henne i arslet.
 
Jag blir illa till mods. Stänger ner sidan.
Fantasin om att ligga med en prostituerad känns så främmande.
Som ett obehagligt, avlägset eko från en gammal patriarkal röst som vägrar dö. 
Det är inte min röst. Jo, såklart. Min också.
Det är en kollektiv röst som sedan urminnes tider studsat på historiens väggar.
Fram till idag. Fram till mig.
En smärtsam men nyttig påminnelse om att
jag är inte bara jag, man är också man.

Om vi skulle föreställa oss en idealisk otrohetspartner åt vår flickvän
(jag vet, det är en ovanlig och besvärlig frågeställning), så har jag ingen tvekan
om vem jag skulle välja: Che Guevara.
Jag tror till och med att jag skulle förlora respekten för henne om hon
inte utnyttjade möjligheten att få ligga med Che.
Med uppknäppt militärskjorta, baskern på sned och sug i blicken…
det finns väl en gräns för både trohet och dumhet?

Nu är det såklart en omöjlighet, men frågan om det inte var det
redan då, när Che var varje (förståndig) kvinnas våta dröm.
Informationen om Che Guevaras kärleksliv är knapphändig.
Han gifte sig två gånger. En i Mexico, en på Kuba.
Om vi bortser från hans längsta äktenskap – den med revolutionen.
Med första frun fick han ett barn, med andra och sista, fyra.
Med revolutionen fick han ett kubanskt barn och genomled
flera komplicerade och smärtsamma aborter.
 
Från ungdomsåren känner man till hans långvariga kärlek till
”Chichi” Ferreyra, en tjej från den absoluta överklassen
i Córdoba. Men Chichi har aldrig någonsin, trots många försök,
ställt upp på en intervju om den förälskelsen.
Så vitt man vet var Che Guevara trogen sin fru.
Då, som fullfjädrad gerillaman, praktiserade han en revolutionär
återhållsamhet, ett moraliskt kyskhetsbälte som inte tillät honom
översätta i ligg de suckar av åtrå han väckte hos kvinnor runt om i världen.

Jag har läst att han förlorade oskulden med ett hembiträde.
Även jag inte kan bekräfta det, så är det ganska troligt.
Hembiträden var en av sexualitetens vanligaste inkörsportar
för nyfikna pojkar på den tiden.
Men som sagt, det är inte mycket vi vet om det här.
Vad vi vet är att Che inte alltid varit en revolutionär.
Innan det var han en vanlig tonåring och det enda revolutionära och
upproriska i honom var hormonerna.
På den tiden umgicks han med Carlos Figueroa. 

Carlos lutar sig bak i gungstolen. Han har ett svårtolkat leende
på läpparna och blicken någonstans bortom bergtopparnas siluett.
Det är som att han gräver i minnet, dammar av bilder som är 60 år gamla
och inte sett dagsljus på en herrans massa år.

-Ja, det var lite oväntat att han skulle bli en sån sexsymbol,
han var inte den typen, inleder Carlos trevande.

Che var inte fåfäng. Ingen självklar Don Juan. Varje erövring var en kamp.
-Han gillade verkligen kvinnor. Alla! Tjocka, smala. Blonda, brunetter. Snygga, fula.
Ingen finsmakare heller, tydligen.
-Men han gillade framförallt ”las pechugonas”, de med stora bröst.

Jag blir lite generad. Känns som att jag vandrar på förbjuden mark.
Stämningen börjar bli grabbig. Även nu, när jag skriver det här, blir jag lite osäker om jag ska fortsätta.
Är det här något vi ens vill veta om honom? Den store Ches sexuella preferenser?
Men då, som nu, var det för sent.
Vi höll på att glida ner in under Che Guevaras lakan. Vi hade öppnat Pandoras ask.

Igår vaknade jag med lust att läsa en invecklad kärlekshistoria.
Något som fick distansförhållandenas problematik att blekna,
som kunde relativisera min längtan, exorcisera min ensamhet.
Mindes att jag hade Bernhard Schlinks Högläsaren i bokhyllan.
För den som inte läst den:
Michael Berg är en tysk, 15-årig pojke som blir förälskad i Hanna,
en 20 år äldre kvinna.
Han vet inget om hennes förflutna, men kommer
varje dag hem till henne. Hon badar honom,
de ligger med varandra och sen läser han klassiska romaner
för henne. Men en dag är hon spårlöst borta.
Han ser henne många senare, av en slump, när
han sitter i publiken under rättegångarna mot nazisterna.
Hanna visar sig ha varit fångvaktare i ett koncentrationsläger
och döms till livstid.
Men det är inte slutet på deras kärlekssaga…

Började och slutade boken igår. Den fick önskad effekt.
Plötsligt kändes mitt förhållande lika enkelt
som när man frågade chans på rasterna i mellanstadiet.
Ja, litteraturen fyller onekligen många och oväntade
funktioner.

