Det finns något heroiskt över svenska nyhetsreportrar.

Jag beundrar deras förmåga att förädla en så torftig verklighet,
att se hur de försöker vaska guld i avloppet.

De är hantverkare utan råvaror, fiskare utan hav.
Men varje morgon och i vilken vattenpöl som helst lägger
de ut sina nät.
Och sent på kvällen, strax innan deadline, samlar de in den 
blygsamma fångsten som fastnat i de finmaskiga näten.

Varje kväll görs tidningar i Sverige!
Förstår ni hur otroligt det är?

Nej, såklart ni inte gör.
Ni är inte medvetna om trollkarlen som gör det möjligt för er
att sitta varje morgon med ert jävla kokkaffe och dra ut kaniner
ur varje uppslag.

Ni förstår inte.
I sånt fall skulle ni inte klaga på att kaninen inte är vit eller till och med död.
Idioter!
Inte ens Copperfield skulle kunna trolla fram en vit, levande kanin
under en svensk nyhetstorka!

Jag minns en dag.
Jag satt på redaktion och rullade tummarna.
Absolut ingenting hände.

Timmarna lade sig i en likhög bakom mig och jag visste att de
dog förgäves – utan att minuterna lämnat några ärr.

Små tickande soldater som gick och lade sig lydigt i massgraven
utan att ha avlossat ett enda skott.

Jag tittade ut genom fönstret, inte ens löven på träden rörde sig.
Det var som om dagen själv höll andan, rädd för att nysa och ge
oss en löpsedel.

Ibland för tystnaden ett fasansfullt oväsen.

Ni kan tänka er stämningen på redaktionen.
Som en alkoholfri förfest med Lars Norén, med Edith Piaf i bakgrunden.

Efter halva dagen tittade jag på min skärm, orörd som en jungfru,
och började skriva:

”Jag är deprimerad.
Jag vet inte om ni kommer kunna förstå mig.
Men jag ska försöka förklara.

Tänk dig att du jobbar på Fonus.
Ni vet, begravningsbyrån.
Du kanske till och med är delägare.

Du får din dagliga dos av lik,
som ligger tryggt mellan ytterligheterna:

Varken massmord eller evigt liv.

Du är nöjd med livet så, kremeringsugnen svalnar aldrig
och det saknas aldrig salta tårar under ceremonierna.

Människor snålar ju aldrig med begravningar,
så blomsterarrangemangen går som smör i solsken
och folk verkar beredda att betala vad som helst
för att kompostera sina anhöriga.

Det går bra för dig.
Pengar och lik rullar på i jämn, hög takt.
Den enes död, är alltid ditt bröd.

Med Estonia köpte du huset.

Med rattfyllon byter du bil vartannat år.

Barnens julklappar finansierar du
med självmorden kring julafton.

Du om någon vet att bakom varje stor tragedi
finns det en framgångsrik begravningsentreprenör.

Så det är inte så konstigt att du varje natt faller på knä
och tackar Herren för att det bara är själen som är odödlig.

Men så en dag händer något.
Folk slutar dö. Helt plötsligt.

Vad gör du? Vad känner du?

Första veckan tycker du att det är mysigt.
Du passar på att jobba lite på designen på den nya
ekologiska kistan i majs som ni ska lansera till hösten.
Du går hem tidigt och umgås mer tid med familjen.

Men andra veckan börjar du känna av abstinensen –
din kropp börjar kräva kadaver.

Du delar ut flygblad utanför äldreboende,
med suggestiva texter, typ:

”Du kan inte missa oss. Följ bara ljuset genom tunneln”

Tredje veckan blir du desperat.
Du har inte kastat in en enda kolbrikett i kremeringsugnen
och när du öppnar tidningen ser du att de har bytt
ut dödsannonserna mot korsord.

Dina trognaste leverantörer sviker –
varken äldreomsorgen eller rattfyllan levererar mjukvaror.

Nu mörknar tankarna.

”Om jag smyger in på ett ålderdomshem
och drar ut sladdarna på gamlingarna?”
”Hur länge kan Aina, 94 år, leva unplugged?”

Förstår ni vart jag vill komma?

Om inte den förbannade nyhetstorkan försvinner snart,
kommer jag att råna en bank och publicera en unik intervju med rånaren.”

Det är en desperat mans bekännelser.
Och jag kan tänka mig att många svenska kollegor känner igen sig,
när november känns som ett töcken och Sverige ligger i träda.

