Jag måste erkänna att jag var lite

tveksam innan jag bad er om hjälp.

 

Jag var rädd att det skulle bli ett fiasko,

att det inte skulle komma någon hjälp

till Rosita.

 

Men jag hade fel. Så fel.

Närmare 100 personer hört av sig och vill hjälpa Rosita.

Flera är arbetslösa, eller studenter.

Eller bara låginkomsttagare som lever knapert.

En satte in 128 kr, precis allt hon hade på kontot.

En tolvårig flicka satte in 50 kr av sina besparingar.

Några har spridit vidare det på sina bloggar eller

Facebook. Flera vill hjälpa Rosita varje månad.

 

Och hittills har det kommit in 7038 kronor på kontot.

 

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag blir tårögd och vill

krama er allihopa och säga att jag älskar er.

För så känner jag idag. Tack, ni är fantastiska.

 

/M

 

PS. Rosita vet ännu inte om det här. Jag är i Buenos Aires

och kommer hem till Córdoba på måndag. 

Shakinglady skrev:

“Martin skärp dig !!!

Har du slagit huvudet i poolen eller?

På vilket sätt har ni orättvist samhälle?

Vore bra om du förklara detta..”

 

I Argentina finns något som heter usucapión –

det innebär att om en tomt är övergiven sen länge och ingen

betalar skatt för den, så har du rätt att bosätta dig där.

Under tjugo år ska du bo där och betala skatt, vatten

och el och sen skrivs tomten över på dig.

För många, som Rosita, är det enda möjligheten att

få en egen bostad.

1989 flyttade Rosita in i en sådan tomt – som tillhört

en man utan arvingar som dog på 60-talet.

Rosita byggde ett litet rum där hon kunde bo, hon

sparade länge och köpte ett staket, hon sparade ännu

längre och byggde ett litet kök, och ett litet rum till.

Samtidigt betalade hon plikttroget sin skatt.

Efter tio år, som lagen föreskriver, gick hon till en

notarius publicus med två vittnen som bekräftade

att hon levde där permanent.

Allt gick som smort. I 19 och ett halvt år levde hon

där och väntade på att tomten skulle bli definitivt hennes.

 

Plötsligt får hon ett domstolsbeslut om att hon

ska vräkas. Några sviniga, men inflytelserika grannar,

har presenterat falska papper som säger att det är deras

hus. Rosita går med alla sina betalda räkningar, med

sina vittnen, med kvittona från husbygget för att visa att

så inte är fallet. Men vad kan en ensam, fattig kvinna

göra mot korrupta advokater och domare.

En morgon står fyra män utanför hennes dörr och

griper tag i henne och slänger ut henne.

Hon får inte ta med sig möbler, kök, kylskåp –

bara packa ner lite kläder i en väska.

Sedan slänger grannarna ut de möbler de inte vill ha.

 

Det var över två år sen. Hon har fortfarande

inte fått tillbaka sitt hus. Eller sin tomt ska man säga,

för huset som hon byggde är numera rivet.

Hon har gjort hundra polisanmälningar, betalat advokater

som lurat av henne pengarna men inte gjort ett skit,

hon har fått brottas mot något som i hennes fall är

oövervinnligt: korruptionen.

 

Återstår pensionen, som hon har rätt till efter pappans död.

Eftersom hon haft allvarliga hälsoproblem och alltid

haft väldigt nedsatt arbetsförmåga så har hon rätt att ta

över pensionen efter pappans död, som inträffade för fyra år sen.

Nu betyder det inte att hon inte arbetat – är det något Rosita är

bra på så är det att strunta i läkarnas rekommendationer.

– Den dagen jag inte jobbar, dör jag, är hennes förklaring.

Men då hade hon ett eget hus och hjälp av pappan

som hon hade boende hos sig och tog hand om tills han dog.

Men det här som borde varit en snabb procedur, att

pappans pension börjar komma i hennes namn har blivit ett

utdraget helvete.

