Pentagon hävdar att USA dödat 25 000 IS-krigare med sina bombningar. Samt slagit hårt mot terrororganisationens ekonomi.
IS förlorar stadigt delar av sitt territorium.
Frågan som inställer sig är: Är IS på väg att tappa greppet?
USA:s försvarshögkvarter hävdar att de genom sina bombningar reducerat Islamiska statens ”armé” till den lägsta numerären sedan gruppen sommaren 2014 överraskande på rekordfart intog stora delar av norra Irak och Syrien och bildade ett islamskt kalifat. IS antas nu enligt Pentagons uppskattning ha maximalt mellan 25 000 och 30 000 under vapen.
USA har sedan sensommaren 2014 bombat IS ställningar. New Yorks Times källor i Pentagon säger inte hur man kommer fram till siffran men hävdar att 25 000 IS-krigare dödats av den USA-ledda koalitionens bombningar. I så fall har man utplånat en hel armé. När IS ryckte fram för två år sedan gjorde CIA uppskattningen att man hade 30 000 man i uniform.
IS borde med andra ord vara förintat. Att de inte är det beror på ett ständigt tillflöde av nya rekryter från Europa, Mellanöstern och andra delar av världen. Rimligen måste många av dessa helt sakna stridserfarenhet.
Med trupper på marken borde det med andra ord vara en relativt enkelt match för den USA-ledda koalitionen att driva ut IS från Irak och Syrien. Men än så länge är de 66 nationerna i koalitionen bara beredda att attackera från luften.
Senaste tiden har IS tvingats retirera både från Ramadi i Irak, från Palmyra i Syrien och flera mindre städer. USA hävdar att IS förlorat 40 procent av sitt territorium i Irak och 20 procent av de delar man tidigare kontrollerat i Syrien.
Det låter dramatiskt men man ska komma ihåg att mycket av den mark IS intog sommaren 2014 var i det närmaste obebodd öken. Man håller fortfarande en miljonstad som Mosul i Irak.
Att förlora så många krigare som USA påstår är ett enormt avbräck för IS om det stämmer (det finns skäl att vara skeptisk mot de höga siffrorna). Även om Kalifatet är en stor magnet för muslimer runtom i världen så finns det en gräns för hur många som går att radikalisera så mycket att de är beredda att ge upp sina liv i Europa och på andra håll för att ta till vapen i Syrien.
Den årliga undersökningen Arab Youth Survey indikerar att IS tappar i stöd i regionen. Hälften av de unga (18-24 år) i Mellanöstern och Nordafrika ser IS som det största hotet mot utveckling i regionen. Året innan var det bara 37 procent.
Men samtidigt är det fortfarande nästan en av fem unga som inte ser IS som något hot.
USA har det senaste halvåret börjat bomba IS oljekällor och oljetransporter vilket man beräknar har minskat gruppens intäkter med en tredjedel. IS har tvingats halvera lönen till sina krigare men de får fortfarande betalt.
Pentagon har också bombat lokaler där IS förvarat kontanter vilket lett till att en okänd summa pengar gått upp i rök.
Dessutom har USA med riktade drönarattacker lyckats döda ett antal högt uppsatta personer inom IS, bland dem IS krigsminister Omar al-Shishani.
För president Obama är uppgifterna om den USA-ledda koalitionens framgångar välkomna. Hans strategi att långsamt mala ner IS har varit starkt ifrågasatt och är det fortfarande.
Islamiska statens ökade fokus på att genomföra terrorattacker i Europa kan vara ett sätt att slå tillbaka när man känner sig trängd på hemmaplan. I så fall tvingas Europa räkna med att uppleva fler terrorhandlingar.
Men även om det och ovan angivna exempel kan ses som ett svaghetstecken är IS inte på långa vägar besegrade Tvärtom verkar de satsa mer på att sprida sina tentakler till andra länder i regionen, bland anat Libyen, för att på så sätt utöka sin rekryteringsbas.

