Inlägg av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

En återkommande amerikansk tragedi

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

En svart man skjuts ihjäl av polisen.

Resultatet blir kravaller, våld och mordbränder.

Dödsskjutningen av Michael Brown i Ferguson, Missouri känns som en regelbundet återkommande tragedi som sätter ljuset på ett problem som USA envist undviker att gå till botten med.

Att påstå att det händer ständigt och jämt att vita poliser eller medborgare oprovocerat skjuter ihjäl svarta amerikaner vore att överdriva. Men det händer tillräcklig ofta för att de flesta ska inse att rasfrågan är ett i högsta grad levande problem i USA.

Jag har under mina 30 år som journalist rest mycket i USA. Jag har bott i landet i två omgångar. I stort sett varje gång jag är i USA slås jag av hur oerhört segregerat samhället fortfarande är trots att det gått över 40 år sedan raslagarna avskaffades.

En uppblandning sker i medelklassen där svarta och vita i växande utsträckning bor i samma bostadsområde men det går långsamt. I dessa områden är den vita befolkningen ofta fattigare än den svarta.

På det stora hela lever svarta i sina områden, vita i sina. Det innebär att många skolor också domineras av antingen vita eller afroamerikaner. Bristen på naturliga, dagliga kontakter skapar ett främlingskap mellan grupperna. Vilket i sin tur skapar rädsla.

Man förstår inte varandra. Man lever i delvis skilda världar.

Fråga vita om de ser att USA har ett problem med rasism och de flesta svarar nej. Ställ samma fråga till svarta och många svarar ja.

Så när 18-årige Michael Brown klockan två på eftermiddagen vandrar på en gata i sina hemkvarter i Ferguson, Missouri och blir ihjälskjuten av en vit polis så skiljer sig synen på vad som hänt omedelbart åt.

De svarta se dödskjutningen som en yttersta konsekvens av vad de anser vara en rasistisk vit poliskår i en huvudsakligen svart förort. De vita utgår från att polisen hade ett tungt vägande skäl för att avlossa sina skott och att det inte hade något med 18-åringens hudfärg att göra.

I fallet Michael Brown är det för tidigt att säga vem som har rätt eller fel. Vi vet inte säkert vad som egentligen hände.

De flesta har ändå redan sin uppfattning klar.

Dödsskjutningen har resulterat i flera nätter av kravaller i Ferguson, förort till St Louis. Polisen har avlossat tårgas mot afroamerikaner som bränt ner butiker och attackerat poliser.

Händelsen är så känslig att polisledningen vägrat släppa namnet på den polisman som sköt de dödande skotten. De vill inte ens säga vilken hudfärg han har även om vittnen sagt att han var vit.

Händelseutvecklingen följer ett lika tragiskt som invant mönster från tidigare liknande hädelser, allt från Trayvon Martin som sköts av en vit patrullerande kvartersvakt till Rodney King som misshandlades till döds av fyra vita poliser.

Presidenten och andra samhällsföreträdare manar till lugn samtidigt som människorättskämpar som Al Sharpton och Jessie Jackson inte försitter tillfället att dra fram rasdimensionen och försöka vinna personliga poänger på att snabbt vara på plats i händelserna centrum.

Fler skadas och i värsta fall dödas. Egendom förstörs.

Närmare 60 år har gått sedan Rosa Parks vägrade resa sig upp på bussen och ge sitt säte till en vit. Mycket har givetvis hänt. Diskriminering på grund av hudfärg är sedan länge förbjuden i lag. Afroamerikaner har fått en rad möjligheter att ta igen förlorad mark.

Men på det stora hela är USA fortfarande ett på många sätt väldigt segregerat samhälle. Jag kan bara komma på ett annat jag rest i som är ännu mer uppdelat, Sydafrika.

Skillnaden är att medan flertalet vita sydafrikaner är mycket medvetna om de dubbla världar som existerar i deras samhälle så verkar många amerikaner leva i tron att rasfrågan sedan länge är ett icke-problem.

Eftersom den synen delas av det vita etablissemanget går förbättringarna väldigt långsamt.
Debatten ebbar ut fram till nästa dödsskjutning.

Vi får alla vara med och betala

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Det kostar pengar att bråka.

På mer än ett sätt och för fler än bara de som strider.

Det finns ett talesätt som aktieexperter brukar återlansera varje år. ”Köp till sillen och sälj till kräftorna”. I år har inte det varit något lyckad strategi.