Det har gått fyra år och hon har fortfarande inte fått en krona

av den pensionen. Hon stutsar mellan sjukhus och pensionskassan ANSES,

som kräver nya intyg och nya prover och nya intyg. Och hon får

vänta i månader på läkartid och när hon väl kommer så har de inte tid

utan hon bollas över till någon annan läkare , osv, osv.

Sen över ett halvår kan man knappa in hennes ärendenummer på

ANSES hemsida och det står det att det är klart för utbetalning.

En utbetalning som inte inträffar.

Och eftersom Rosita väntar på en pension, så har hon inte rätt

att söka något annat bidrag – varken sociala bidrag eller den av Kirchner inrättade

pensionen för hemmafruar som tillfaller kvinnor som inte pensionsparat.

Och Rosita väntar. Och hoppas. Och blir desperat. Och blir sjuk.

Och får tomma löften. Och hoppas igen. Och blodtrycket skjuter i höjden.

Och får magsår. Och får mediciner utskrivna som hon inte har råd att köpa.

Och hon väntar. Och hon tigger. Och magsåret växer. Och hennes

fingrar är svullna och krökta av reumatismen. Och du får inte jobba längre,

säger läkarna. Men jag har inget val, svarar Rosita.

Och eldar med ved. Och kan inte gå med skor längre, för hennes fötter

är helt förstörda.

Och hon väntar. Och väntar. Och drömmer.

När jag får pensionen, don Martín, då ska vi åka till havet. Till Salta.

Till Mendoza. Till vattenfallen i Iguazu. Så många planer, så många

frustrationer.

Ibland, när verkligheten inte bara hinner ifatt henne utan kör över henne,

sitter hon själv i min trädgård och gråter.

Le parece, don Martín, que merezco esto, snyftar hon när jag kommer ut

och försöker trösta henne.

 

Tänk er själva.

Att bli vräkt från huset ni bor i, som ni byggt själva.

Plötsligt och utan förklaring.

Tänk er själva. Att dagen ni går i pension, så måste ni vänta i över

fyra år på första utbetalningen.

Det går knappt att föreställa sig det.

Det skulle aldrig kunna hända i Sverige.

Eller i Argentina om du inte tillhör fel samhällsklass.

 

När vi kollade på hus åt Rosita kunde hon inte ens komma på visning,

om inte jag greppade telefonen och förklarade att det var jag som var

intresserad av att hyra huset hon skulle bo i.

 

Om inte det är orättvist, vad är då orättvisa?

Hej på er, kära läsare.

Det här är ett litet annorlunda inlägg.

Känns lite obekvämt att skriva det, fast det inte borde det.

 

Många av er har läst och följt min blogg i åratal.

Skrattat, funderat och gråtit med mig.

Nu behöver jag er hjälp. Inte mycket, väldigt lite egentligen.

För er. Men avgörande för Rosita.

 

Rosita är mitt hembiträde. Men också mycket mer.

När hon blev utsparkad från sitt hus där hon levt i

20 år, var hon ensam. Totalt ensam.

Ingenstans att sova, ingenstans att äta.

60 år gammal och efter att ha arbetat hela livet fann

hon sig sovandes halvsittande på en parkbänk i Córdoba.

 

Jag kunde inte acceptera det. Så jag pratade med mina barn

som förstod allvaret i situationen. Och så fick Rosita flytta in hos oss.

Under sex månader bodde hon i vårt vardagsrum.

I längden var situationen ohållbar, huset är litet och att

ha någon inneboende i vårt enda gemensamma utrymme är

tärande för alla. Inte minst Rosita.

 

Så i höstas hyrde jag henne ett litet hus här i närheten, med

löftet om att jag skulle stå för hyran så länge det krävdes.

Och det har jag gjort. Och mycket mer. Tyvärr räcker det inte

till.

Rosita har en avancerad reumatism som begränsar helt hennes

arbetsförmåga. I ärlighetens namn borde hon aldrig jobba igen.