Polisradion är knäpptyst, våldtäktsmännen tassar på tå
och kvinnomisshandlarna håller kvar sina örfilar i fickan,
hårt knutna i näven så att de inte ska ramla ut.

– Vilken tur att det är så, säger ni.

Jävla hycklare!

För hur vill ni ha er tidning på morgonen?
Doppad i florsocker? Skitsnack!

Vill ni inte sätta morgonkaffet i halsen, bullen i strupen,
dunka näven i bordet och känna att ni lever,
medan det hoppar ut blodiga kaniner ur tidningssidorna!?

Såklart ni vill!!!

Det är dags att uppskatta och värdera dessa anonyma hjältar
som varje dag lyckas tysta den olidliga tystnaden.

Till nästa års Stora journalistpris föreslår jag att alla
nyhetsreportrar i Sverige blir nominerade.

De riktiga journalisthjältarna,
jordbrukare i världen mest erosionerade åker!

Drömfångare, som lyckas fånga upp partiklar av allmänintresse
i händelsernas montona och meningslösa vinddrag.

Alla reportrar ska skriva ner sitt namn på en lapp och alla lappar ska ner i en stor hatt.
Sen är det bara att vänta, tills första kaninen hoppar ut – dead or alive. 

Det blir vinnaren.

 Jag läser att Sofis Mode lanserat en manlig modebloggare.
Och det är inte jag.

Såklart det känns bittert. Hijos de un tranvia de putas!
Här har man bjussat på sig själv, öppnat upp sin garderob
för allmänheten, visat upp en proletär stilikons intimitet.

Och vad är tacken för det?
Ringer fucking Sofi Fahrman och erbjuder mig en plats på Olympen?
Nej, nej, nej!
Hon föredrar en sockersöt brat!
En viss Johan Hurtig, “från Kalmars övre medelklass”.
Hur spännande låter det!?
Jämfört med Martin Ezpeleta, “från Argentinas rövknullade undre medelklass“!?

Sofi har gjort ett ideologiskt val.

Hon har satsat på någon som inte vet när Internationella kvinnodagen är,
men redan beställt väckning till nästa tennisvecka i Båstad.

Vad har Sofis mode missat då?

Sofi har missat någon som vågar sig på spännande crossovers
mellan politik och mode, som tillåtit ideologin defilera på catwalken;
som orädd och med finess blandat årtionden och samhällsklasser,
material och stilar.

Jag har varit Coco Chanel för världens parias!
Proletariatets haute couture!
En värmande scarf kring jordens kastlösa,
som hittills inte sett någon annan utväg än Ellos-katalogen.

Jag har varit den vanliga knegarens ögon i de fashionabla korridorerna,
visat att bara för att man står på röda mattan behöver man inte
lämna ifrån sig snusdosan.

Men nu känns allt meningslöst. Jag stirrar in i min förödmjukade garderob.
Ser alla Dagens outfit som knackar mot garderobsdörren
i väntan på kamerablixtrar som aldrig kommer att komma.

Jag bläddrar igenom alla texter jag planerat, essäer jag skissat på:

“Jeansens genombrott – proletariatets diktatur i modevärlden”

“Från Karl Marx till Levi Strauss, en revolutionär antologi”

“Prêt-à–porter, socialdemokratisk lösning på klasskampen inom klädindustrin”

“Staten och kapitalet, de klär om i samma båt”.

“Bara för att man gör revolution, behöver man inte vara orakad och skitig:
Jämförande analys mellan Robespierre och Che Guevara.”

“Ecco – för ett 1:a Maj-tåg utan skavsår.”

Nä, just nu känns det som att jag är jordens siste marxist-lagerfeldtist,
som tror på en revolutionär samhällsförändring med stil.

Mode är en känslig balansgång mellan stil och funktion.

På andra sidan den smala linan väntar framgången och glamouren.
Men under oss gapar stillöshetens avgrund.
Och vi är alltid bara ett snedsteg från att få brinna i löjets eldar
för all evighet.

Så det är inte alls märkligt att vi är så tveksamma inför en ny outfit –
vare sig vi ska till ICA eller plocka svamp i skogen.

Låt oss idag stanna till vid skogsbrynet.

Vi vet att så här års möts två typer av maskuliniteter i skogen:
Den hårdnackade och något vulgära – förkroppsligad av älgjägaren,
och den känsliga med vadderat hjärta, personifierad av svampplockaren.

Under århundraden har den förre segrat och skogen har blivit
ett praktexempel på ett område där funktion utövat
ett närmast diktatoriskt översitteri på stilen.

