Det finns olika sätt att få sin stund i rampljuset.

Republikanen Ted Cruz från Texas fick sin genom att inför senaten tala oavbrutet i 21 timmar och 19 minuter.

Cruz tillhör dem som till varje pris vill stoppa president Obamas hälsovårdsreform som innebär att alla amerikaner ska ha en sjukförsäkring.
De är beredda att göra det även om det innebär att det innebär att statens kassa blir så tom att man inte kan betala sina räkningar i form av pensioner, lån och löner till statligt anställda.

Finansminister Jack Lew varnade i går kongressen att statens pengar tar slut den 17 oktober om de inte innan dess höjer taket för hur mycket den amerikanska staten får låna.

Republikanerna vill inte låna mer. De vill istället skära så kraftigt i budgeten att staten kraftigt kan minska sitt underskott. Mest av allt vill de skära bort kostnaderna för Obamas sjukvårdsförsäkring som är tänkt att garantera även de fattiga och de som inte är försäkrade via sina jobb en grundläggande sjukvård.

Trots att Obama klart vann valet 2008 för att genomföra reformen, sedan fick kongressen att anta den och blev omvald 2012 med tydlig majoritet så fortsätter delar av det republikanska partiet att göra allt för att stoppa finansiering av reformen.

Amerikanska folket vill ha reformen men republikanerna accepterar inte det utslaget.

Ted Cruz har bara suttit i senaten i nio månader men har redan satt sitt avtryck. Han beslöt att genomföra en så kallad filibuster, att tala oändligt länge, för att stoppa finansieringen av Obamas sjukvårdsreform som ska träda i kraft på allvar 2014.

Han höll ut i dryga 21 timmar i talarstolen. Utan toalettbesök som amerikanska tidningar detaljrikt noterar.

Omröstningen som följde på hans maratontal blev ett antiklimax men Cruz fortsätter envist sin kamp för att stoppa Obamacare. I sitt tal jämställde han de republikaner som inte stödde honom med de ”medlöpare” som lät Hitler marschera genom Europa.

Till och med en del av Cruz egna partikamrater tycker att det har gått för långt. John McCain som utmanade Obama i valet 2008 anser att det är dags att lägga ner motståndet mot Obamacare efter år av debatt och beslut.

– Val har konsekvenser och resultaten i de här valen var tydliga, säger McCain. En majoritet av det amerikanska folket stödde presidenten och hans sätt att sköta landet.

Ändå har Cruz har blivit lite av en hjälte för de mest konservativa i kongressen och Teapartyrörelsen. En som på nytt tagit upp den ideologiska stafettpinnen efter förlustvalet förra året.

Trots att det är mer än tre år till nästa presidentval är stämningen på väg att bli lika fientlig i kongressen som hösten 2011 då bara en hopsnickrad sista-minuten lösning gjorde att supermakten kunde undvika ett budgethaveri. Följden blev ändå att marknaden sänkte USA:s kreditbetyg vilket i sin tur sänkte världsekonomin ännu en gång.

Om mindre än en månad kan det vara dags igen. Republikanerna verkar vara beredda att släpa USA till avgrunden för att få igenom nedskärningar och för att skada president Obama.

Kolumnisten Nicholas Kristof i New York Times beskriver det som att republikanerna är i en bubbla där extremister tvingar det republikanska partiet åt höger.

– Därför kan republikanerna tvinga USA utför det finansiella stupet trots att opinionsmätningar visar att väljarna kommer att ge dem skulden.

Det kan räcka för att knäcka den bräckliga återhämtningen i världsekonomin.

Reportern från Irland undrar om Merkel nu när hon vunnit valet kan tänka sig att lätta lite på de tuffa kraven för de länder som råkat värst ut i eurokrisen.

Merkel tittar på honom en kort stund och svarar sedan iskallt.

– Europapolitiken ligger fast. Det blir inga ändringar.

På presskonferensen med Merkel dagen efter valsegern är det tydligt utifrån frågorna från de utländska reportrarna att människor från Grekland, Portugal, Spanien, Irland och Italien hoppas att Tyskland nu ska släppa lite på den hårda åtstramningspolitik som gällt hittills under krisen.