Men hon har inget val.

Hennes behov är enorma. Hon saknar sina mediciner, hon

eldar med ved eftersom hon inte har råd med gas och under mina

månader i Sverige går hon runt och tigger.

Hon har ingen annan än mig. Och jag räcker inte till.

Och det gör ont. Och ger mig en jävla ångest.

Med Rosita har jag sett fattigdomen och orättvisan man ofta

pratar om, men sällan får uppleva på nära håll.

Den totala rättsosäkerheten man lever i om man är fattig.

Nonchalansen man bemöts av som kvinna.

De tomma löftena som rinner ut i sanden när man är ensam

och lite för mörk för att bli behandlad med respekt.

 

Därför vänder jag mig till er.

Någon gång började ni spontant erbjuda er hjälp för att Rosita skulle

få se havet, hennes gamla barndomsdröm.

Den resan blev inte av, bland annat därför att hennes behov idag är

så mycket mer akuta, mycket mer allvarliga.

Hon har inget kylskåp, inget kök, ingen säng, hon har inte råd med sina mediciner.

Läget är ganska kritisk. Nerverna över situationen får hennes blodtryck att

skjuta i höjden och hon har fått åka in till akuten två gånger senaste

månaden.

 

Det känns lite märkligt att be er om hjälp, vi känner ju egentligen

inte varandra. Rosita är inte er business, kan man tycka.

Ändå. Det krävs så lite för att ge henne ett drägligt liv.

50 spänn är en stor stark för er. Men för Rosita är det gas nästan hela månaden.

Så, ni som känner att ni kan och vill hjälpa henne, hör av er till mig.

Jag lovar, era pengar hamnar hos en person som verkligen förtjänar hjälp –

hon har jobbat röven av sig sen hon var barn och har hon idag ingenting

så är det för att hon lever i ett jävla orättvist samhälle.

 

Saludos

M

martinhezpeleta@hotmail.com

Världsrekord i kolesterol?

 

Att argentinare gillar att äta mycket
kött är ingen nyhet.
Nu kommer det också speglas i Guinness
rekordbok.
I helgen slog man nämligen ett nytt rekord:
Världens största asado.

80 asadorer med 500 assistenter hjälptes
åt att grilla 13.713 kilo kött.

Uruguay hade det gamla rekordet, med 12 ton kött –
men att låta vår lillebror ha ett sånt
ärefullt rekord var det inte tal om.

Det krävdes också 25 ton ved och 950 kossor
för att visa vem som är den största köttkonsumenten
på kontinenten.

Var det värt det?
Ja, de 20.000 människorna i General Pico, La Pampa,
som åt upp den tycker säkert det.

Det är intressant att vandra omkring i prylarnas äldreomsorg.
Bland skalperade dockor, rygglösa böcker och billigt
porslin som verkar handmålat av en epileptiker med Parkinson.
På ytan är loppmarknaden konsumtionssamhällets  långvård,
det sista stadiet innan förstörelsen och glömskan.
Träningsoverallen i gul neon kanske får vara med någon löprunda till –
modeskaparna lider ju av Alzheimer och återuppfinner sig själva med
jämna mellanrum.
Men det är tveksamt om den lysande tomten från 80-talet får
vara med om ännu en jul.
Sitt högerben och sin toppluva förlorade den förmodligen under
det våldsamma 90-talet, och jag vet inte hur länge den lilla
glödlampan i magen varit borta.
Handen som en gång i tiden förmodligen höll i en lykta ser
nu ut som kupad handflata. Skägget är naggat.
Tomten ser ut som en sargad krigsveteran utan pension,
som tigger om en sista chans att få pynta en jul.