För precis när det såg ut som världsekonomin var på väg att återhämta sig exploderade den ena politiska krisen efter den andra i världen. Ingen av dem har direkt med ekonomi att göra men alla påverkar världsekonomin på sitt sätt.

De senaste dagarna och veckorna har många viktiga ekonomiska indikationer pekat nedåt.
Tysklands index över investerarna förtroende för ekonomin har fallit kraftigt samtidigt som Europas ekonomiska tillväxtmotor signalerat att man kommer att missa sitt tillväxtmål.

Rysslands ekonomi krymper så mycket att den förmodligen hamnar i recession under andra halvåret. Detta på grund av de allt kraftigare sanktionerna från omvärlden.

För någon vecka sedan meddelade Italien att man åter befinner sig i recession.

Land efter land skriver ner sina tillväxtprognoser. Vilket även tvingar Internationella valutafonden, IMF, att skriva ner prognosen för hur mycket världsekonomin kommer att växa.

Så vad är det som händer?

Är det en ny skuldkris på gång? Ett nytt Lehman Brothers som är på väg att gå i konkurs?

Nejdå. Den här gången handlar mer om politik än ekonomi.

Här är kriserna som gör att den ekonomiska krisen envist biter sig fast.

Ukraina – En segdragen historia som hållit på sedan förra hösten och inte visar några tendenser till en fredlig lösning. Senaste hotet är ryktena om en rysk så kallad humanitär intervention i östra Ukraina som väst frukar egentligen är en förtäckt invasion.

I dag skickade Ryssland en konvoj av lastbilar som man säger innehåller nödhjälp men som Ukraina vägrar släppa in eftersom Röda Korset inte kan säga vad de innehåller.

Krisen i Ukraina håller tillbaka europeiska investeringar i Ryssland och tvärtom. Ryssland har dessutom svarat på Europas och USA:s sanktioner vilket skadar alla inblandades ekonomier.

Irak – IS framfart på slagfältet har på nytt skapat kaos i Irak. Den som funderade på att investera i landet tidigare lär fundera både en och två gånger innan han går vidare. Irak är en av världens stora oljeexportörer. Varje krig i Irak skapar automatiskt oro på världens oljemarknader eftersom det innebär en risk för minskad produktion.

Gaza – Just nu råder en vapenvila mellan Hamas och Israel men kriget kan när som helst dra igång igen. För varje krig i området så minskar viljan hos företag i omvärlden att investera Istället höjs alltfler röster för ekonomiska bojkotter mot Israel.

Till dess ska läggas oron över en ny statsfinansiell bankrutt i Argentina och det faktum att Portugal tvingats rädda en av sina banker genom att skjuta till mångmiljardbelopp.

De flesta börser har fallit under sommaren. Den svenska så mycket att hela årets uppgång i det närmaste raderats ut. Detsamma gäller många länder i Europas samt USA. I Asien har bland annat Japanbörsen tappat så mycket att den nu står rejält på minus för i år.

Världens ekonomier är fortfarande så bräckliga efter finanskrisen 2008-09 och skuldkrisen 2011 att det inte behövs mycket för att få dem på fall igen. Några politiska kriser och så är den försiktiga återhämtningen delvis utraderad.

Och vi får alla vara med och betala priset.

Röstade turkarna bort demokratin?

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Tayyip Erdogans gör ingen hemlighet av att han vill samla mer makt till sig själv. Ändå valde turkarna honom med klar majoritet till landets nye president.

Det är bara att hoppas att de inte använt sin fria rösträtt till att rösta bort demokratin.

Erdogan har varit premiärminister i tre perioder. Längre får han inte sitta för sitt eget parti, det milt islamistiska AKP. Erdogan förutsäg den situationen för länge sedan. Redan 2007 drevs AKP igenom en författningsförändring som innebär att presidenten ska väljas direkt av folket istället för att utses av parlamentet.

Presidentämbetet har varit en till stor del ceremoniell befattning. Något Erdogan lovat att ändra på nu när han själv ska ta över posten.

Bland annat tänker han skaka liv i möjligheten att sammankalla parlamentet och andra befogenheter som grundlagen ger presidenten men som hittills inte använts. I praktiken vill Erdogan göra en maktförskjutning av ungefär samma slag som Rysslands president Putin gjorde när han och bytte jobb fram och tillbaka med premiärminister Dmitri Medvedev. Presidenten är den som framöver ska ha mest att säga till om, ifall Erdogan får bestämma.