Ifall man skulle fråga Syriens president Assad om han tycker det är en bra idé att Ryssland drar tillbaka sina styrkor skulle ett ärligt svar vara.
– Nej, självklart inte.
Putins aktion är en knäpp på näsan på diktatorn. En varning att ta fredssamtalen på allvar.
Rysslands bombningar har vänt krigslyckan i Syrien och fungerat som en livförsäkring för den syriska regimen. Assad har återtagit 400 byar och städer.
Men när han började prata om att återta hela Syrien från rebellerna tyckte Putin det var dags att sticka hål på ballongen med ökat självförtroende.
Att han gjorde det samma dag som fredförhandlingarna återupptogs var givetvis ingen slump.
Tajmingen ger Putin chansen att framstå som fredens försvarare och samtidigt uppträda som någon form av segrare i ett krig där det hittills bara existerat förlorare.
De ryska förlusterna i Syrien har varit minimala samtidigt som det militära avtrycket varit betydande. Lika bra att sluta på topp istället för att tvingas uppleva ett nytt haveri liknande det efter Rysslands invasion av Afghanistan 1979. Ett militärt äventyr som slutade med Sovjetunionens kollaps.
Putins besked punkterar bilden som han försökt ge att ett huvudsyfte var att bekämpa Islamska staten. Ryssarna har framförallt bombat andra rebellgrupper som slåss mot Assad. De IS-grupper man inriktat sig på är ryssar som rest till Syrien för att slåss på IS sida. Putins hävdar att de ryska bombningarna dödat 2 000 ”ryska banditer”.
För ögonblicket ser det ut som den USA-ledda koalitionen får fortsätta sin kamp mot IS utan Rysslands hjälp.
Ryssland drar sig inte ur Syrien helt. Man behåller flottbasen i Tartus och den nya flygbasen i Latakia. Putin kan när som helst och på rätt kort varsel återuppta bombningarna ifall regimen Assad åter skulle vara hotad. Eftersom inget sagts officiellt om hur många ryska trupper som finns i Syrien är det ingen som vet hur komplett tillbakadragandet blir.
Så länge Assad och hans klan sitter kvar så kan Ryssland behålla sitt enda återstående fotfäste i Mellanöstern. En viktig pusselbit i Putins plan för att återupprätta Rysslands stormaktsstatus.
Syrienäventyret har dessutom, ur rysk synvinkel, fört det goda med sig att ingen längre pratar om Rysslands krig i östra Ukraina eller annekteringen av Krim. Istället sitter Ryssland åter med vid de stora spelarnas bord och president Obama har inte längre råd att inte svara när Putin ringer. Senast talades de vid i går.
Ett stopp för Rysslands bombningar minskar också risken för nya militära konfrontationer mellan Nato-landet Turkiet, som i november sköt ner ett ryskt stridsflygplan, och Ryssland.
Tillbakadragandet kan också vara goda nyheter för fredssamtalen om Syrien. Förhoppningsvis inser Assad att även regimen måste göra eftergifter om kriget ska få ett slut. Rysslands har stärkt Assads kort men Putin visar tydligt att stödet har en gräns.
Framförallt gäller det att få alla sidor att stanna kvar vid förhandlingsbordet och ge samtalen en chans. Misstron är så djup att det inte krävs mycket för att någon ska resa sig upp och gå. Det gäller att skjuta den värsta knäckfrågan så långt in i framtiden som möjligt, den om vad som ska hända med Assad.
Som Staffan de Mistura, FN-sändebud för Syrien uttryckte det.
– Den enda plan B som finns är en återgång till fullskaligt krig.

Om man ropar på vargen tillräckligt många gånger är det till slut ingen som lyssnar.
Normalt hade Kim Jong-uns hot att Nordkorea ska göra sina kärnvapen skjutklara lett till skrämselhicka i omvärlden.
Nu verkar alla utgå från att det bara är ett tomt hot.
Visserligen tvingades Nordkoreas senaste utspel att nyhetsmässigt konkurera med alla de senaste turerna kring Donald Trump och storleken på hans händer med flera kroppsdelar.
Men det är ändå ett tecken i tiden att Kim Jong-uns senaste uttalande inte tagits emot med samma känsla av omedelbar fara, som är brukligt.
Ett skäl är att de flesta experter anser att Nordkorea ännu inte löst den tekniska utmaningen av förminska sina kärnvapen till en storlek som gör att de går att stoppa in i nosen på en bärraket. Överhuvudtaget råder det stora frågetecken kring kvaliteten på Pyongyangs kärnvapen.
En annan faktor är att Nordkorea de senaste åren hotat USA och sina grannar med kärnvapenkrig så många gånger utan att något händer, att ingen riktigt lyssnar längre.
Den unge ledaren Kim Jong-un har hittills visat sig vara ”all talk and no action”, som de säger i USA. Det ska vi givetvis vara tacksamma för. Att hota med kärnvapenkrig är tillräckligt illa. Att verkligen använda atomvapnen vore ett hot mot världsfreden och skulle bryta ett farligt tabu.
För Kim är den närmast obefintliga reaktionen den här gången ett bekymmer. Om ingen längre lyssnar på hans hot innebär det att han måste göra någon form av upptrappning för att få världens uppmärksamhet. Eftersom hans retorik redan är så uppskruvad finns det inte mycket mer han kan ta till bortsett från en militär attack.
Världen verkar ha tröttnat på den oberäkneliga kommunistregimen som är en kvarleva från Stalintiden. Tidigare har med sina hot kunnat utverka ekonomiska fördelar.
För några dagar sedan fattade FN:s säkerhetsråd beslut om nya, hårda sanktioner mot Nordkorea. Det var möjligt eftersom Kina, Nordkoreas enda vän, för ovanlighetens skull inte hade några invändningar. Till och med Peking har tröttnat på Kim Jong-uns krumbukter.
Målet med sanktionerna är att få Nordkorea att ge upp sitt kärnvapenprogram och sluta hota sina grannar. Den omedelbara verkan blev dock den motsatta.