Vad är det alla människor är ute efter?
Som får de att plöja igenom hyllorna som hungriga termiter?
Fynden. Det är det alla vill åt.
Det som på krogen kallas ett kap, heter i loppissammanhang ett fynd.
 Att fynda på loppis, är som att hitta drömprinsen på en Finlandsfärja.
Är det en Alvar Aalto-vas som står där bakom duvan i kristall?
Kan det stämma att Jensen-fatet bara kostar 75 kronor?
Människorna går runt på loppisar med bröllopstankar i huvudet.

För med all respekt för religionerna – men i ett kapitalistiskt samhälle är
det heligaste äktenskapet det som sker mellan utbud och efterfrågan.
Det brukar vara ett komplicerat förhållande, oavsett samhälle.
I socialismen är de som Romeo och Julia – två förälskade som tvingas gömma
sin kärlekoch träffas i smyg på svarta marknaden.

I kapitalismen tillåts de istället inte vara singlar.
Ett utbud utan sin andra äkta hälft förlorar sitt existensberättigande. 
Så med reklamens hjälp tvingas de in i arrangerade äktenskap,
i nödvändiga allianser för att upprätthålla systemet.
Den fria marknaden förväntar sig att båda är oskulder.
De ska inte ha legat runt med subventioner, bidrag eller andra statliga luder.
De bör mötas som Adam och Eva – orörda, nakna och utan skam.
På bröllopsnatten konsumeras äktenskapet.
Den röda fläcken på lakanen efteråt är priset.
 
Men ingen lycka varar för evigt. Och förr eller senare kommer skilsmässan.
Modet, tiden eller slitaget skiljer dem åt. Det är nästan oundvikligt.
Och en vara utan sin kära efterfrågan har inget att leva för.
Utan börjar paddla över, med korta stopp i förråd och överskottslager, floden Styx.
Och där, i dödens förort, bara ett årtag från Hades, finns loppmarknaderna.
Den sista anhalten i marknadsekonomins kretslopp.
En sista chans. Att bli buren. Använd. Älskad.
 
Det är inte konstigt att vi älskar loppisar. Hur skulle vi kunna låta bli?
Det finns ju ett hoppfullt kärleksbudskap, gömt mellan hyllorna.
Som säger att vi alltid får en ny chans.
Att älska och bli älskad.
Loppisar lär oss att tiden kan vara barmhärtig, att framtiden är full av löften
och ljuva mysterier, att ungt och fräscht inte alltid drar det längsta strået.
Utan att det finns alltid någon, någonstans, som väntar på oss.
Även om vi är en svartlaminerad stereohurts med glasdörrar från 80-talet.

Jag har skrivit om kolibrin tidigare:

”Jag har kolibrier i min trädgård.
Många.
Kolibrin är en statusfågel.
Inte som skatan.
Säger du att du har skator i trädgården,
sjunker värdet på huset automatiskt.
Ingen vill ha skator i trädgården.
Alla vill ha kolibrier.

Kolibrierna kommer därför att jag har en
stor hibiskus i min trädgård.
När en kolibri får syn på hibiskusen
blir den som mina barn när vi åker förbi MacDonald´s.
 
Det sägs att kolibrin är en vacker fågel.
Det är inte sant.
Kolibrin är egentligen en liten skitfågel.
Skönheten är bara en myt.
De är faunans Leonardo di Caprio.

Men det gör inget.
När jag sitter och läser en bok i trädgården
och ser en kolibri på hibiskusen
känns det som att jag lever i Nangijala.

Nu på hösten kommer också fjärilarna.
Svärmar med stora fjärilar.
Till skillnad från kolibrierna är fjärilarna genuint vackra.
Det är en sagolik känsla att sitta i trädgården
med en bok medan fjärilar flyger runt omkring.
Har man tur sätter sig en stor fjäril på boken.
Den kan vara så stor att när den öppnar vingarna
täcker den en hel sida.
 
Om man då slår igen boken fort
får man ett jättefint bokmärke.”

Grejen är att det är nästan hopplöst att
få med en kolibri på bild. De är så snabba
de små jävlarna.
Nu har jag också upptäckt att det är
ännu svårare att mata dem.