Aftonbladet livesänder protesterna
mot sjukförsäkringsystemet.
Just nu, direkt från centrala Stockholm:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article12930654.ab

Sommaren kommer, om jag förstått rätt,
med sjumilasteg i Sverige.
Alla modegurun gnuggar frenetiskt 
sina kristallkulor för att förutse kommande
sommarmode.
Men här på södra halvklotet har vi ju redan
haft sommar, så vi sitter med facit i hand.
Och jag kan avslöja att sommaren kommer
erbjuda en hel del överraskningar för er
som vill hålla er a jour med de heta sommartrenderna.

Bland annat en efterlängtad comeback.
För vem trodde till exempel att aprikos skulle bli
sommarens hetaste färg?
Gärna på ett litet och tajt linne och kombinerat
med något fikusgrönt.

Linnebyxorna, en elegant återkommande sommargäst,
ska i år vara sodomitbruna, utsvängda och med pubislåg midja.

Det är alltså vind i seglen för alla optimistfjollar
som vill segla högst upp på sommarens tidvåg.

Jag landar i Sverige den 27:e maj och stannar
till mitten på september.
Och jag vill spela fotboll. Så nu är jag ute efter ett
sommarkontrakt. Helst i ett korplag med ambitioner.

Jag spelar givetvis som anfallare.
Inte bara för att jag är en grym avslutare,
det ger också laget ett psykologiskt övertag:
en argentinsk anfallare sätter skräck i vilken försvarsspelare som helst.

Men jag vill inte att ni ska köpa grisen i säcken (inte ens när den är gratis),
så här kommer några uppgifter som kan hjälpa er att ta ett klokt beslut:

Jag är 186 cm lång.
Väger 80 kilo.
Var med i Upplandslaget 1990
(föredrog sen att åka på semester till Barcelona
istället för att delta i pojklandslagsuttagningen).

Fördelar:

– Nickspecialist
– Duktig på att jonglera.
– Utpräglat målsinne.
– Hyfsad överstegsfint, men bara åt vänster.
– Kan lägga upp bollen på nacken, om den inte är för hårt pumpad.
– Filmar mycket.

Nackdelar:

– Målkåt. Det brukar dock lugna ner sig efter att jag har fått göra några mål.
– Blir nervös när jag ska skjuta straffar.
– Gillar inte att markera.
– Hatar att försvara.
– Livrädd för att göra cykelsparkar.
– Saknar fotbollsskor.

Det har skrivits mängder med biografier om Che Guevara.
Bäst är utan tvekan John Lee Andersons version,
som publicerades 1997 – 30 år efter Ches död.
Men inte ens den briljante journalisten på The New Yorker,
som ägnade många år åt att forska om gerillalegenden,
fick klarhet i den viktigaste frågan.
Mig veterligen ställde han inte ens den:

Hur var Che Guevara med brudarna?

Vi pratar ändå om en av 1900-talets främsta sexsymbol –
definitivt den största revolutionära sexikonen.
Men hur var han i verkligheten? Vad gillade han för tjejer?
Hur förförde han?
Elementära frågor som journalistkåren märkligt nog missat.

Så när jag träffade Carlos Figueroa, en av Ches barn- och
ungdomskompisar, beslöt jag mig för att ta reda på det.
Vårt möte skedde av en slump. Jag var på Ches barndomshem,
numera museum, och föreståndarinnan berättade att Carlos
var på besök. Jag lyckades bli inbjuden till Carlos, då 78 år gammal,
sommarresidens, bara några kvarter bort.
Carlos bjöd på citronvatten. Det var en hopplös varm sommardag
och vi satt på verandan och tittade ut över bergen.
Carlos och Che blev vänner när båda var sex år gamla och
vänskapen varade livet ut. Trots de politiska skillnaderna,
Carlos är konservativ och hade lite svårt för Ches radikala
vänsteridéer. Däremot har en djup respekt och beundran för honom.

Han berättade historier jag redan hört tidigare.
Hur Che kunde ge bort sina skor till fattiga skolkamrater,
hans knivskarpa intellekt och enorma allmänbildning.
Men som sagt, det här kände jag redan till. Jag ville ha mer.
Jag ville ha med mig hem något unikt om Che.
Något som ingen tidigare frågat eller forskat kring.
Så när jag tog mig mod och frågade, tittade Carlos på mig förvånat.
Han blev tyst. Hade jag gått för långt? Var det ett olämpligt tema?
Men så började Carlos skratta. Och berätta. 
Det ni ska få läsa här på bloggen, har ni med säkerhet aldrig läst tidigare.
Vi kan, utan att överdriva, kalla det för ett unikt dokument:

In bed with Che Guevara.