Sanktionerna fick Kim Jong-un att beordra att landets kärnvapen skulle göras klara att avfyras med omedelbar verkan.
Förhoppningsvis är det mer ett uttryck för att han vill visa styrka inför den egna befolkningen än att han verkligen tänker starta ett kärnvapenkrig.
Kommunistregimen betraktar kärnvapnen som sin livförsäkring. Det paranoida Nordkorea är övertygat om att USA planerar att störta regimen. Så länge har kärnvapen vågar varken USA eller någon annan att attackera dem.
Det mest oroande med att Nordkorea återupptagit sitt kärnvapenprogram är att landet hela tiden når en bit längre i utvecklingen. I dag är det tveksamt om de har kapacitet att attackera med kärnvapen. Men får de hållas 5-10 år till kan de mycket väl skaffa sig den förmågan. Det är bara två månader sedan Nordkorea genomförde sin fjärde och senaste underjordiska kärnvapensprängning.
Trots alla rop på vargen går det inte att komma ifrån känslan att Nordkorea hela tiden kommer närmare den tidpunkt då det börjar bli dags att ta deras hot på allvar.

Sällan har en modern ledare så tydligt talat om var skåpet ska stå som när Kinas Xi Jinping redogjorde för de nya pressreglerna i Kina.
Statliga media ska älska och skydda kommunistpartiet. Det blir svårare för utländska medier att rapportera från Kina.
Den som till äventyrs trodde att Kina skulle gå mot mer demokrati och frihet när Xi Jinping tillträdde 2012 får tänka om. Det faktum att han i sin ungdom tillbringade ett år som student i USA verkar inte ha grundlagt några demokratiska värderingar.
När presidenten besökte tre stora statliga medier i slutet av förra veckan lät han mer som DDR:s ledare Erich Honecker innan Berlinmuren föll.
– Allt som statliga medier publicerar ska genomsyras av partiets vilja, säkra partiets auktoritet och enighet, sade Xi. Media måste älska partiet, skydda partiet och stå nära partiledningen i tanke, politik och handling.
Kinesiska mediers existensberättigande är med andra ord enbart som propagandainstrument för kommunistpartiet och dess ledare, president Xi. Det gäller stora medier som Folkets Dagblad, nyhetsbyrån Xinhua och CCTV (Kinas ”CNN”) men även mer kommersiella medier.
Xi:s namn dominerar numera ofta Folkets Dagblads förstasida. En del av en personlighetskult som påminner om den kring landets legendariske ledare Mao Zedong.
Kina är en diktatur och kinesiska medier har aldrig varit fria. Men Xi Jinpings nya mediestrategi är extrem även mätt med kinesiska mått. Genomförs den fullt ut innebär det en återgång till Mao dagar då media var en ren propagandaapparat och landet inte tagit till sig några av kapitalismens attribut.
Varför sker den här åtstramningen just nu?
Sanningen är att pressfriheten befunnit sig på ett sluttande plan de senaste åren. Ett skäl till att tumskruvarna nu dras åt ytterligare kan vara Xi Jingpings oro över att kommunistpartiet är på väg att förlora stöd hos breda befolkningsgrupper.

Kinas kommunistparti har de senaste 25 åren haft ett oskrivet kontrakt med befolkningen. Så länge partiet levererar ett ökat välstånd till människor så är de beredda att underkasta sig partiets diktatorsfasoner och leva utan press- och yttrandefrihet.
I 25 år har partiets kombination av ekonomisk kapitalism och politisk kommunism lyckats nå en kraftig ekonomisk tillväxt. Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur svår fattigdom på landsbygden till ett medelklassliv i storstäderna. Men det innebär också att de är mer välutbildade och svårare att föra bakom ljuset.
De senaste åren har tillväxtmotorn full förståligt börjat hacka. Inom partiet finns en rädsla för att minskad välfärd ska leda till social oro. Särskilt i kombination om hur partitoppar berikar sig.
Att upprätta total kontroll över media är ett sätt att hindra oönskad information att nå de stora massorna och därmed minska risken för att de ska vända sig mot partiledningen.
Kina har redan en mycket hård kontroll över internet med en gigantisk apparat som övervakar allt som publiceras på webben. Partiet inför nu också hårdare regler för utländska mediaföretag verksamma i Kina. Det ska inte längre gå att publicera innehåll på internet utan att det först har godkänts.
Om detta tillämpas även mot dagstidningar och nyhetssajter innebär det kraftiga inskränkningar i möjligheterna att rapportera från Kina. Som vanligt lämnar reglerna en gråzon där det är svårt att veta exakt vad som gäller.

Sarah Palin kan möjligen hjälpa Donald Trump att bli partiets presidentkandidat.

Men hon kan stjälpa honom i en slutkamp mot Hillary Clinton.
I den stora världen är Sarah Palin stämplad som en blåst extrempolitiker efter sina många klavertramp som John McCains vicepresidentkandidat i valrörelsen 2008.
Men i delar av det republikanska partiet är hon fortfarande ett stort namn. Hon är den första namnkunniga politiker som ställer sig bakom någon av de republikanska presidentkandidaterna.
För Donald Trump är det en bra fångst i så motto att hon är en favorit hos de kristna högerväljarna i USA. En skara som den inte våldsamt religiöse Trump hittills inte lyckats charma i någon större utsträckning. Hon är dessutom väldigt populär i Iowa där valen till vem som ska bli partiets presidentkandidat inleds inom mindre än två veckor.
För närvarande leder Trumps främste konkurrent Ted Cruz i delstaten i Mellanvästern. Han är den av kandidaterna som normalt går hem mest hos de kristna högerväljarna. Cruz är garanterat besviken i dag. Inte bara för att Trump nu får hjälp av Palin att minska hans försprång utan också för att Palin i förra valet hjälpte Cruz att bli vald till senator i Texas.
Nu dumpar Palin Cruz till förmån för Trump. En såpoperastjärna som blev politiker får hjälp av en politiker som blev såpoperastjärna. För det kan man nästan kalla Palin efter hennes insatser i Fox News.
På kort sikt gynnar hennes stöd fastighetsmiljardären. Men på lång sikt kan hon bli en black om foten för honom precis som hon blev för John McCain. Palin är en av dessa politiker som stoltserar med en frapperande okunskap i en rad ämnen, inte minst utrikespolitiken. Hon låter munnen gå medan grodorna hoppar ut.
Även om det inte verkar bekomma hennes anhängare så stöter det bort de mer välutbildade väljarna inom partiet och inte minst högerväljare bland demokraterna. Mittenväljare som Trump måste kunna locka ifall han blir nominerad och ställs mot Hillary eller Sanders.
Trump är redan anti-etablissemangskandidaten. Om han får nomineringen behöver han inte en Palin vid sin sida för att betona det. Tvärtom kommer han att behöva någon som åtminstone har en halv fot i Washington D.C. för att kunna locka väljare som trots allt inte tycker att allt är skit med USA.
Nu tror jag inte Trump gör misstaget att göra Palin till sin vicepresidentkandidat ifall det blir aktuellt. Men bara det faktum att hon är ute och valtalar i hans namn kommer att sätta honom i klistret. Palin är ingen som går att regissera. Hon gör sin egen grej.

Att följa det republikanska partiets process att välja presidentkandidat har ibland varit som att titta på en freak-show där kandidaterna överträffar varandra i extrema åsikter.
Märkligt nog vill republikaner överlag inte ha en högerextrem kandidat. Det räcker att hen är konservativ.
Inför de inledande primärvalen verkar kampen stå mellan gränslöse Donald Trump och Ted Cruz som normalt sett är så långt ut på högerkanten som det går att komma.
Men är det verkligen någon av dessa som blir partiets kandidat?
Svaret på den frågan kan vara nej om man får tro den mycket erfarne opinionsundersökaren Bruce Stokes från ansedda PEW-institute i USA. Jag träffade den traditionellt korrekt klädde amerikanen efter ett föredrag han höll på Utrikespolitiska Institutet om vad de amerikanska väljarna egentligen vill.
Enligt hans mätningar vill hälften av republikanerna har en normalkonservativ kandidat. Absolut ingen långt ut på högerkanten men inte heller någon som lutar åt det liberala hållet.
Därför var Stokes för några månader sedan beredd att slå vad med vem som helst om en middag att Jeb Bush skulle bli republikanernas kandidat.
– Mirakel kan fortfarande hända men än så länge finns inga tecken på att hans kandidatur lyfter, säger Stokes
Kanske kan Floridasenatorn Marco Rubio istället bli den som drar nytta av väljarnas hunger efter en ”normal” kandidat. Om nu inte Bush kan få fart på sin kampanj.
Precis som republikanerna enligt PEW:s mätningar inte vill ha någon extremist vill de demokratiska väljarna i gemen inte ha något liberal kandidat. De vill ha en mittenkandidat, enligt opinionsinstitutet. Vilket talar emot Bernie Sanders som utmanar Hillary Clinton.
– Sanders ses i USA som en hängiven socialist, säger Stokes. Någon sådan har aldrig blivit vald till president.
Men samtidigt ser det ut som Sanders äter in Clintons försprång i Iowa och i New Hampshire leder han redan i mätningarna. Om han skulle vinna de två första primärvalen kan han få en skjuts som gör att han kan hota Hillary Clinton även i primärvalen längre fram.
Faran med primärvalen är att de som främst röstar där är de hängivna väljarna vilket innebär att den som vinner nomineringen inte nödvändigtvis är den stora massans kandidat.
Årets valrörelse ses som unikt oförutsägbar av många experter. Kanske avspeglar det de ökade motsättningarna i USA. PEW:s mätningar visar att de åsiktsklyftorna i landet ökat markant under lång tid och just nu är större än de varit på väldigt många år.
PEW mäter regelbundet amerikanernas attityder i allmänhet. Utifrån svaren delas människor in i grupper. En sådan grupp är konstant konservativa, människor som på många olika frågor ge konsekvent konservativa svar.
I den gruppen får hälften av människorna sina nyheter exklusivt från nyhetskanalen Fox News, en även med amerikanska mått starkt konservativ och åsiktsdriven tv-kanal.
– Hur stora ni i Sverige än tror att motsättningarna är i USA så är det i praktiken ännu värre, hävdar Stokes. Den amerikanska befolkningen är ett djupt delat folk i nästan varje fråga.
En tredjedel av väljarna i respektive parti anser att det andra partiet är ett hot mot USA:s nationella intressen.
– Med sådana motsättningar i befolkningen är det inte konstigt att politikerna i kongressen har så svårt att kompromissa, menar Stokes.
Normalt brukar ekonomin vara den stora valfrågan. I år ser det ut att bli annorlunda. Terrorism och nationell säkerhet toppar alla mätningar som viktigaste frågan. Fyra av fem amerikaner anser att Islamiska staten utgör det största hotet, betydligt större än Ryssland eller klimatförändringar. Generellt anses republikanerna ha en större trovärdighet i frågor om nationell säkerhet. Men i ett läge när Trump ställs mot Clinton kan det vara tvärtom.
Mitt i allt detta refererande till opinionsmätningar kan det vara värt att påminna om det vetenskapliga värdet av mätningarna kan variera. Stokes berättar om ett opinionsinstitut som inför förra valet hade Mitt Romney som segrare i alla sina mätningar. Vilket i slutändan var helt fel.
Vid en närmare granskning visade det sig att institutet inte ringde upp några mobiltelefoner i sina mätningar. De missade med andra ord många fattiga och unga.
– Mätningen var korrekt utifrån sina förutsättningar men det snedvridna urvalet gjorde att resultatet gav en helt felaktig bild av verkligheten.
Återstår att se hur årets mätningar står sig.

När räntan höjs är det sällan andra än de med mycket pengar på banken som jublar.
Men när amerikanska Fed i går höjde räntan för första gången på nio år tog många börser ett glädjeskutt.
Höjningen uppfattas som en signal på att bättre ekonomiska tider är på väg.
Normalt brukar börserna sjunka när räntan höjs. Men läget just nu är inte normalt.
USA har i praktiken haft nollränta i nio år efter den värsta ekonomiska krisen sedan den stora depressionen på 1930-talet. De senaste året har det pågått en gissningslek om när den amerikanska riksbanken, Fed, skulle börja höja räntan. De har hintat flera gånger men avstått.
Nu var förväntningarna på en höjning så stora att marknaden blivit besviken om den inte kommit. Att räntan bara höjdes med en ynka kvarts procent spelar ingen roll. Det viktiga var symbolhandlingen att den nu är på väg upp. Att nollränteperioden är bruten.
Det är en tydlig indikation på att de ekonomiska hjulen börjat snurra. Att ekonomin inte längre behöver stimuleras på det extrema sätt som skett efter Lehman Brothers-kraschen 2008.
Framförallt ät det arbetslösheten som sjunkit kraftigt. Den ligger nu bara strax över fem procent vilket är en halvering jämfört med 2009.
Att räntan nu höjs i USA innebär inte per automatik att samma sak sker även i Europa. Åtminstone inte på kort sikt. Men även för Europa, där många länder har minusränta, väntar på sikt högre räntor. Den nuvarande situationen är exceptionell.
För bostadsägare innebär det högre räntor på sikt men så länge inte Europas ekonomier går på högvarv finns det ingen anledning att tro att det blir några dramatiska höjningar de närmaste åren.
En effekt av räntehöjningen blir att den amerikanska dollarn stärks ytterligare. Det är positivt för svenska exportföretag vars produkter blir billigare utomlands.
Avgörande för framtiden blir hur snabbt Fed kommer att fortsätta med sina höjningar. Riksbankschefen Janet Yellen talar om ”gradvisa höjningar” vilket experterna uppfattar som att Fed kommer att vara försiktig med nya höjningar.
Främsta skälet till det är att den amerikanska inflationen inte har tagit fart på allvar. Den ligger i dag på 1,6 procent, klart under tvåprocentsmålet. Inflationen är det som ska styra räntesättningen.
Den allmänna uppfattningen verkar vara att den amerikanska räntan i slutet av nästa år ligger på en procent eller strax under. Att räntan skulle gå upp till de 5-6 procent som rådde innan finanskrisen bröt ut är det inte många som tror. I framtiden väntas en normalränta ligga runt 2-3 procent.
Men vi lever i en osäker värld där verkligheten snabbt kan ändras.

Vad som först såg ut som en masskjutning bland många andra ser nu ut att vara det värsta terrordådet i USA sedan den 11 september.

Det kan göra det lättare för president Obama att få igenom hårdare vapenlagar. En omöjlighet efter vanliga masskjutningar.
När 14 människor sköts ihjäl efter en julfest i San Bernadino i Kalifornien i förra veckan såg det först ut som en av de många masskjutningar som plågat USA på senare år. En upprörd anställd som ville hämnas på sina arbetskamrater.
I snitt inträffar det en masskjutning per dag i USA.
Men när de båda förövarna visade sig vara djupt religiösa muslimer skiftade misstankarna snart till terrorism. De hade inte med sig bara automatvapen utan dessutom bomber som inte detonerade. I deras lägenhet hittades en stor vapenarsenal. Kvinnan, Malik Farook, hade svurit trohet till Islamiska staten, IS, på nätet.
Vad som ännu inte är klart är om de agerade på egen hand, så som IS uppmanat sina anhängare runtom i världen att göra, eller om de är del av en större terrorcell och agerat på uppdrag av någon organisation.
Skillnaden mellan en masskjutning och ett terrordåd kan tyckas vara hårfin. För att klassas som ett terrordåd måste gärningsmannen ha ett politiskt motiv. En vilja att förändra samhällsutvecklingen med sin våldshandling.
I det tal Obama höll häromdagen var det tydligt hur han försökte utnyttja dådet för att försöka få till hårdare vapenlagar. Han hävdade att det var en fråga om nationell säkerhet. Det är svårare att påstå om det ”bara” handlar om en vanlig masskjutning utan politiska motiv.
Ända sedan han flyttade in i Vita huset 2009 har Obama vädjat till politikerna i kongressen att stifta lagar som gör det svårare att köpa avancerade vapen utan några egentliga kontroller. Efter varje mer uppmärksammad masskjutning har Obama försökt öka trycket på kongressen. Men det finns en ohelig allians av republikaner och konservativa demokrater som anser att rätten att bära vapen är viktigare är nästan allting annat. Det enda som möjligen skulle kunna få till en omsvängning är om det visar sig att terrorister drar nytta av de liberala vapenlagarna.
Paret bakom skjutningen, Syed Farook och hans hustru Tashfeen Malik, hade själva helt lagligt köpt tre av vapnen som de använde vid massakern. De övriga tillhörde en bekant.
De hade en längre tid tränat regelbundet på ett antal olika skjutfält.
FBI säger nu att de båda varit radikaliserade under en längre tid. Först lutade polisen åt att det var efter att Farook rest till Saudiarabien för att hämta hem sin blivande hustru som han radikaliserades. Nu säger polisen att de efter intervjuer med bekanta tror att Farook haft militanta åsikter redan innan hanträffade hustrun.
FBI hävdar att paret planerat attacken under en längre tid. Men fortfarande finns det inget som tyder på att Islamiska staten eller någon annan terrororganisation var inblandad. Polisen tror att det handlar om gör det själv-terrorism som är väldigt svår att förhindra.
Frågan är om San Bernandino kommer att inspirera andra som gått i tankar på ”att göra något”.
Nästa år är det 15 år sedan terrorattacken mot World Trade Center i New York då 3 000 människor dödades. USA har varit förvånansvärt förskonat från inhemska terrordåd sedan dess.
Det kan låta underligt men dådet i San Bernadino är faktiskt det mest dödliga terrordådet i USA sedan al-Qaidas spektakulära aktion 2001. Bomberna mot Boston maraton fick mycket större uppmärksamhet men ”bara” tre människor dödades.
I jämförelse med 11 september utgör dådet i Kalifornien inget nationellt trauma. Men i det stämningsläge det kommer kan det ändå få stor påverkan på utvecklingen i USA och det kommande presidentvalet.

Terrordåden i Paris har blivit hett stoff i racet för att bli republikanernas presidentkandidat nästa år.

Plötsligt är det utrikespolitisk erfarenhet och terrorbekämpning som hamnat i fokus. Något som inte gynnar ledarduon Trump och Carson.

Fram till nu har valdebatten i USA handlat väldigt mycket om inrikespolitiska frågor som den illegala invandringen och den amerikanska ekonomin.

Terrordåden i Paris och sprängningen av ett rysk plan över Sinai har helt ändrat väljarnas fokus. För många väcker attackerna hemska minnen från terrordåden i New York och Washington den 11 september 2001 då närmare tretusen människor miste livet.

USA har varit väldigt förskonat från terrordåd med jihadistiska förtecken sedan 9/11. Det har uppnåtts tack vare en enorm höjning av säkerheten och bevakningen av offentliga byggnader och en mycket hårdare kontroll på personer som reser in i USA. Ändå lyckades Bostonbombarna slå till 2013.

Islamiska staten har av amerikaner länge betraktats som ett regionalt problem i Mellanöstern. En obehaglig organisation men ingen som kan skada USA så länge Vita huset inte skickar amerikanska trupper till Syrien och Irak.

Det gäller inte längre.

Efter dåden i Paris har IS hotat slå till även i Washington D.C.

Plötsligt är nationell säkerhet och utrikespolitik åter heta frågor för den genomsnittlige väljaren. Enligt CNN som gjort en färsk mätning anser 35 procent av amerikanerna att terrorhotet är valets viktigaste fråga.

– Det här är verkliga krissituationer som påminner väljarna om vikten av att ha en seriös och kunnig person som landets överbefälhavare, säger Dan Senor, utrikespolitisk rådgivare till Mitt Romney i den förra valrörelsen, till nyhetsbyrån AP.

Donald Trump är fastighetsmiljonären som blev tv-stjärna. Han har ingen som helst erfarenhet av utrikespolitik. Tidigare i valkampanjen erkände han att han inte visste skillnaden mellan Hamas (en palestinsk terrorstämplad organisation som styr i Gaza och i grund och botten är en del av muslimska brödraskapet) och Hizbollah (Irans förlängda arm i Libanon som nu slåss på Assads sida i Syrienkriget).

Trump har vägrat svara på frågor om vem hans rådgivare är i utrikespolitiska frågor men sagt att han får sina råd genom att titta på tv-nyheterna.

Vilket inte hindrat honom från att inta en stenhård linje i utrikespolitiska frågor. Han vill bygga ett försvar som är så starkt ”att ingen vågar bråka med oss”. Hans medicin för att krossa IS är att ”bomba skiten ur” oljefälten som de kontrollerar för att skära av deras finansiering.

Ben Carson är före detta neurokirurg vars främsta utrikespolitiska merit verkar vara att han säger sig ha besökt fler länder än senatorn Marko Rubio, en annan av kandidaterna. Han visade sin okunskap tidigare i år när han hävdade att Kina var inblandat i inbördeskriget i Syrien.

Terrordåden och dess efterverkningar kan vara de mer seriösa kandidaternas chans att äta upp Trumps och Carsons försprång i tid till primärvalen i Iowa och New Hampshire. Trump och Carson ligger på runt 25 procent vardera medan Rubio som ligger bäst till av de övriga bara har hälften så många väljare enligt opinionsmätningarna.

Flordiasenatorn sitter i senatens utrikesutskott och hanterar därmed rutinmässigt USA:s relationer med andra länder.

Ted Cruz som just nu ligger runt tio procent sitter i försvarsutskottet.

Jeb Bush är kanske den kandidat som har mest att vinna på om fokus hamnar mer på utrikesfrågor. Hans namn förknippas med två andra presidenter, pappa Bush och brodern George W som båda startade krig (med olika framgång).

Jeb sågs länge som en huvudkandidat men har hittills gjort en svag kampanj och ligger bara på femte plats. Han försöker nu utnyttja Parisattackerna för att ändra på det.

– Vi väljer ledaren för den fria världen, sa Bush på ett tal nyligen inför en militärakademi. Terrorattackerna påminner oss om att vi lever i allvarliga tider som kräver allvarligt ledarskap.

Ett indirekt sätt att påpeka att varken Trump eller Carson är rätt person för jobbet.

Veckan efter Parisdåden har Carson tappat och Trump gått fram något i opinionsmätningarna men det är för tidigt att dra några tydliga slutsatser. Omsvängningen till mer seriösa kandidater kan vara en trend som tar tid att avspegla sig i mätningarna.

Däremot verkar samtliga republikanska presidentkandidater eniga om att det är rätt att säga nej till syriska flyktingar eftersom de kan finnas terrorister bland dem.

USA har hittills tagit väldigt lite ansvar för flyktingströmmen från Syrien. Bara drygt 2 000 flyktingar har fått komma till USA. Obama har gått med på att ta emot 10 000. Men efter terrordåden i Paris har så gott som samtliga av drygt 20 republikanskt styrda delstater sagt nej till att ta emot syriska flyktingar. Nästan alla republikanska presidentkandidater har stämt in i den kören.

De vill gärna sätta käppar i hjulet för Obama och samtidigt spela på människors rädsla för att Islamiska staten ska etablera sig i USA.

Republikanerna har i representanthuset röstat igenom ett lagförslag för att stoppa Syrienflyktingar. Ett förslag som Obama lovat att lägga in sitt veto mot.

Snart bara två månader kvar till de första primärvalen och det finns fortfarande 13 republikaner som kämpar om att bli partiets presidentkandidat.

Det är alldeles för många. Snart måste några hoppa av om inte partiets chanser att ta tillbaka presidentposten ska skadas.

Inför presidentvalet 2012 var det lite samma sak. En hel skog av republikaner som ville tävla om en biljett till Vita huset. Men den gången föll de ifrån i lagom takt tack vare det ena klavertrampet efter det andra.

Den här gången har ingen kandidat gjort bort sig rejält om man undantar Donald Trump. Men väljarna verkar acceptera hans mobbing av sina medkandidater. Han kan håna Carly Fiorina för hennes utseende utan att behöva lämna tävlingen. Förmodligen för att han redan har en bad boy-image och dessutom är så stenrik att han själv bestämmer om han vill ge upp eller inte.

Hittills är det bara två republikaner som hoppat av, däribland en av förhandsfavoriterna, Scott Walker. Att förre Texasguvernören Rick Perry gjorde det var inte så förvånande.

Däremot finns det ett antal kandidater kvar som knappt gör något avtryck överhuvudtaget i opinionsmätningarna.

Bobby Jindal, Rick Santorum, George Pataki och Lindsey Graham lyckas inte ens kravla sig över en procent. Ytterligare fem kandidater ligger på tre procent eller mindre. Många av dem får inte ens vara med i de tv-sända debatterna.

Frågan är inte om utan när ytterligare republikaner kastar in handduken.

Men förmodligen ser de flesta vad vi alla ser. Att det inte utkristalliserat sig någon stabil vinnarkandidat. Trump och Carson ligger i och för sig båda runt 25 procent i opinionsmätningarna men det känns som att proppen när som helst kan gå ur. Ungefär som den gjorde för Rudy Giuliani inför 2008 års val.

Giuliani hade länge en överlägsen ledning i opinionsmätningarna, över 30 procent. Precis som Trump var han en av få kandidater som amerikaner i gemen kände till. Som borgmästare i New York hyllades han allmänt för sina insatser i samband med terrordåden 2001.

Men när primärvalen närmade sig och övriga kandidater också blev mer kända så störtdök han i mätningarna. Utan någon stor skandal.

Då ska man komma ihåg att Giuliani i motsats till Trump och Carson hade politiska meriter. Även om väljarna just nu verkar föredra kandidater som sitter så långt bort från etablissemanget i Washington som möjligt är det inte säkert att detsamma gäller den 1 februari när det första valet hålls i Iowa.

Av de 13 som är kvar inför nästa års primärval känner förmodligen en majoritet att de fortfarande har en chans. Än kan mycket hända som helt kullkastar hur det ser ut just nu. Och så länge de har donatorer som är beredda att öppna plånboken så kan kandidaterna också hålla sina kampanjer i gång.

Republikanska partiets ledning hoppas att framgångarna ska fortsätta för Floridasenatorn Mark Rubio och att Jeb Bushs försök att nystarta sin kampanj lyckas. De tror att en mer erfaren och politiskt slipad kandidat ökar chanserna till en slutseger i november 2016.

För republikanska partiet är det bekymmersamt att man inte har någon självklar toppkandidat som redan nu kan börja utmana Hillary Clinton. Istället får vi en lång period där republikanerna käbblar och bråkar inbördes.

Något som borde gynna Clinton.