Min dotter hittade en skadad kolibriunge i
trädgården. Med den där djurvänligheten som
bara barn har och som man lyckligtvis förlorar
med åren, har hon tagit hand om den.

Den är så skör att man måste ge den vatten
från fingret. Små droppar som den glupskt
slukar.
Men ingen kan leva på bara vatten.
Och nu försöker jag klura ut vad fan
kolibrin äter. Och det kan jag redan nu
säga: kolibrin är jävligt kräsna kryp!

Jag har försökt med ett köttben,
men icke sa Nicke.

Så jag gick över på blodkorven som blev över från asadon,
det är mjukare och mer lättuggat.
Men återigen, där sitter den fyra centimeter
stora fågeln och totalvägrar äta!

Så jag la fram lite köttfärsås –
vilken unge gillar inte köttfärssås!?
Jo, kolibriungar tydligen.
Jag börjar bli jävligt psykad på fågeln –
antingen äter den upp maten, eller så plattar
jag till den med min tumme.

Så – hur får man en kolibri med ätstörningar att käka?

Ni kan läsa den här

I höstas var jag nominerad till Stora radiopriset i kategorin Årets bästa reportage.

Men kom tvåa.

Tidigare i år var jag återigen nominerad, den gången till den prestigefyllda Flashback

Awards i kategorin ”Årets mest inkompetenta journalist”.

Även där blev jag besegrad och fick nöja mig med en bronspeng.

Men nu har jag fått kliva högst upp på pallen.

Igår blev jag nämligen tilldelad SRs Susanne Björkmans stipendium 2011

för min dokumentär om Terrobomberna i Köpenhamn.

Jag är mycket glad och stolt. Såklart!

Fick blommor och diplom, som min superproducent,

Amanda Rydman, var och tog emot på dokumentärfestivalen Tempo.

Juryns motivering: För levande ögonblicksbilder som ger lyssnaren känslan av ett starkt nu. För en berättarteknik som gör det lätt att följa med och svårt att sluta lyssna. För konsten att föra processen ytterligare ett steg framåt och därigenom synliggöra något nytt.

Stipendiet är på 35.000 kronor och ska tilldelas ”en programmakare som går sin egen väg och utvecklar sitt personliga berättande i Susanne Björkmans anda”

Jag har redan berättat om vad den här dokumentären betydde

för mig. Många månader av slit, av tårar (ja, det är enda gången ett

reportage fått mig att gråta) och en känsla, svår att förklara, av att

fått vara med om ett historiskt ögonblick i all sin anspråkslöshet.

Återstår att tacka. Amanda, min tålmodiga och kloka producent;

fantastiskt duktiga Linda Brännström som ljudsatte dokumentären och aldrig tappade glädjen, trots problem med tekniken och ett pressat schema; produktionsbolaget Massa Media med Li Skarin i spetsen, som följde allt från nära håll – inte minst under de nervösa dagarna i Malmö där det slutgiltiga mötet skulle äga rum.

Ett tack också till alla andra, vänner och familj, som fanns nära under det långa arbetets gång.

Tack också till juryn – med bland annat Susanne Björkman, Suzanne Osten och Mustafa Can – som uppmärksammat dokumentären.

Men framförallt vill jag tacka Marten Imandi och Harald Rytz,

som valde att sätta sig ner och prata om den händelse som

märkt deras liv. Och lät mig och min mikrofon vara med under mötet.

Det kommer jag aldrig att glömma. Det är den enskilt största händelsen jag varit med om i mitt yrkesliv.

Ibland brukar man säga att uruguayaner är som portenos,

Buenos Aires-bor, men utan den argentinska arrogansen.

Det kan stämma.

Varken människan eller naturen skryter i Uruguay.

Människorna är ödmjuka och skönheten lågmäld.

Den har inte den intensiva, nästan våldsamma grönskan

och vegetationen som i Brasilien, där du måste titta upp så

att du inte ska få en tropisk frukt i huvudet.