Igår hade jag ett tufft möte med mig själv.
Vi gick till ett fik. Mitt hem var alldeles för infekterat.
De pratade länge, han jag är med han jag vill vara.
Jag var bara där som medlare.
Han jag vill vara kan nämligen vara väldigt förebrående,
inget han jag är gör verkar räcka.
Det var ett högljutt möte. Hårt.
Jag ville trösta han jag är, klappa min otillräcklighet på huvudet,
viska du är bra som du är.
Men igår var det svårt att överrösta han jag vill vara.
Han höll låda, skällde ut oss ordentligt. Och visst hade
han fog för kritiken.

Jag beställde en café con leche och medialunas (halvmånar/croissanter).
Visste ni förresten – nä, såklart ni inte vet, varför skulle ni? –
att det i Argentina konsumeras 5,5 miljarder medialunas
om året? Det är typ 140 medialunas per capita och år.
Att doppa sin medialuna i kaffet är mer argentinskt
än fotbollen, tangon och söndagsasadon.
Men det är det inte många som vet.
Historien, även matens, skrivs av vinnarna – i det här fallet, kossorna.
Hursomhelst.
Köpte också en bok av Jorge Luis Borges. När jag är ledsen köper
jag böcker. Det tröstar, även om jag inte alltid läser böckerna sen.
El libro de arena, heter boken. Sandboken.

Nu tror ni att jag håller på att tappa tråden.
Vänta. Ni känner mig, jag knyter alltid ihop det i slutet.
För det här inlägget handlar fortfarande om självkritik
och om avståndet mellan den vi är och den vi vill vara.
Hjalmar Söderberg skrev en gång att man inte vill vara den man är
utan den man önskar att man skulle ha blivit.
De möts aldrig. Han jag är med han jag vill vara.
De är aldrig överens. I mitt fall är de sällan ens nära.
I bästa fall, när han jag är sprudlar av självförtroende,
är det cykelavstånd mellan dem.
Men igår fanns det inte fordon i världen som kunde
korta ner avståndet. Ett oändligt landskap mellan
förväntningar och en sargad verklighet.
En stor och bördig åker för självkritiken att växa.

Nu ska ni inte tro att jag är rädd för självkritik. Att jag undviker den.
I mycket liknar den en mardröm. Du dör aldrig i drömmen.
Inte ens när du faller nerför ett stup, något som i vanliga
livet skulle klassas som en säker död.
För i drömmen når du aldrig marken. Du vaknar istället.
Därför att drömmens uppgift är inte att förgöra oss.
Drömmen, hur hemsk den är, har alltid ett barmhärtigt slut.
Så också självkritiken.
Därför låter jag mig ofta falla. Handlöst.
Känner ångestens vinddrag i ansiktet medan jag faller,
för jag vet att, förr eller senare, kommer en barmhärtig
hand att rädda mig för att slå ihjäl mig mot
uppgivenhetens hårda markyta.
Det finns, längst ner, en armé av änglar redo att
komma till vår undsättning. De kan ha olika skepnader
men går alla under samma benämningsnamn: Ursäkter.
Ursäkterna är det sätt de har att bli sams igen,
han jag är och han jag vill vara. Tills nästa gång.

Första berättelsen i Sandboken heter Den andre.
Det är möte mellan en åldrad och blind Borges
med en 19-årig version av sig själv.
Ett möte mellan en efterklok man med livet i nacken
och ett ungt löfte med drömmar.
De möts på en parkbänk i Cambridge, enligt den gamle Borges,
och i Genève enligt den unga och kan inte komma överens
om det surrealistiska mötet är verkligt eller om det bara är
en dröm.

Borges är ett geni. Enligt nobelpristagaren Vargas Llosa är han den
latinamerikanska författaren som flest försökt efterlikna.
Snacka om hybris. Borges är fullständigt oefterhärmlig.
Bara en medioker själ med storslagna ambitioner skulle
kunna våga sig på ett sådant litterärt självmordsuppdrag.
Någon som jag, tänker jag där jag sitter och piskar mig
själv med en blöt medialuna.
Nä, förresten, inte ens när mitt ego är som störst skulle
jag drömma om att försöka härma Borges.
Men när jag läser berättelsen ser jag så tydligt mitt dilemma.
Där ser ni, jag lovade ju att knyta ihop det här jävla
inlägget.

Jag ser mig på en parkbänk, med mig själv på varsin sida.
Mitt unga jag på ena sidan, full av drömmar
och förväntningar; på andra sidan, mitt äldre jag, med facit i hand.
Jag vänder mig om och talar hårt och uppmanande till
min ungdom, jag kräver större ansträngning och mindre lättja.
Drar honom i öronen och säger att så kommer det aldrig bli något av honom.

Sen vänder jag mig om och tittar vädjande på den rynkiga mannen
med skymningstankar. Det hårda tonläget är som bortblåst när jag
ser honom djupt i de åldrade ögonen och ber honom innerligt
att vara barmhärtig.