Detta är en för Turkiet inte så lite oroande utveckling.

– Erdogan verkar inte förstå att bara för att man han en majoritet bakom sig kan man inte göra vad som helst, säger Itar Turan, professor i statskunskap vid Bilgi Universitetet i Istanbul till nyhetsbyrån AP.

När Erdogan och AKP kom till makten 2002 ägnade han mycket kraft åt att göra landet mer demokratiskt. De senaste åren har han helt ändrat inriktning.

Förvandlingen från demokratins tillskyndare till en auktoritär politiker fullbordades under striden om Geziparken i Istanbul. Befolkningen ville inte att deras grönområde skulle förvandlas till shoppingcenter och moslé. Erdogan tolkade oppositionen som riktad mot honom personligen. Han kallade demonstranterna för terrorister och sociala medier för en farsot.

Ännu längre gick Erdogan när turkiska medier offentliggjorde bandinspelningar som tycktes visa att han och hans son gömde undan pengar i en korruptionsskandal. Han förbjöd både twitter och You tube. Förbuden hann genomföras under några veckor innan domstolar upphävde dem.

Turkiets starke man har det senaste året visat prov på extremt dåligt humör när han uppträder offentligt. Flera gånger har han och hans livvakter hamnat i handgemäng med meningsmotståndare.

Erdogan har visat att han inte tål att bli motsagd. När journalister gräver fram obekväma fakta om honom ringer han chefredaktören och klagar med följd att journalisterna får sparken. Efter en viss förbättrad pressfrihet i mitten av 2000-talet är Turkiet nu det land i världen som fängslar flest journalister.

Erdogan representerar en ny typ av ledare som verkar bli alltmer populär i länder med svag demokratisk tradition. Den starke mannen som pekar med hela handen och bestämmer allting själv.

Putin har lyckats bli oerhört populär i Ryssland med denna strategi. Trots alla skandaler han varit in blandad i den senaste tiden visar Erdogan att även de turkiska väljarna är beredda att svälja samma medicin.

Framgånskonceptet bygger på att ekonomin rullar på hyfsat och människor hela tiden får det materiellt bättre. Då bryr sig en majoritet av väljarna inte om ifall deras ledare trampar på demokratiska grundprinciper som i deras ögon är diffusa.

Detta gäller särskilt folk på landsbygden där både Erdogan och Putin har starkast stöd.

I Ryssland har Putin använt presidentposten för att samla mer och mer makt i sina egna händer. Istället för mot mer demokrati rör sig Ryssland i en alltmer auktoritär riktning.

Erdogan ser ut att vara på väg i samma riktning.

Till slut hann rättvisan ifatt massmördarna

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

De röda khmerernas chefsideolog Nuon Chea, 88, var så svag att han inte ens orkade resa sig ur rullstolen för att höra domen.

Onekligen var det i grevens tid som livstidsdomen mot honom och hans medåtalade Khieu Sampan föll.

Till slut hann rättvisan ifatt de skyldiga till ett av vår tids värsta folkmord. I en värld där de skyldiga till extrema övergrepp allt som oftast underslipper straff är domarna mot två av de röda khmererna högsta ledare en oerhört viktig signal till andra tyranner och våldsverkare. Kanske kan det få någon att tänka till en extra gång innan de iscensätter massmord och massakrer.

I fallet med Nuon Chea och Khieu Sampan är det bara synd att det skulle ta så lång tid.

35 år har gått sedan de Röda khmererna störtades från makten i Kambodja efter att under fyra år ha förvandlat landet till ett dödens fält. Den värsta massmördaren av dem alla, ledaren Pol Pot, är död sedan länge. En annan av de huvudansvariga, Ieng Sary, dog 2013.

När gruppen tog makten 1975 inledde de en socialistisk revolution som gick ut på att göra om landet från början. De utropade år 0. Huvudstaden Phnom Phen utrymdes. Alla människor skulle bli bönder igen. Läkare, lärare och intellektuella avrättades. Det räckte att innehav ett bar glasögon för att bli dödad.

Sällan har världen skådat en sådan systematisk utrensning av människor. Mellan 1975-79 mördades 1,7 miljoner kambodjaner.

Man får gå till diktatorer som Stalin, Hitler och Mao för att hitta personer som initierat massmord i större skala.

Ändå fanns det människor i västvärlden, även i Sverige, som hyllade de röda khmererna och deras extremt renläriga revolution.