Generationer av svenskar har dragit på sig sina kamouflagekläder,
sina utnötta svampböcker (varför ta med dem, när man ändå bara plockar kantareller?) och sina vidriga militärgröna gummistövlar.

Bataljoner av nördar i krig mot sina egna förutfattade meningar.

Länge – alldeles för länga – har skogen varit ett ogenomträngligt snår av fördomar, omöjligt för modet att skövla sig igenom.

Men nu är det dags att börja ifrågasätta det!

Vi svampplockare behöver inte längre återvända
till mänsklighetens startskott då vi alla gick och omkring i gummistövlar, sparkade på grodor och plaskade i civilisationens fostervatten!

Det är dags att förvandla den trista och snåriga skogsstigen
till en glamourös catwalk!

Dagens outfit kan därför betraktas som ett politiskt manifest,
en öm mötespunkt för skönhet och funktionalitet.

Det första vi måste tänka på när vi går ut i skogen på hösten,
är att vi måste dela utrymmet med ivriga älg- eller vildsvinsjägare.
Därför är det viktigt att särskilja sig tydligt från älgarna.

Vilket jag valt att göra med en gul hiphop-tröja från Puma.
Funktionellt, javisst! Men också ett sätt att få ut förorten i skogen!
Tröjan, ofta förekommande i urbanistiska gängkonstellationer,
bryter här den svenska hegemonin och blir istället en samhällsintegrerande faktor.
Bra, va? Och snyggt!

Den kombinerar jag med den bajsbruna/övermogna apelsin-västen från Helly Hansen,
som inte bara värmer bröstet, utan också ger en rustik och
svensketnisk prägel på outfiten.

Naturligtvis får man inte improvisera när man ska ut i svampskogen!
Man måste vara välutrustad – och vilket bättre sätt att visa det på,
än med ett par tajta jeans!

På fötterna har jag valt en rejäl allround-pjäxa från Caterpillar –
som funkar lika bra för att trampa i våtmarker
som för att utdela flygsparkar utanför MacDonalds.

Ni uppmärksamma fashionistas har säkert redan observerat
den läckra svampkorgen!
Den är såklart från Hermés och ni minns den kanske från
förra årets höstkollektion, då den marknadsfördes med sloganen
Be Sexual- för män som inte vill lägga alla ägg i samma korg.

Så, vad säger ni?
Ryms inte en stilikon i skogen?
Såklart vi gör!

Så nästa gång jag springer på en älg i skogen,
ska jag titta den djupt i ögonen och fråga självsäkert:
– Är det du eller jag som är skogens konung?

Argentinsk oxfilé.

Jag håller just på att stycka upp smuggelgodset,
snart är mitt belåtna leende det enda bevismaterialet kvar.

Suck, vad vore jag utan min oxfilé?
Nu, när himlen läcker och dysterheten verkar oändlig.

Jävla kuknovember.

Oxfilén är ett tempel i detta gudsförgätna land.

Den är en fot i dörrspringan, så att livet inte går i baklås.

Den är en flytväst i den gråa, böljande oceanen.

Den är en sandsäck som ska hålla emot
tsunamin av uppgivenhet som hotar med
skölja över mig. Och dränka mig.

Så jag skär köttet som patienten som ransonerar sin sista Prozac.

– Ta 200 gram om dagen. Om det är svårt att svälja,
skölj ner det med vin, sa min argentinske läkare innan resan.

Och det hjälper. Tro mig, det hjälper.

Jag räknar skivorna som den dödsdömde som räknar
ner dagarna till avrättningen.

Jag har slutat fråga mig när solen ska titta fram.
Jag skiter i om kylan kommer att hålla i sig.
Det enda jag är orolig för är om köttet kommer att räcka.

Hjalmar Söderberg ligger begravd i Danmark,
Zlatan vägrar spela i landslaget
och Anna Anka vill inte återvända till Sverige.

Sorgligt att se hur vi stöter bort våra profiler.

Kom imorse till Köpenhamn för att göra en intervju.
Men trots att jag var färdig redan vid lunch,
beslöt jag mig för att stanna och ta sista flyget hem.

Anledningen?

Jag ville ha tid att besöka en mycket, mycket
speciell person som vilar här sen många år.

På Vestre Kirkegård i Köpenhamn ligger nämligen Sveriges
främste författare begravd.

Ni vet såklart vem jag menar, eller hur?

Jag var i alla fall otroligt rörd av att vara där.
Tror inte det finns någon författare som haft lika stor inverkan på mig.