Senaste månaderna har det varit rätt tyst om finanskrisen. Helt enkelt därför att Merkel inte varit särskilt villig varken att tala om den eller ta några nya initiativ.

I väntan på hennes omval låg det mesta på is.

Ännu är det inte klart vilken regering som Tyskland får men att Merkel regerar vidare är det ingen tvekan om.

Den som hoppats att hon skulle överge åtstramningsspåret blir av allt att döma besviken.

För medan Merkel enkelt parerade alla frågor om hur en framtida regering ska se ut, hur snabbt den kan vara på plats och så vidare så svarade hon väldigt tydligt på frågorna om krisen i Europa.

Hon berömde länderna för att de kommit en bit på väg men sa att krisen var långt ifrån över. Med andra ord är det många av de värst drabbade länderna som måste göra mer för att hamna på rätt köl.

– Det Tyskland klarat kan andra länder också fixa, säger en kompromisslös Merkel.

Ändå kanske förbundskanslern inte har sagt sitt sista ord i frågan.

Hon måste trots allt locka med något för att få SPD eller De Gröna att gå in i en koalition med henne. Särskilt som FDP som regerade tillsammans med henne förra perioden tappade så stort på samarbetet att de ramlade ur riksdagen.

Socialdemokraterna har visserligen stött Merkels Europapolitik med vill att sparåtgärderna nu också kompletteras med stimulanser för att få igång de svagaste ekonomierna.

– Man kan inte bara spara och spara, som Peer Steinbrück, kanslerkandidat för SPD säger.

Kanske kan SPD tvinga Merkel att lätta lite på spartrycket. Något som för övrigt hennes finansminister Wolfgang Schäuble signalerade redan före valet.

Merkel har egentligen ingenting emot en tvåfrontsattack men om hon på minsta sätt ger en öppning om att spara inte längre gäller är hon orolig för att de mest skuldsatta länderna ska börja sätta sprätt på pengarna igen.

Valresultatet visar att Merkel har tyskarnas stöd för sin hårda linje.

Extra draghjälp inför regeringsförhandlingarna med SPD fick hon också i dag av en färsk opinionsmätning där tre av fyra tillfrågade tyskar säger att de vill att Wolfgang Schäuble ska fortsätta som finansminister.

Förra gången det var en så kallad stor koalition hade SPD finansministerposten.

Hur känns tanken på att Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt skulle regera ihop efter nästa val?

I Tyskland är en sådan koalition helt naturlig och odramatisk.

Om de svenska småpartierna nästa år tappar lika mycket som i gårdagens tyska val kan det bli en nödvändighet även i Sverige.

Dagen efter valet rullar spåvagnarna som vanligt genom Berlins gator. Jag ser skolgrupper som köar utanför stadens museer och folk som släpar sig till jobbet som vilken måndag som helst.

Av gårdagens val märks egentligen ingenting.

Alla tidningar hyllar Angela Merkel för sin storseger men konstaterar att det nu vidtar några veckor av tuffa förhandlingar innan hon har snickrat ihop en ny regering.

För även om Merkel fick ett hejdundrande förtroende från tyskarna så sitter hon på ett sätt i en sämre sits än före valet. Hon måste hitta en ny koalitionspartner eftersom fridemokraterna, FDP, åkte ur den tyska riksdagen.

I praktiken finns det bara en möjlighet.

Merkel måste regera tillsammans med sin huvudmotståndare i valet, socialdemokratiska SPD.

Något som i de flesta västerländska demokratier vore en omöjlighet om det inte handlar om ett nationellt krisläge av extrema mått.

Men de flesta tyskar har inget alls emot en så kallad stor koalition. Tvärtom är det många som tycker det är bra. Merkel och SPD ihop innebär att det blir en mycket stark och beslutsmässig regering som inte kan gå för långt åt höger eller vänster.

Ordning och reda. Konsensus. Precis som tyskarna vill ha det.

De testade en stor koalition senast åren 2005-2009 och den enda som egentligen förlorade på det var SPD som fick ta ansvar för Merkels politik utan att egentligen ha så mycket inflytande.

Den här gången får nog Merkel räkna med att SPD ställer hårdare krav för att medverka.