1979 störtades de röda khmererna av Vietnam. Därefter verkade gruppen längs gränsen mot Thailand under många år innan Pol Pot dog 1998.

Efter att de röda khmererna i praktiken upplösts så levde deras ledare bekväma liv i Phnom Phen. Det tog många år innan en tribunal sattes upp för att döma de skyldiga till folkmordet. Till en början försökte man precis som i många andra konflikter sopa den nationella tragedin under mattan i någon slags fåfäng förhoppning om att tiden skulle läka alla sår.

Under rättegången som pågått under tre år har de två åtalade hela tiden bedyrat sin oskuld. Detta trots att Nuon Chea var Pol Pots närmaste man och betraktades som gruppens chefideolog. Den som drog upp riktlinjerna för den våldsamma förändringen av samhället.

Khieu Sampan var nummer tre eller fyra. Gruppens internationella ansikte som förde deras talan utåt. En på ytan verserad gentleman. Domstolen fann att massmordet inte kunde ha pågått utan att de två var delaktiga i det.

Livstidsdomarna är mest symboliska med tanke på de båda männens ålder och hälsa. Domarna kan inte ge de anhöriga sina älskade tillbaka.

Men de skänker ändå tillfredställelsen av att någon form att rättvisa till slut skipats. Att det inte går att utplåna ett helt folk utan att det till slut får konsekvenser.

Domarna är en ljuspunkt som ger hopp om att även andra skyldiga massmördare i andra konflikter ska få sona sina brott.

Slutstrid i Ukraina – Vad gör Putin?

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

 
Står Ukraina inför slutstriden mellan regeringstrupper och ryssvänliga rebeller?

Donetsk, den största rebellhållna staden i östra Ukraina är nu omringad.

Den stora frågan är hur Rysslands president Putin nu kommer att agera.

Västerländska underrättelsekällor uppger att Ryssland de senaste dagarma åter börjat bygga upp sin truppnärvaro nära Ukrainas gräns. Över 20 000 soldater är stridsredo och kan på kort varsel gå in i Ukraina om ordern kommer från Kreml.

Ett tänkbart scenario är att de ryska trupperna kommer att presenteras som en fredsstyrka som griper in för att skapa ordning i städerna Donetsk och Luhansk.

Men ingen vet vad Putin egentligen tänker göra.

Det är ett stort och svårt beslut han står inför. Om Ryssland invaderar innebär det en synnerlig allvarlig upptrappning av konflikten och kommer garanterat att leda till utökade ekonomiska sanktioner från omvärlden.

Låter Putin bli att ingripa är risken stor att Ukraina för gott slinker ut ur Rysslands grepp. I så fall vore det en stor inrikespolitisk motgång som dessutom hotar hela hans strategi att göra Ryssland till en stormakt igen. Det skulle vara ett allvarligt slag mot hans säkerhetspolitiska doktrin som går ut på att förhindra att Nato expanderar sitt inflytande i de forna Sovjetrepublikerna.

Helt klart verkar det som Ukrainas armé haft vissa framgångar på slagsfältet den senaste tiden. Så stora att man nu vågar sig på att angripa rebellernas två sista stora fästen. I går hävdar Ukraina att man intog staden Jasinuvata, strax norr om Donetsk. Staden är en viktig järnvägsknut.

Strider sägs nu pågå i utkanten av miljonstaden Donetsk. En stad som hittills varit relativt förskonad från striderna. Trots det uppges ungefär 200 000 av stadens invånare ha flytt. En del till Ryssland andra till västra Ukraina.

Ukraina har sakta men säkert tagit tillbaka en efter en av de städer som under försommaren intogs av ryssvänliga rebeller i ett försök att bryta loss denna del av Ukraina ungefär som tidigare skedde med Krim.

Det är uppenbart att Putin och rebellerna missbedömde den ryskspråkiga befolkningens stöd.

Istället för att gå man ur huse och stödja rebellerna har den stora majoriteten hållit sig inomhus eller flytt de städer som rebellerna intagit. Den så kallade Krimeffekten uteblev helt. Förmodligen av den enkla anledningen av majoriteten av befolkningen vill att Donetskregionen ska fortsätta vara en del av Ukraina.

Som tidigare anklagar USA den ryska regeringen för att föra in tunga vapen över gränsen in till rebellerna i Ukraina.

Ryssland och Putin legat tämligen lågt sedan det malaysiska passagerarplanet sköts ner över östra Ukraina i mitten av juli. Av allt att döma av de ryssvänliga rebellerna som trodde det var ett ukrainskt plan. Men skuldfrågan är fortfarande inte slutgiltigt utredd.