Så rörd och tagen var jag, att vaktmästaren som krattade graven bredvid, frågade försiktigt:

– Var ni släktingar?

Säkerhetsåtgärder när man ska ut och springa.

I Sverige:

I Argentina:

Fan, det är inte lätt att leva i ett u-land,
där man hela tiden måste vakta ryggen –
så man inte blir överkörd.

Läser i tidningen att fem terroristmisstänkta Guantanamofångar ska få sina fall prövade i civil domstol i New York.
En av de misstänkta är den sanslöse Khalid Sheikh Muhammad.

Vilken terrorist!

Jämfört med Khalid Sheikh Muhammad är terroristen Carlos lika farlig som Bambi –
i koppel och med munkavle.

Alltså, i tidningen står det att Khalid redan erkänt att han deltagit, planerat,
tränat, finansierat och/eller utfört bland annat:

– Bombningen av World Trade Center i NY 1993
– Flygkapningarna i USA den 11 september
– Halshuggningen “med min välsignade hand” av amerikanske journalisten Daniel Pearl i Pakistan.
– Den avslöjade “skobombarplanen” mot två amerikanska passagerarplan.
– Attentatet mott nattklubbar på Bali i Indonesien som dödade 200 personer, däribland flera svenskar.
– Bombningen av ett hotell i Mombasa, Kenya, och raketbeskjutning av ett israeliskt plan.

Han tar också på sig ansvaret för planeringen av en lång rad dåd som aldrig blev av:
– Spränga amerikanska tankfartyg, Panamakanalen och symboliska byggen i Los Angeles, Chicago, New York och London.
– Mörda Bill Clinton, Jimmy Carter och Påven Johannes Paulus II

Otroligt, eller hur??
Vilken aktivitet! En terrorist med ADHD!
Och brådmogen! Han var ju faktiskt bara tolv år när Carter var president i USA –
men nog fan hann Khalid planera ett attentat mot Carter i sitt tajta mordschema.

Jag vet inte vilken fantastisk förhörsteknik CIA använder,
men jag misstänker att många ouppklarade brott kommer att få en lösning.

Under rättegången kommer vi äntligen få reda på vem Jack the Ripper var,
vem som planerade mordet på John Kennedy och förmodligen kommer vi att få reda på
vem som höll i pistolen den tragiska natten på Sveavägen.

Vänta, vänta, här kommer ett TT-telegram!
Ja, Khalid Muhammad har precis erkänt att han ligger bakom växthuseffekten!

 

Idealisk morgon.

Tröjan är det argentinska fotbollslandslagets,
kalsongerna är från H&M.

Tidningen är DN Kultur.

Vad tycker ni om att läsa när ni är på toa?

När mina barn kom till Sverige för första gången i vintras,
tvångsmatades dom med nya intryck.

Skoterkörning, hundspann, snö, skridskor och bilkörning på frusen is –
ja, vi hann till och med att åka till Åland med Birka Paradise.
Men vet ni vad min son minst bäst av resan?

Tvättstugan.

Han var helt fascinerad av svenska tvättstugor!

Jag försökte förklara för honom hur den svenska tvättkulturen funkar
och han var oförstående och full av frågor:

Respekteras verkligen tvättiderna?
Är det ingen som snor kläder?
Är det ingen som stjäl maskinerna?
Inte ens reservdelar??
Om man bokar tvättid med blyertspenna,
hur kommer det sig att ingen suddar ut och skriver dit sitt eget namn?

Han gick nere i källaren, mumlade och fnittrade:
– Hi, hi, tänk dig det här i Argentina…

Ja, i stora delar av världen är den kollektivistiska tvättformen en omöjlig utopi.
Men tvätt-kolchosen är inte fri från motsättningar och djupa konflikter.

Att dissekera tvättstugan och svenskars komplexa relation till den är ett
nödvändigt och ambitiöst projekt, som kommer hjälpa oss att förstå den
svenska mentaliteten, kartlägga den svenska arvsmassan.
Ett slags lokalt Hugo-projekt.

Att ingen seriös undersökning gjorts tidigare visar bara hur minerad marken är.

Men det tomrum som funnits i debatten börjar dock fyllas.
Nordiska museet inleder nämligen idag sin viktigaste utställning någonsin:

Tvättstugan. En svensk historia.

Redan ikväll rivstartar museet med en laddad föreläsning:

”Föredrag på temat Konflikthantering kl 18.30. Pris: 50 kr.