 

Den har inte heller Buenos Aires glamourösa skimmer,

där konstgjorda stjärnor klättrar högt upp längs väggarna

och du måste titta upp för att inte få en byggarbetare utan sele i huvudet.

 

Uruguay är ett litet land, inklämt mellan två storhetsvansinnen.

”O mais grande do mundo”, i norr, och det överdoserade argentinska egot i väst.

Så Uruguay behövs. För balansens skull.

Med människor som inte spelar gudar och med

en natur som inte vill plagiera paradiset.

 

Här hämtar kontinenten andan, återfår sin djupa och rofyllda puls.

Människorna som söker sig till de här små byarna längs kusten

söker lugnet, jordens hjärtslag, som inte stressas av klockan,

som inte lugnas med valium.

Man söker sig inte hit, man söker sig bort. Och hamnar här.

 

I natt, när byn låg i mörker och endast några fotgängares ficklampor

lös som eldflugor i natten, satt jag och tittade upp på den festklädda himlen.

Jag hade aldrig sett Vintergatan så tydlig.

Ett silverskimrande skärp med oräkneliga paljetter som

avslöjade universums ofantliga midjemått.

 

Den finns alltid där, men vi kan inte se det.

För det räcker med att tända några 60-watt lampor,

för att hela himlen ska slockna.

Tänk, det krävs så lite för att vi ska förlora proportionerna,

för att vi ska bli blinda för all skönhet som omger oss.

 

I Uruguay när jag tittar upp, får jag varken exotiska frukter

eller en oförsäkrad ängel som bygger ett konstgjort himlavalv

på mig – jag får istället en fet jävla lärdom mitt i huvudet. 

Inget håller mig borta från asadoren

Förfall behöver nödvändigtvis inte vara dekadent.

Dekadens är ett ovärdigt förfall.

Men förfall kan också vara ett ödmjukt accepterande av tidens gång,

en insikt om den förgänglighetens lag vi alla är underordnade.

Förfall är en del av naturens kretslopp.

Kom att tänka på det idag.

 

Jag är i Valizas – en liten, pensionerad fiskeby på den uruguayanska kusten.

Byn har 400 invånare, men sväller upp under semestermånaderna.

Den ligger i regionen Rocha, fyra timmar från Montevideo

och är ett paradis för bohemturismen.

Hit kommer de som vill lyssna på naturen, inte skrika åt den.

Här har syrsorna tolkningsföreträde, här är fågelkvittret det

officiella språket och ingen skulle drömma om att avbryta

vågornas monolog mot strandkanten.

 

Valizas ligger så väl gömd bakom sanddynorna att även utvecklingen

haft svårt att hitta den.

Man ser inga fiskebåtar längre i Valizas och fiskarnas gamla stugor

ligger halvt nergrävda i den ljusbruna sanden.

Taken är sneda, bjälkarna har gett vika och väggplankor lossnat.

De är som mogna kvinnor – eller åldrande män –

som visar stolt upp sina hängande bröst och sin skrynkliga hud

och viskar ”älska mig för den jag är” till sin blåa och oändligt

gamla älskare.

 

Men de är inte övergivna. Tvärtom.

Stugorna på stranden är de mest åtråvärda. Och att bo bara

en slängkyss från havet och ett långfinger från civilisationen

kan kosta 2000 uruguayanska pesos (1000 skr) per natt.

Och då ingår inte fotogenet till lamporna.

 

Det sägs att bästa sättet att stå emot de stora vågorna

är att, paradoxalt nog, simma med dem.

Kanske är det så med tiden också. För att inte dränkas

av den, måste man flyta med den.

Om det stämmer, då står de gamla, stolta fiskarstugorna i Valizas

högst upp på tidvågens vita ryggrad, medvetna och oberörda

av det faktum att de – precis som vi alla – någon gång kommer

att brytas mot glömskans strand.