De holländska haveriutredare som befinner sig i Ukraina var under gårdagen tvungna att ställa in delar av sina undersökningar efter hårda strider i området runt haveriplatsen.

Västvärldens hot om sanktioner verkar inte riktigt ha haft önskad effekt på Putin. Mindre än en vecka efter att USA och EU infört nya sanktioner så uppges Ryssland ha skjutit artilleri in i östra Ukraina som stöd för rebellerna.

Så frågan är om hotet är tillräckligt kraftfullt för att få Ryssland att avstå från att intervenera om det ser ut som rebellerna är på väg att förlora slutstriden.

 

Marine Le Pens praktfiasko

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

I EU-valet blev Marine Le Pens Nationella Fronten största parti.

Ändå slutar valet med ett praktfiasko för henne och andra högerextrema partier.

Deras inflytande i Europaparlamentet blir nära noll.

När valresultaten trillade in sent på kvällen den 25 maj hördes många förskräckta kommentarer runtom i Europa. De högerextrema partierna gick fram på bred front.

Mest tryckt var stämningen i Frankrike där Nationella Fronten mångdubblade antalet ledamöter i Europaparlamentet genom att få nästan en fjärdedel av alla röster och därmed bli största parti.
Men nu ser det ut som dessa framgångar vid valurnan blir helt värdelösa.

I Europaparlamentet är det inte de enskilda partierna som driver olika sakfrågor. Man måste tillhöra en partigrupp för att få inflytande. För att kunna bilda en partigrupp måste man ha med ledamöter från minst sju olika länderna.

I går meddelade Marine Le Pens allierade, holländske islamfientlige Geert Wilders, att han misslyckats med att bilda en partigrupp. Han fick bara ihop ledamöter från fem olika länder inför den deadline som gick ut i dag.

Vissa partier var diskvalificerade från början som grekiska nynazisterna Gyllene gryning (som fick tio procent i valet) och ungerska Jobbik vars åsikter var för magstarka även för extremister som Le Pen och Wilders.

In i det sista förhandlade Wilders bland annat med det polska högerextrema partiet KNP, som bland annat vill avskaffa kvinnors rösträtt eftersom de oftare än män röstar till vänster.

– Vi vill bilda en fraktion men inte till vilket pris som helst, var Wilders förklaring.

Andra uppgifter gör gällande att det var polackerna som drog sig ur på grund av kvardröjande ilska över den polska hotline som PVV införde i Holland. Människor kunde ringa och rapportera polacker som uppträdde störande.

En annan orsak till Wilders misslyckande var att Sverigedemokraterna blev accepterade av en annan, inte fullt lika högerextrem partigrupp i EU-parlamentet.

Efter ett personligt möte med några ledande Sverigedemokrater ändrade Nigel Farage, partiledare för EU-fientliga brittiska Ukip, sin negativa inställning till SD. Partiet ingår därmed i ett något mer rumsren partigrupp.

I valrörelsen framställde sig många av de högerextrema och högerpopulistiska partierna som ett alternativ till de etablerade och ”trötta” politikerna i de traditionella konservativa partierna.

Men nu när valet är över är det ett antal av dessa partier som sökt sig till den konservativa partigruppen ECR där bland annat brittiska Tories ingår istället för att gå med i Ukips grupp eller gå ihop med Wilders och Le Pen.

Det gäller bland annat för Sannfinnländarna och Dansk folkeparti.

Geert Wilders säger att han hoppas kunna bilda en partigrupp senare i höst där Nationella Fronten ingår tillsammans med österrikiska FPÖ, italienska Lega Nord och belgiska Vlaams Belang. Men ingenting talar för att läget skulle vara annorlunda då.

Istället tyder det mesta på att de mest högerextrema partierna i parlamentet blir helt utan inflytande. De som inte ingår i en grupp får kortare talartid i parlamentet och mindre ekonomiska bidrag. De får inga platser i utskotten. De kan inte ens använda parlamentet som en scen för sin EU-fientlighet. Vilket var huvudsyftet med att ställa upp i valet.

Spontant känns detta som en framgång för de demokratiska krafterna men det finns en baksida.
Hundratusentals människor har trots allt röstat på de högerextrema partierna. Många säkert mer av protest än av övertygelse. Men när de märker att deras röst varit bortkastad så riskerar det att ytterligare öka politikerföraktet och ointresset för att delta i politiken.