Konflikt om tvättider i flerfamiljshus är vanliga idag,
ibland blir det bråk och polisanmälan.
Eleonore Lind, medlare och konflikthanterare berättar om sina erfarenheter.
Hur de kan förebyggas och vilka mänskliga mekanismer som kan orsaka dem.”

Missa inte chansen att lära känna er bättre.
Jag själv har sedan länge förstått hur allt hänger samman:

Den svenska identiteten är som Gud.
Ingen har sett den, och många är tveksamma till att den överhuvudtaget existerar.
Men nu har jag äntligen hittat den. Mitt bland smutstvätten.

Visst är det nästan rörande att se sverigedemokraterna leta efter den svenska identiteten med slagruta?
Är det ute i skogen och i allemansrätten den finns?
Finns svenskheten gömd i neutralitetsprincipen?
Eller står den bland hyllorna på IKEA?
Måste vi backa ända till vikingatiden för att hitta den svenska kulturens Big-bang?
Nej då, ni kan sluta leta. Jag har hittat den.
Den röda tråden som binder samman två svenska hjärtan, oavsett klass, ålder eller kön.
Folksjälens oföränderliga kärna.
Den finns under oss. I källaren. I tvättstugan.

Där är svenskheten ren som apoteksprit, som en fjällbäck, som colombianskt kokain.
Låt mig förklara.
Häromdagen berättade min mamma, som bor i Uppsala, att en granne hade tagit hennes tvättid.
Mamma var mycket förvånad. Hon lämnade en lapp bredvid de upptagna maskinerna:
Jag trodde det var min tid.
Fem minuter senare ringde det på dörren. En bedrövad småbarnspappa stod utanför.
Ångesten lyste i hans ögon. Han hade tagit fel på tiden och skulle omedelbart tömma maskinerna.
– Nej då, jag kan ta din tid istället, sa min mamma.
Mannen bockade och bugade som en geisha. Men fem minuter senare var han tillbaka.
Han kunde inte släppa sitt övertramp. Han ville sona sitt brott.
Han erbjöd sig att själv tvätta mammas smutsiga kläder.

Otroligt, eller hur?

Men ni kanske skulle ha gjort samma sak?
Svenskar har ju en sjuk relation till sin tvättstuga.
Det finns inget som en svensk inte är beredd att göra för att hinna till sin tvättid.
Och stackars den som vågar bryta de oskrivna lagar som där råder!
Min kompis Carl-Magnus berättade förtjust att han blandat i frätande kaustiksoda i sitt tvättmedel,
efter att han märkt att någon granne snyltade.
Nä, tvättstugan är minerad mark. Vi har inget att avundas Mellanöstern.
Vi har våra egna Gazaremsor i källaren.
Tror ni att det är en slump att tvättstugan alltid byggs i anknytning till skyddsrummet?
Naturligtvis inte.
Det krävs mer än ett ryskt flygangrepp för att få en svensk att överge sin tvättid.
Ta mitt land, men ge fan i min tvätt! är resonemanget.

Men vad är det man försvarar? Varför har svenskarna byggt en skyttegrav just där?
En överdriven renlighet? Knappast, vi pratar ändå om ett folkslag som inte använder bidé.

Nä, i tvättstugan sammanfaller nämligen den svenska mentalitetens heliga treenighet:
Ordning, respekt och punktlighet.
Att passa en tvättid är därför en lojalitetshandling, svenskens kanske enda patriotiska gärning.
Det är viktigt att invandrarna snabbt får lära sig det.
Annars finns det risk att det börjar svetsas hakkors i källaren.
Tänk på den här svenske patrioten som rusat från jobbet, kört för fort,
kanske lämnat en blodig cyklist på gatan (det vore intressant att se sambanden mellan
trafikolyckorna och en tajt tvättid att passa), allt för att komma i tid.
Andfådd och svettig, rusar personen ner till tvättstugan, bara för att upptäcka att
det i maskinen ligger en färgglad kimono.
Plötsligt har den trevlige japanske ingenjören i lägenheten under blivit en jävla snedögd riskokare.

Ja, svenskar gör vad som helst för att passa tiden.
Men det finns ett undantag.
Ett tillfälle då svenskar lägger på en medelhavsmentalitet och klockorna verkar stå stilla.
Då inget är så viktigt att det inte kan vänta till imorgon.

-Hörru Jörgen, familjen Mohamed har väntat i två år på sitt asylbesked. Borde vi inte ta tag i det snart?
– Vad är det med dig, Karin, ser du inte att jag sitter och fikar? Vi fixar det imorgon.