På en presskonferens i CDU:s partihögkvarter i Berlin avslöjade Merkel att de första kontakterna redan tagits med andra partier.

– SPD bad att få avvakta tills efter fredag då de ska ha en partidag vilket jag finner helt naturligt, sa Merkel.

Hon vägrade samtidigt att ge någon som helst tidtabell för hur lång tid förhandlingarna kan ta.

– Avgörande är att Tyskland får en stark och stabil regering. Det är vad tyskarna förväntar sig. Vi har fått folkets förtroende och tänker handha det på ett ansvarsfullt sätt.

Hon utesluter i det närmaste att regera själv som en minoritetsregering.
Teoretiskt skulle hon kunna slänga ut en trevare till miljöpartiet De Gröna. Tillsammans skulle de också få en stabil majoritet. Problemet är att de gröna gick till val på stora skattehöjningar, något Merkel helt avvisar.

På presskonferensen bär Merkel en mörkgrön kavaj vilket får någon att undra om det är en inbjudande signal till De Gröna.

Merkel skrattar och säger att hon ville välja något diskret efter gårdagens rosa kavaj. Hon avslöjar också att hon tog en timmes sovmorgon dagen efter valet.

En tydlig trend i valet var att småpartierna förlorade. FDP åkte ut. Både Vänstern och De Gröna backade rejält. Nya eurofientliga AfD missade femprocentsspärren med några tiondels procent.

Även i Sverige är opinionsläget bekymmersamt för småpartier som kd, vänstern och centerpartiet. Samtliga riskerar att åka ut samtidigt som varken socialdemokraterna eller moderaterna får någon egen majoritet.
Plötsligt kan koalitioner och lösningar som tidigare varit otänkbara bli nödvändiga. Kanske till och med en svensk stor koalition mellan Löfven och Reinfeldt?

Sverige köper fler varor från Tyskland än något annat land men om vi är beredda att köpa en sådan tysk politisk lösning är en annan sak.

Ampelmanns souvenirbutik på Unter den Linden i Berlin. Foto: Jerker Ivarsson

BERLIN. Det är snart 25 år sedan Berlinmuren rasade men klyftan mellan östra och västra Tyskland är ännu långtifrån överbryggad.

Ossies tjänar fortfarande mindre, är fattigare och känner sig bortglömda.
En grön gubbe har blivit symbol för deras längtan tillbaka efter en svunnen tid. Ostalgi.

Utåt är klyftan mellan de båda tyska delarna ingen stor valfråga när tyskarna i dag stoppar sina röstsedlar i valurnorna. Inget huvudkandidaterna Merkel eller Stenbrück ägnat något tid åt i sina tal.

Men framförallt hos de som bor i vad som en gång var DDR finns ett stort missnöje. Ett missnöje som framförallt kanaliseras genom resterna av det gamla kommunistpartiet SED som nu heter Die Linke och i viss mån genom nystartade missnöjespartiet Alternativ für Deutschland.

Die Linke väntas få runt tio procent av rösterna. I vissa delar av östra Tyskland närmare 25 procent.

När muren försvann gick också luften ur det östtyska samhället. De östtyska företagen kunde inte konkurera på kapitalistiska villkor. Väst köpte upp stora fabriker för ett spottstyfer bara för att lägga ner dem. Tiotusentals människor förlorade sina jobb i ett land där en av få rättigheter var ett garanterat arbete.

I dag tjänar östtyskar i snitt 20 procent mindre. De äldre är kvar. De yngre flyttar till väst.

Inte bara fabrikerna försvann. Allt östtyskt ansågs undermåligt och ersattes av västtyska produkter, regler och tankesätt.

Det här var en process som pågick under ett antal år och som eroderade östtyskarnas självkänsla. Men när turen kom till trafikljusen hade många fått nog.
Myndigheterna i det förenade Tyskland ville ersätta Ampelmann, den gröna gubben i DDR som frejdigt visade att det var dags att gå, med den stela och raka gubben i väst.

En proteströrelse växte fram för att rädda Ampelmann. En folkkär symbol i Östtyskland som inte bara användes vid övergångsställena utan som seriefigur och uppfostrare/utbildare i östtysk TV.

Myndigheterna gav med sig. Ampelmann fick vara kvar. I stort sett det enda från DDR som överlevt den tyska återföreningen.

Figuren skapades av trafikpsykologen Karl Peglau 1961. Tanken var att skapa säkrare trafikljus där även personer med nedsatt syn skulle se skillnad på grönt och rött. Den röda Ampelmann står med händerna rakt ut från kroppen för att visa att man inte ska gå medan den gröna väldigt tydligt har en rörelse framåt.

För att göra figuren mer folklig la Peglau till en hatt.

Först 1969 sattes de första trafiksignalerna med den nya figuren upp i korsningen Fridreichstrasse och Unter den Linden som ett test. Den blev snabbt populär och ersatte succesivt de gamla ljusen över hela DDR.
I dag har Ampelmann-butiker växt upp på flera ställen i Berlin. Där har Ampelmann blivit en souvenir, en handelsvara.

När jag strosar runt i affären på Unter den Linden slås jag av uppfinningsrikedomen. Ampelmann på t-shirts, handdukar, tvättsvampar. Den gröna gubben som öl, juice och gelegodis som smakar körsbär.Ampelmanntvål, cykelhjälmar och reflexer. Pasta formad som Ampelmann.

Jag vet inte hur östtyskarna ser på denna kommersialisering av sin folkkära gamla figur.

Är det en seger över väst eller har väst tagit över deras älskling?

Ampelmanns överlevnad, en av östtyskarnas få segrar över väst. Foto: Jerker Ivarsson

En gång var förre förbundskanslern Helmuth Kohl mentor för Angela Merkel.

Sen stack hon honom i ryggen.

Nu inför valdagen så ger han igen.

Det väckte viss uppståndelse när den förre landsfadern för några dagar sedan tog emot ledaren för det liberaldemokratiska partiet Rainer Brüderle.
Kohl tog emot dem i sitt hem och det hela förevigades av en fotograf från Bild Zeitung. Med andra ord visste hela Tyskland om besöket nästa dag.

Det ledde till spekulationer om att Kohl genom att välkomna FDP-ledaren i sitt hem ville uppmana tyskarna att använda sin andra röst för att taktikrösta på liberaldemokraterna som löper stor risk att ramla ur den tyska riksdagen. Gör de det förlorar Merkel sin koalitionspartner. Då återstår förmodligen bara att regera ihop med socialdemokraterna.

Merkel har tydligt deklarerat att CDU inte har råd att ge bort några röster till FDP. Hon uppmanar ständigt sina anhängare att låta bli att taktikrösta eftersom Merkel annars riskerar att framstå som en förlorare.

Så för henne var Helmut Kohls möte med FDP-ledarna rena förräderiet från den person som gjorde hennes politiska kometkarriär möjlig.

Det var Kohl som efter ett personligt möte hösten 1990 med den då helt okända fysikern från gamla DDR bestämde sig för att ta henne under sina vingar. Kohl kallade Merkel ”das mädschen”, flickan. Han behövde en kvinna från öst i sin regering och valde Merkel.

Inte ens i sin vildaste fantasi kunde ha föreställa sig att hon skulle bli ett hot mot honom.

Men några år senare var det ändå hon som gav honom dödsstöten som förbundskansler. Kohl var inblandad i en bidragsskandal som växte och växte och skadade partiet. Med perfekt tajming skrev Merkel ett öppet brev till honom där hon uppmanade honom att sluta som partiledare för CDU.

Efterträdare såsmåningom blev efter många turer; Angela Merkel.

Därför är det många här i Tyskland som tolkat FDP-ledarens besök hemma hos Kohl som ett sätt för den förre kanslern att ge igen. Men några dagar efter mötet gick Kohl ut med ett skriftlig dementi där han uppmanade alla kristdemokrater att avge båda sina röster till CDU.

Eftersom Kohl är svårt sjuk är det inte lätt att veta vad han egentligen syftade till med sin gest.

Man kan också tänka sig möjligheten att FDP kuppade igenom visiten för att få lite extra draghjälp i valet.

Resultatet är i vilket fall att taktikröstning är ett av de främsta samtalsämnena inför valdagen. Man kan vara rätt säker på att FDP får en och annan gratisröst.

Om det sedan räcker för att rädda kvar Merkels koalition får vi veta tidigast på söndag kväll när vallokalerna stängt klockan 18.

Modell över Stasis jättekomplex i centrala Berlin. Foto: Jerker Ivarsson

BERLIN. Ingenstans har den amerikanska massavlyssningen av europeiska medborgare väckt sådan ilska som i Tyskland.

Vill man förstå varför ska man bege sig till Ruschestrasse 103 i de östra delarna av Berlin.

Utifrån finns det inget som avslöjar vad som en gång gömts här. Numera ser det ut som vilket bostadsområde som helst.

Först när man öppnat dörren står det en liten diskret skylt innanför ingången:

Välkommen till Stasi-museet.

Avslöjandena av visselblåsaren Edward Snowden om hur USA via säkerhetsorganet NSA avlyssnat teletrafik och e-mail, hur EU-möten och toppmöten buggats, har väckt ett ramaskri i Tyskland.

Under sommaren dominerades tyska medier totalt av skandalen. Man kunde inte tro att Tyskland stod på tröskeln till ett val.

Socialdemokraten Peer Steinbrück försökte utnyttja skandalen i valrörelsen. Han hävdade att Merkel brutit mot den tyska grundlagen genom att inte skydda tyskarna mot den här typen av massavlyssning.

Nu verkar inget parti varken vinna på eller ta skada av skandalen eftersom det trots allt tycks som det skett utan den tyska regeringens kännedom, ännu mindre medgivande.

Ilskan beror snarare på att mörka minnen från det förflutna väckts till liv. Minnen som i viss mån bevarats i de anonyma husen på Ruscherstrasse.
Vi betalar fem euro i inträde och en euro för ett fototillstånd. Några trappor upp kliver vi in i en svunnen tid.

Stasichefen Erich Mielkes privata rum intill hans kontor. Foto: Jerker Ivarssson.

Här finns Erich Mielkes tjänsterum bevarat precis som det såg ut före murens fall 1989. Mielke satt i kommunispartiets politbyrå och var chef för Ministeriet för Statssäkerhet, Stasi.

I dag är hans ljusbruna skrivbord helt tom bortsett från två bakelittelefoner, hans blå kontorsstol och en egen telefonväxel som gjorde att han kunde kommunicera direkt med Moskva.

Mielke var chef för det som östtyskarna fruktade mest. Den civila säkerhetspolisen som avlyssnades deras telefonsamtal, som tvingade grannar och familjemedlemmar att informera om varandra.

Var det någon som var emot partiet? Talade någon illa om partiledningen? Umgicks någon med planer på att fly över muren?

Stasi var den sjukliga misstänksamheten personifierad. Ingen information var för obetydlig att samla på. Minsta rykte var värt att undersöka även om bevisen var obefintliga.

Allting arkiverades noga i kilometerlånga rader av mappar fyllda av paranoia.
Stasi skydde inga medel och inga kostnader i försöken att samla in information om medborgarna långt före internet.

I en monter står några glasburkar med gula dukar i. Dukarna användes för att ta doftprover på misstänkta ”statsfiender”. Syftet var att via doftproverna kunna spåra upp dem vid behov med hjälp av Stasis specialtränade hundar.

Bredvid burkarna ligger en tryckt illustrerad instruktion för hur doftprovet skulle tas medan personen förhördes av Stasi. Dukarna lades under stolen.
”Provet måste tas under minst tio minuter”, lyder instruktionen.

I en annan monter förevisas en instruktion om hur kameror ska sättas upp i ett rum som ska övervakas utan att innehavaren ska veta om det. Här finns bilder på de specialbyggda små lastbilar som Stasi lät bygga som var belamrade med kameror och avlyssningsutrustning.

En infraröd kamera som kunde ta skarpa bilder i mörker beställdes i 25 exemplar av den östtyska kameratillverkaren Carl Zeiss Jena. Kostnad: En miljon kronor per kamera.

Stasi drog sig inte för att mörda och tortera. Bland annat de som avslöjades med att hjälpa andra att fly över Berlinmuren. Eller den anti-fascistiska skyddsvallen som den kallades i DDR.

Museets första våning är en expose över statsapparaten i DDR.

Kommunistpartiet SED hade strax före murens fall 2,3 miljoner medlemmar. Resterna av partiet finns i dag i form av vänstern, Die Linke som ändå lyckas locka drygt 70 000 medlemmar och beräknas få tio procent i valet.

En av dem som var med i partiets ungdomsorganisation FDJ, Fri tysk ungdom, var nuvarande förbundskanslern Angela Merkel.

FDJ:s främsta uppgift var att ”forma ungdomarna till klassmedvetna socialister”. Merkel var chef för sin FDJ-sektions propagandaavdelning.

Efter en dryg timmes rundvandring bland gömda kameror, avlyssningsutrustning och doftdukar är det lätt att förstå varför tyskarna är så allergiska mot en stats övervakning av medborgarna.

Böckerna och filmerna om Pippi Långstrump är populära i Tyskland.

Men det är sällan Pippi får en roll i tyska valet. Det har hon fått nu.
Nyligen äntrade SPD:s generalsekreterare Andrea Nahles talarstolen i Bundestag, den tyska riksdagen. I motsats till den svenska var det många ledamöter som satt i sina bänkar.

Nahles berättade att när hon tänker på hur Merkels regering uppträder i dag ofta associerar till en vaggvisa hon brukar sjunga när dottern ska nattas.
Så började hon nynna från talarstolen. Det behövdes inte många toner för att känna igen Pippisången.

Kanske har de en annan text i Tyskland för när hon började sjunga lät det så här:
– Jag förvandlar världen som jag vill att den ska vara.

Andrea Nahles slutade sjunga men fortsatte med udden riktad mot Angela Merkel som satt i sin stol bara några meter från henne.

– Ja så är det väl. Ni verkar leva i en helt annan värld. En värld där allt är bra.

Merkel såg inte särskilt road ut men många av ledamöterna i Bundestag reste sig upp och applåderade och skrattade.

Uppsluppna scener som denna är ovanliga i tysk politik så Süddeutsche Zeitung la ut ett klipp på sin hemsida.

Nahles ger humoristiskt uttryck för den frustration som många av Merkels motståndare känner. Förbundskanslern verkar vara omöjlig att rubba. Vad hon än fattar för beslut, hur många kovändningar hon än gör så verkar väljarna vara orubbliga i sitt stöd till henne.

Merkel är långt mer populär än sitt parti. CDU har just nu 39 procent i opinionsmätningarna. Men om valet handlade om att rösta fram en förbundskansler istället för på partier så skulle Merkel få 53 procent. En rad sossar, miljöpartister och fridemokrater vill hellre att Merkel ska leda landet än deras egna kanslerkandidater.

Merkel flyter liksom ovanpå. Hon uppfattas av väljarna mer som en problemlösare än som politiker.

Hon låter sig inte styras av några ideologiska bojor. Tycker hon någonting verkar vettigt så köper hon det oavsett var förslaget har sitt ursprung. Fräckt och effektivt har hon förvandlat det gubbiga och rätt gammelkonservativa CDU till ett mittenparti. I många frågor är det omöjligt att skilja på CDU och SPD.

När Merkel åren 2005-2009 ledde den stora koalitionen tillsammans med SPD hade hon inga problem att samarbeta med sina politiska motståndare.

Merkel är lite som Pippi, bortsett från hårfärg och fräknar. Rätt oansenlig vid första anblicken men med oanade krafter och kvaliteter bakom den väna fasaden.

Vi landar på Berlin Tegel.

En gammal, sliten och rätt rörig flygplats med europeiska mått mätt.

Det påminner om att tysk effektivitet inte alltid är på topp. I motsats till vad många svenskar tycks tro.

Egentligen borde vi ha landat på Berlins nya storflygplats som byggts söder om stan. Ett bygge där det mesta gått snett.

Berlin Brandenburg Airport skulle ha öppnats i juni 2012 men bara några veckor före invigningen sköts den upp. Skälet som angavs var att brandskyddet inte höll måttet. Sedan dess har invigningen skjutits upp flera gånger. Nu ska flygplatsen öppna först under nästa år. Inget datum är satt.

Förseningen är både dyr och pinsam för tyskarna. Den rubbar bilden av Tyskland som ett effektivt land där ordning och reda gäller och där man ligger i framkant med nya teknik.

Flygplatsen i sig är ingen valfråga eftersom de ansvariga för fiaskot redan bytts ut. Men varje gång en tysk minister landar på Berlin Tegel påminns han eller hon om vilken undermålig flygplats den tyska huvudstaden har.

Enda fördelen är att taxiresan in till hotellet är relativt kort. Vi når vårt hotell i stadsdelen Mitte på drygt 20 minuter. Luften är ljummen. Molnen avlöser varandra i en tät ström.

På vägen är det inte mycket som påminner om att landet går till val på söndag. Enstaka valaffischer hänger längs de ganska folktomma gatorna. Angela Merkel ler milt från en av dem.

Förmodligen höjs valtemperaturen rejält ikväll när socialdemokraten Peer Steinbrück intar Alexanderplatz för sitt och SPD:s sista stora valmöte i den tyska huvudstaden.

Läser i tyska tidningar att en hård diskussion pågår mellan olika fraktioner inom SPD om hur man ska ställa sig ifall det blir aktuellt att regera tillsammans med Merkels kristdemokrater i en så kallad stor koalition.

Vänsterflygeln inom partiet förespråkar en medlemsomröstning. Det framstår som orealistiskt eftersom processen skulle ta flera månader.

Men även inom andra delar i partiet finns det stor tveksamhet till att regera tillsammans med Merkel. Partiet gjorde det åren 2005-2009. Man fick inte särskilt mycket att säga till om. Merkel stal helt rampljuset. Som lök på laxen tvingades man dessutom se sina opinionssiffror sjunka. De har inte hämtat sig sedan dess.

I ena vågskålen ligger att ta ansvar för nationen och viljan att stå längst fram vid köttgrytorna. I den andra att partiet inte vill vara med om en ny kräftgång.

Missar Merkels nuvarande koalitionspartner fridemokraterna, FDP, femprocentsspärren till Bundestag så blir SPD tvungna att bekänna färg.
De mest lutar åt ett ja till Merkel. Den njugga attityden så här strax före valet kan vara ett sätt att försöka förbättra partiets förhandlingsposition.

På väg till Berlin igen. Den här gången för att bevaka tyska valet som hålls på söndag.

Det blir min fjärde resa till Tyskland i år. Vilken det är till Berlin har jag ingen aning om men det har blivit ett antal från den första 1983.

Jag reser tillsammans med duktige fotografen Jerker Ivarsson. Ni kan följa vår rapportering här på bloggen, på aftonbladet.se, i papperstidningen och på twitter. För att nämna några kanaler.

Fortfarande har jag stor nytta av min tyska men numera går det faktiskt att kommunicera med de flesta tyskar på engelska.

Tyskland har på många sätt blivit mer internationellt vilket inte hindrar att tysk politik fortfarande är väldigt tysk.

Sedan andra världskriget har det I princip alltid varit en kamp mellan de konservativa kristdemokraterna CDU och socialdemokraterna SPD. Övriga partier har bara haft biroller för att ibland poppa upp och ta lite mer plats.
Som De Gröna gjorde under slutet av 90-talet med Joschka Fischer som partiledare.
Förmodligen är det många miljömedvetna som längtar tillbaka till storhetstiden då partiet regerade tillsammans med SPD.

Inför det här valet ser det väldigt mörkt ut för De Gröna. Opinionssifforna är på väg ner i källaren. Efter kärnkraftskatastrofen i japanska Fukushima i mars 2011 har det varit rena utförsbacken. Om det varit val då hade man fått 22-25 procent av rösterna.

På söndag väntas partiet nå nio procent. Inget katastrofresultat jämfört med förra valet 2009 då man fick 10,7 procent men en stor besvikelse jämfört med förväntningarna fram till rätt nyligen.

Skälen till tappet är flera.

Rädslan efter Fukushima fick tyskarna att ta avstånd från kärnkrafter. Frågan som hela tiden varit De Grönas främsta tillgång. Men eftersom Merkel gjorde helt om och själv tog initiativ till att stänga all kärnkraft så gick miljöpartiet miste om sin viktigaste fråga.

Kärnkraften är inte längre en valfråga i Tyskland. Senast 2022 ska alla kärnkraftverk vara stängda.

Det kräver en stor satsning på alternativa energikällor vilket är precis vad De Gröna vill. Men i det korta perspektivet har det inneburit kraftiga subventioner och samtidigt höjda el-priser i Tyskland vilket givetvis inte är så populärt.

De unga, alternativa miljövänner som lyfte fram partiet på 90-talet har blivit välavlönade akademiker i övre medelklassen. När partiet vill höja skatterna är de inte alls förtjusta.

Partiet saknar också en fixstjärna som Fischer.

Avslöjandet att ett av de tyska språkrören, Jürgen Trittin, på 80-talet släppte igenom ett partiprogram som ville legalisera pedofili har inte precis hjälpt till att vända kräftgången.

Om De Grönas låga siffror står sig över valdagen lär det knappast bli någon röd-grön regering. I så fall skulle SPD och De Gröna behöva regera ihop med gammelkommunisterna från DDR, Die Linke som i opinionsmätningarna ligger på tio procent. Men det vägrar SPD.

Jag vill inte gärna förstöra spänningen i förväg men allt annat än en seger för Angela Merkel och fyra nya år som förbundskansler vore en stor sensation.

Angela Merkel kan glädja sig åt systerpartiets CSU:s valresultat i Bayern.

Men samma resultat ger henne även anledning till oro.

Kamrat fem procent hotar hennes egna framgångar på söndag.

Tyskland har en märklig politiskt konstruktion i det konservativa partiets uppdelning i två olika partier med vars en partiledare. I den rika delstaten Bayern är CSU allsmäktiga men på riksplanet är partiet lillebror till Merkels CDU.

För att krångla till det hela ytterligare höll Bayern regionalval en vecka innan övriga Tyskland röstar.

Man kan tolka det som att öl är viktigare än politik i Bayern. På lördag inleds nämligen den årliga Oktoberfest då en ansenlig del av befolkningen häller i sig enliterskrus i en aldrig sinande ström.

Valet i Bayern brukar ses som en intressant värdemätare. I år mer än på länge.

Allas blickar riktades mot det lilla liberala partiet FDP. Vid förra valet fick de över åtta procent av rösterna och klarade med råge spärren på fem procent.
Den här gången gick det betydligt sämre.

Med bara lite över tre procent ramlade FDP ur delstatsparlamentet. Om samma sak sker på riksplanet kommande helg förlorar Angela Merkel sin koalitionspartner. Då måste hon bilda regering med någon annan.

I Bayern fick CSU över 48 procent av rösterna och egen majoritet. Partiet har styrt delstaten i 56 år. För Horst Seehofer spelar det ingen roll att FDP ramlade ur. Men Merkel kan knappast räkna med egen majoritet.

Tvärtom bör hon oroa sig för att många av hennes väljare kommer att lägga sin röst på FDP för att rädda kvar fridemokraterna som koalitonspartner. Den typen av taktikröstning har skett i tidigare val när FDP haft låga opinionssiffror.

Precis som en del socialdemokrater i Sverige förr sympatiröstade för vänsterpartiet för att rädda dem kvar i riksdagen. Eller borgerliga väljare som nästa år funderar på att rösta på KD så att Reinfeldt inte ska mista sitt regeringsunderlag.

Just nu ligger FDP och pendlar farligt nära femprocentsspärren på riksplanet.
Taktiksröstarna vill undvika att Merkel tvingas bilda en så kallad stor koalition tillsammans med socialdemokraterna. Följden blir en försvagad förbundskansler.

Hur orolig CDU-ledningen är visas av att flera ledande CDU-personligheter gick ut på sociala medier och uppmanade sina väljare att inte ge bort sina röster.

En annan risk för Merkel med systerpartiets brakseger är att hennes CDU-väljare tycker att segern redan är i hamn och stannar hemma på valdagen.
Allt sammantaget vore det ändå en första klassens sensation om Tysklands näste förbundskansler heter något annat än Angela Merkel.