Bomba eller inte? Obamas svåra dilemma

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

President Obama motsatte sig ”skitkriget” från början.

Nu vill han minska omfattningen av USA fiasko. Dämpa skadeverkningarna.

Utan att skicka in sina bombplan.

En vecka har gått sedan Iraks regering för första gången vädjade till USA om att bomba de militanta islamisterna i Isis som på kort tid intagit stora delar av norra Irak.

Nu vädjar irakierna igen.

Under den tiden har USA militärt inte gjort någonting. Om man bortser från de 275 soldater som skickats till Bagdad för att skydda amerikanska ambassaden.

Skälet är inte att resurser saknas. Minst sex amerikanska krigsfartyg, varav några utrustade med bombflyg och GPS-styrda robotar, ligger i Persiska Viken.

Obama ovilja att agera beror delvis på hans sedvanligt försiktiga attityd delvis på att han avskyr att behöva försöka reda upp ett krig som han redan som ung senator kallade ”ett dumt krig, ett skitkrig”.

Irakkriget har tillsammans med det militära äventyret i Afghanistan bidragit till att allvarlig skada bilden av vad USA kan åstadkomma som supermakt. Ingen av insatserna har varit någon succé, för att uttrycka det milt.

När USA ingrep var Irak ett fungerande samhälle om än styrt av en brutal tyrann. Efter dryga tio år av amerikansk inblandning är landet på väg att falla sönder. El, vatten, sjukvård och andra grundläggande mänskliga behov fungerar uselt.

Obama ville inte ha med kriget att göra men nu har röran som USA bidragit att ställa till med hamnat på hans bord. Trycket är hårt på honom att ingripa militärt, åtminstone genom att bomba Isis, Islamiska staten i Irak och Syrien, ställningar.

Hittills har Obama hållit emot. Istället försöker han villkora den amerikanska hjälpen genom att i sin tur pressa Iraks alltmer auktoritära ledare Nuri al-Maliki att dela makten med sunnimuslimer och kurder istället för att låta hans egen majoritet av shiamuslimer bestämma nästan allt.

Obama vet att amerikanska bombningar inte kan åstadkomma något annat än en tillfällig hjälp. Dessutom är han orolig för följdverkningar av ännu mer militärt våld från USA. Isis är inte ensamma på slagfältet. De har lierat sig med flera sunnimiliser som kämpar mot centralregeringen utan att de som Isis vill ha en islamistisk stat. Grupper som USA av och till gett sitt stöd.

Bomberna ser inte skillnad på vem som är vem.

Stridande trupper vill han absolut inte skicka.

Irakinvasionen var det som skapade mycket av de antiamerikanska stämningarna i många muslimska länder som Obama jobbat så hårt för att förändra.

Obamas dilemma är att om han inte gör någonting så kan en stat grundad på militant islamism bli verklighet i en del av Syrien och Irak. En stat som kan bli en fristad för terrorister och på sikt ett hot mot USA och övriga västvärlden. Vad har då 4 500 amerikanska soldater offrat sina liv för?

Den utvecklingen vill Obama sätta stopp för men helst utan att på nytt dra in USA direkt i ett krig som han avslutade för drygt två år sedan. Därav beslutsvåndan.

Obama har ytterligare en faktor att ta hänsyn till.

I slutet av året ska USA och Nato dra tillbaka sina trupper från Afghanistan, ett annat av de krig George W Bush startade efter terrordåden 9/11 och som Obama nu försöker avsluta. Risken är dock uppenbar att utvecklingen i Afghanistan kommer att uppvisa samma mönster som i Irak. Den USA-tränade armén är om möjligt ännu sämre än den i Irak.

Och talibanerna, en annan extrem islamistisk rörelse ligger i startblocken och väntar.

Kärnvapennedrustning hotas av Ukrainakrisen

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Kärnvapennedrustningen är Ukrainakrisens okända offer.

Med den nya kalla kriget-stämningen mellan USA och Ryssland är förutsättningarna för en fortsatt minskning av ländernas arsenal sämsta tänkbara.

När det Stockholmsbaserade fredsforkningsinstitutet Sipri idag släpper de årliga siffrorna över kärnvapenutvecklingen i världen ser det en smula hoppfullt ut. Det totala antalet kärnvapen i världen minskar med runt tusen till totalt 16 300.

Men statistiken missar en viktig punkt. Den snabba och kraftiga försämringen av relationerna mellan USA och Ryssland.
En förutsättning för de senaste decenniernas minskning av antalet kärnvapen har varit nedrustningsöverenskommelser som träffats mellan Ryssland och USA. Ett av dessa är fortfarande i kraft, Nya Start-fördraget från 2010.

Men viljan att ingå nya avtal i ett läge när Ryssland åter drömmer om en stormaktsroll är liten.
Visserligen fortsätter en minskning tack vare den redan ingångna överenskommelsen men enligt Sipri så sker det i långsammare takt.

Dessutom har båda länderna inlett ett omfattande arbete med att modernisera och byta ut sina äldre kärnvapen mot bättre och mer kraftfulla pjäser. Antalet minskar men förintelsegraden ökar.

Fortfarande har USA närmare 2 000 kärnvapen som ligger redo 24 timmar om dygnet att avfyras i silos runtom i USA och på atomubåtar som ständigt rör sig runt världen. För Ryssland är den siffran 1 600.
Sipris bedömning är att både USA och Ryssland verkar vilja behålla sina kärnvapen ”i all oändlighet”.

Detsamma gäller för övriga kärnvapenländer. I det nya geopolitiska klimatet i världen efter Georgien 2008, Arabiska våren 2011 och Ukraina 2014 så har de flesta kärnvapenmakter dragit slutsatsen att världen knappast blivit en tryggare plats och att de därför är säkrast att hålla fast vid kärnvapen som den ultimata avskräckningen mot presumtiva fiender.

Ett av president Barack Obamas löften när han blev vald var att arbeta för en värld fri från kärnvapen. En ambition som var ett av skälen till att han fick Nobels fredpris redan innan han suttit ens ett år vid makten.
Nya Start-avtalet är det enda han lyckats uppnå så här långt. Avtalet gäller i tio år med möjlighet till förlängning i fem år om båda parter önskar. Några samtal om ytterligare nedrustning pågår inte mellan Ryssland och USA. President Putin har valt att inte förnya ett avtal om amerikansk hjälp att skrota gamla kärnvapen.

Att Obama skulle uppnå sitt mål innan han lämnar över till nästa president i början av 2017 är helt uteslutet.

Inte minst eftersom Indien och Pakistan går emot den allmänna trenden om en minskning av kärnvapnen. Indien är i färd med att bygga sex nya kärnreaktorer med en teknik som gör det möjligt för dem att producera en större mängd vapenplutonium.

Pakistan går enligt Sipri en liknande väg och expanderar sin främsta plutoniumfabrik i Khushab i Punjabprovinsen.

Just nu framstår drömmen om en kärnvapenfri värld som en väldigt ouppnåelig dröm.

 

 

De verkliga mördarna går fria

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Åtta år efter mordet och ett otal olika rättegångar senare är gärningsmännen äntligen dömda.

Men det innebär inte att mordet på regimkritiska journalisten Anna Politkovskaja är uppklarat.

De verkliga mördarna går fortfarande fria och de finns högt upp i den ryska samhällshierarkin.

December 2005. Aftonbladet firade 175 år på Berns med ett seminarium om pressfrihet. Anna Politkovskaja var en av de inbjudna. Hon berättade engagerat om den allt svårare situationen i Ryssland för undersökande journalistisk och för reportrar som likt henne granskade den politiska och ekonomiska makten och övergreppen mot mänskliga rättigheter.

Det syntes i hennes ögon att hon var en kvinna som inte gav sig. Hon hade vikt sitt liv åt att vara en nagel i ögat på makten och tänkte inte backa hur stora de personliga riskerna än blev.

Hon imponerade på mig med sitt mod och sin beslutsamhet.

Bara tio månader efter hennes framträdande på Aftonbladets fest blev hon mördad i sin egen trappuppgång i Moskva. Skjuten med flera skott på nära håll.

Det var inget rånmord utan en ren avrättning. Någon ville tysta hennes kritiska röst.

Efter mordet följde polisutredningar och en rad rättegångar med olika domslut. Den förmodligen sista rättsliga prövningen fick sin upplösning i början av veckan då en domstol i Moskva dömde fem män av tjetjenskt ursprung till straff från 12 år till livstids fängelse.

Av allt att döma är de skyldiga. De planerade mordet och en av dem höll i vapnet.

Ändå var det inte de som dödade Politkovskaja.

Fortfarande snart åtta år efter mordet har utredarna inte kunnat hitta den eller de personer som beställde mordet på den regimkritiska journalisten. För det var ett beställningsmord.

Den enda rimliga förklaringen till att Politkovskaja sköts är att någon till slut tröttnades på att bli utsatt för hennes granskande ögon. Någon ville tysta henne för gott.

Misstankarna har riktats åt främst två håll.

President Vladimir Putin tillhörde dem som Politkovskaja ständigt kritiserade i sina artiklar. Att han personligen skulle ha beordrat mordet är knappast troligt men det kan ha varit någon i hans omgivning. Med eller utan hans vetskap.

Familjen Kadyrov som i praktiken styrt utbrytarrepubliken Tjetjenien under större delen av 2000-talet tillhör också de misstänkta. Politkovskaja ägnade mycket av sin journalistisk åt att avslöja korruptionen och det brutala spelet om Tjetjeninen.

Det finns andra möjliga förklaringar.

Gemensamt för dem alla är att det är mycket troligt att de verkligt skyldiga finns på höga samhällspositioner. För det talar alla märkliga turer under den rättsliga processen som ständigt förhalats.

Någon med stort inflytande har dragit i ett antal trådar för att sopa igen spåren åt de verkliga mördarna.

Det faktum att de fortfarande går fria visar bristerna i den ryska rättsapparaten och är en av många indikationer på att Ryssland fortsätter att röra sig bort från demokrati, frihet och rättvisa.

Obama sätter press på Kina

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

President Obamas initiativ kan vara det viktigaste som hänt i klimatfrågan sedan hotet började tas på allvar.

Om USA hoppar upp på klimattåget kan det tvinga även Kina att agera.

Med världens två största förorenare på banan finns chans att det äntligen händer något.

USA och Kina står tillsammans för cirka 40 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Under en rad av år har båda länderna bromsat varje försök att på allvar börja ta itu med de egna utsläppen. Detta trots att en nästan enig forskarkår pekat på hur stora utsläppsminskningar som måste göras för att hindra att uppvärmningen når över två grader, den gräns då verkligt stora klimatförändringar drabbar vårt jordklot.

Omvärlden har känt att om varken USA eller Kina är beredda att göra något vad är då vitsen att de vidtar en massa åtgärder.
När president Obama nu på upploppet av sin presidentperiod på allvar är beredd att minska de amerikanska koldioxidutsläppen med 30 procent fram till år 2030 så är det ett riktigt genombrott.

Det är ett genombrott för klimatfrågan i USA där kritiska kongressledamöter från oljeproducerande delstater länge gjort allt de kunnat för att stoppa och förhala alla krav på utsläppsminskningar.

Det är ett genombrott globalt eftersom USA nu slutar ställa sig vid sidlinje och bara säga nej. Om USA gör allvar av Obamas löften och minskar utsläppen sätter det press på en rad länder som hittills sagt att ”varför ska vi göra så mycket när USA gör så lite”.

Det gäller även en rad utvecklingsländer som hittills gjort väldigt lite för att minska sina utsläpp i ivern att industrialiseras.

Största av alla blir pressen på Kina som även de kunnat gömma sig bakom USA ovilja att agera.
Den utsläppsminskning som Obama åtar sig att USA ska göra är inget som i sig löser klimatkrisen. Det viktiga är trendbrottet från passiv till aktiv aktör.

Även om beskedet från Vita huset även denna gång möttes av högljudda protester från kongressmän som varnar för att detta innebär slutet för jobben i stora oljeproducerande delstater och att den bräckliga ekonomiska tillväxten nu åter riskerar att falla ner i avgrunden, så är stämningsläget i USA ett annat.

Efter stormen Sandy på USA:s östkust 2102 och en rad allvarliga väderrelaterade katastrofer under vintern så har utrymmet för klimatförnekare minskat. Alltfler amerikaner köper den koppling mellan människans påverkan och ökningen av extremt väder som forskarna hävdar finns.

Det är ingen slump att Obamas utspel kommer bara dagar innan den nya omgången av FN-ledda klimatförhandlingar inleds i Bonn på onsdag. För första gången på länge slipper USA iklädda sig skurkrollen.

Connie Hedegaard, EU:s klimatkommissionär säger till nyhetsbyrån AP att USA:s nya regler är ”de starkaste åtgärder USA tagit hittills för att bekämpa klimatförändringarna”.

Men det krävs ännu mer uppoffringar av ännu fler om uppvärmningen ska hinna stoppas i tid.

Sida 10 av 56
  • Tjänstgörande redaktörer: Hans Österman och Wayne Seretis
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB