Vissa saker borde vara helt okontroversiella.

Som att vaccinera barn mot polio.

Inte i Pakistan.

En mordvåg mot vaccinationsarbetare drar över landet.

I går mördades fem vaccinatörer runtom i Pakistan. I dag har tre dödats och flera andra beskjutits.

Det handlar inte om några spontana mord utan om en välorganiserad terrorvåg.

Ingen har tagit på sig ansvaret men talibanerna har tidigare uttalat hot mot vaccinationskampanjen. Vem annars är man beredd att utbrista.

Talibanerna måste vara en av de mest bakåtsträvande politiska rörelserna i världen. Man vill inte att flickor ska gå i skolan och nu vill man inte att barn ska skyddas mot polio.

Det uttalade skälet är att ”utländska krafter” vill sterilisera eller spionera på muslimer. Det sista resultatet av att CIA påstås ha använt en vaccinationsdrive mot gulsot som täckmantel för att försöka hitta Usama bin Ladin.

Poliokampanjen stöds av FN. Men efter morden drar FN bort all sin personal.
Förra året förlamades 200 barn av sjukdomen i Pakistan. Den högsta siffran på många år.

Tillsammans med Afghanistan och Nigeria är Pakistan det enda land i världen där polio fortfarande är vitt spridd. Men för att verkligen utrota sjukdomen och se till att polio inte kan komma tillbaka så måste alla länder vara fria. Hittills är smittkoppor den enda sjukdom världen lyckats utrota.

De flesta som hjälper till att ge barnen sina poliodroppar är frivilliga. Efter de senaste dagarnas mordvåg är det många som inte vågar bege sig till hälsocentralerna. Många barn har därför gått miste om sin vaccination.

Personalen har attackerats av gärningsmän som avlossat sina skott från motorcyklar och sedan snabbt försvunnit från platsen.

Pakistans regering har fördömt morden men har små möjligheter att skydda vaccinatörerna.

Att sånt här ska kunna pågå år 2012 är sorgligt och en stor skam.

Medan en hårt kritiserad Jakob Zuma precis omvalts som ANC:s ledare vårdas hans företrädare Nelson Mandela på sjukhus.

Alla undrar hur sjuk den 94-årige frihetshjälten är.

Mandela är nu inne på sin elfte dag på sjukhus. Från början uppgavs det att han hade lugnbesvär. Sedan dess har man tagit bort gallsten.

Informationen om Mandelas tillstånd har hela tiden varit mycket knapphändig. Hemlighetsmakeriet bidrar till en stark oro bland många sydafrikaner. För många representerar landsfadern fortfarande hoppet om frihet, demokrati och ekonomiskt välstånd.

Han är så nära ett levande helgon det går att komma. Den sista länken till frihetskampen.

Med tanke på Mandelas höga ålder kan även enkla sjukdomar visa sig vara förödande.

President Jacob Zuma besökte Mandela i söndags och sa efteråt att Mandela är i goda händer utan att närmare gå in på hans hälsotillstånd. Något som ytterligare spätt på spekulationerna.

Mandela är inte vilken åldring som helst. Han satt 27 år i fängelse på Robben Island i sin kamp mot den vita rasåtskillnadspolitiken, apartheid. När han släpptes inledde han en försoningsprocess som ledde till att den svarta majoriteten tog över styrandet av landet.

Mandela hyllades världen över för den oblodiga och civiliserade övergången.
Sedan Mandela lämnade presidentposten och politiken 1999 har missnöjet sakta men säkert ökat i Sydafrika. De nya ledarna anklagas för korruption och maktmissbruk. Många av de förbättringar som människor hoppades på har uteblivit.

Sista gången Mandela uppträdde offentligt var under fotbolls-VM 2010. I somras hälsade Hillary Clinton på Mandela i hans hemby Qunu. Mandela skrattade på bilderna men såg svag ut.

Regerande ANC som Mandela en gång var med om att grunda har precis hållit partikongress. Jacob Zuma utmanades om katen men omvaldes ändå med överväldigande majoritet. Detta trots att han fått mycket kritik för att slösa med skattemedel. Hans presidentbostad har renoverats för över hundra miljoner kronor. Han kritiseras för att ha flera fruar.

Även andra höga ANC-medlemmar har ertappats med fingrarna i syltburken.

Den moraliska resning och den oförvitlighet som Mandela en gång stod för verkar vara som bortblåst inom dagens moderna ANC.

Frågan är om det blir någon ändring med Cyril Ramaphosa som vice partiledare. Han tippades en gång som Mandelas efterträdare men valde istället det privata näringslivet.

Han är nu en av Sydafrikas rikaste män.
Han är bland annat direktör vid Marikanagruvan där 34 arbetare sköts ihjäl tidigare i år.

Har den före detta fackföreningsmannen kvar sina gamla ideal?

Antingen är antalet galningar i USA större än någon annanstans.

Eller så är det så enkelt att det är tillgången på vapen som skapar tragedierna.

Märkligt många amerikaner vägrar se sambandet mellan hur lätt det är att skaffa vapen och vansinnesskjutningarna.

För en utomstående framstår bevisen som otvetydiga.

I inget annat land i västvärldens dödas så många människor av skjutvapen som i USA. Förra året mördades 11 101 människor med skjutvapen. Utslaget över hela året blir de drygt 30 om dagen. Om man till det lägger vådaskjutningar tillkommer ytterligare några tusen per år.

Gång på gång inträffar rena massakrer när en person går in på en skola, affär eller annan lokal och urskiljningslöst öppnar eld.

Få västländer har så liberala vapenlagar som USA.

I många delstater är det extremt lätt att skaffa sig ett vapen. Ofta tar det bara några minuter. Vissa delstater kräver inte ens att det görs en bakgrundskoll av köparen.

I somras besökte jag en vapenmässa i Wyoming. Där hade jag utan problem kunnat kliva ut på gatan utrustad för att starta ett mindre krig.

Jag pratade både med besökare och säljare. Ingen såg något samband mellan det då färska vansinnesdådet på en biograf i Auroa, Colorado bara några timmars körväg bort och den vidlyftiga tillgången på vapen.

En sympatisk man i pipskägg tyckte tvärtom att problemet var att för få människor hade vapen.

– Om fler hade haft vapen inne på biografen hade någon skjutit ihjäl pistolmannen innan han hade hunnit döda så många.

Han är långtifrån ensam om sin uppfattning. Samma åsikt hörs nu när det gäller skolan i Connecticut. Bara lärarna haft vapen så hade de kunnat döda förövaren och räddat eleverna.

Hur man kan dra en sådan slutsats av de massakrer som inträffat i USA är för mig en gåta. Amerikanerna verkar inte se det helt uppenbara sambandet mellan tillgången på vapen och dödskjutningarna.

De vill helt enkelt inte se det. Då måste de ju göra någonting.

Som att ändra i den heliga grundlag som gör vapen till en mänsklig rättighet.
Värst av alla är politikerna.

De vågar inte föreslå inskränkningar i vapenlagarna, livrädda för att hamna på vapenlobbyisten National Rifle Associations, NRA:s, svarta lista. NRA får varje år många miljoner i stöd från vapenindustrin. Pengar som bland annat används till att smutskasta politiker som uttalar sig för strängare vapenlagar.

Nu säger Obama att ”dessa tragedier måste få ett stopp” och att han ”kommer att göra allt i sin makt” för att hindra nya massakrer.

Men få presidenten brukar våga röra i vapenfrågan. Obama behöver inte bekymra sig för att bli omvald men försöker han få igenom strängare vapenlagar är risken att motståndarna sätter käppar i hjulet för andra politiska förslag.

I slutändan blir jag inte förvånad om vapenlobbyn står som vinnare även den här gången.

Japanska stridsflygplan i luften i går för att mota bort ett kinesiskt plan.

Val på söndag i Japan.

Ingen bra kombination.

Opinionsmätningarna visar en klar seger för högerpartiet liberaldemokraterna och deras ledare Shinzo Abe. Ett parti som vill ge militären i Japan en större roll och samtidigt tänker driva en tuff linje mot Kina när det gäller omstridda öar.

Risken är stor för en farlig upptrappning av den territoriella dispyten med Kina över främst öarna Senkaku, av Kina kallade Diaoyu.

Abe har lovat att inte ge upp en millimeter av japanskt territorium samtidigt som Kina går på offensiven för att försöka etablera de facto-kontroll över ett antal omstridda öar utanför sin kust.

Nyligen köpte Japanska staten Senkaku-öarna av deras private ägare sedan en japansk högernationalist hotat att lägga ett bud på dem.

För första gången sedan andra världskriget är Japan på allvar på väg att bryta med sitt pacifistiska förflutna.

Abe vill skriva om Japans grundlag så att militären ska kunna agera mer fritt. Han vill också att Japan slutar be om ursäkt för sina krigsförbrytelser under andra världskriget. Den offentliga ursäkt som Japan gav 1993 för att man utnyttjat hundratusentals kvinnor från Kina och Korea som sexslavar vill Abe ta tillbaka.

Något som kommer att väcka ont blod hos de båda grannarna.

Abe har svängt allt längre högerut sedan han var premiärminister en kort period 2006-07. Tidigare i år besökte han Yasukunitemplet, en krigskyrkogård där många av Japans värsta krigsförbrytare ligger begravda.

Ett besök där uppfattas som en provokation mot grannländerna och ett brott mot den antimilitarism som dominerat Japan efter kriget.

Det enda tabuet som Abe inte verkar vara villig att ge sig på är förbudet för Japan att skaffa egna kärnvapen.

Japan bröstar upp sig i ett läge då Kina på allvar är på väg att etablera sig som en ny stormakt. Landets ekonomi är numera näst störst i världen efter USA och beräknas bli störst före 2020. I takt med att de kinesiska militärutgifterna ökar stiger också Kinas utrikespolitiska självförtroende.

Vilket märkts bland annat på att man nu mer aggressivt försöker få grannländerna att acceptera kinesisk överhöghet över ett antal öar med omgivande vatten. Undersökningar tyder på att det finns stora olje- och gasfyndigheter här.

Japan som tidigare var regionens ekonomiska stormakt har stagnerat de senaste 20 åren. Befolkningen blir allt äldre.

När demokraterna kom till makten för tre år sedan var det ett trendbrott. Liberaldemokraterna har styrt Japan under nästan hela efterkrigstiden.

Dödsstöten för vad som ser ut att bli demokraternas korta tid vid makten var den tsunami som drabbade Japan förra året. Regeringens hantering av den allvarliga kärnkraftsolycka som blev följden av flodvågen knäckte partiet.

En av de stora frågorna i valet är att avskaffa kärnkraften i Japan och hitta alternativa energikällor. Just nu är bara två av japans 54 kärnkraftverk igång.

Japan skickade i dag upp åtta stridsflygplan för att avvisa ett kinesiskt plan som flugit in över de omstridda Senkakuöarna.

Det är första gången Kina gör intrång i japanskt luftrum.

Men det lär inte vara den sista. Pekings nya taktik är att försöka etablera de facto-kontroll över omstridda öar.

Det kinesiska flygplanet var ett civlit plan från kustbevakningen. Men med tanke på det spända läget mellan Kina och ett antal asiatiska grannar är det ändå en tydlig provokation. Och ett av många sätt för Kina att visa sitt missnöje med att Japan ”förstatligade” Senkakuöarna för några månader sedan när man köpte dem av en japansk privatperson.

Kina anser att de små obebodda öarna – som mest är att likna vid klippor – tillhör dem och kallar dem Diaoyu.

– Att vi flyger över öarna tillhör normal rutin, hävdar en kinesisk talesman som nyhetsbyrån AP talat med.

Japan hävdar å sin sida att det är första gången som Kina illegalt flyger in över japanskt luftrum sedan kontrollerna startade på 50-talet.

– Eftersom Kina hävdar att man kommer att fortsätta med det här så kommer vi att förbereda oss bättre för en utdragen konflikt, sa en hög tjänsteman på den japanska kustbevakningen.

Med andra ord; nästa gång ett kinesiskt plan flyger in kommer de japanska stridsflygplanen att vara uppe mycket snabbare för att avvisa det.

Förmodligen vill varken Kina eller Japan ha ett krig men vad händer om Japan skjuter ner ett kinesiskt plan som vägrar låta sig avvisas?

Sedan japanska staten tog över öarna har kinesiska fartyg regelmässigt gått in på vad Japan betraktar som sina vatten.

Konflikten är en av flera i området mellan Kina och olika grannländer. Territorialstrider som pågått i årtionden utan att man kommit en millimeter närmare en lösning.

Nu verkar Kina har bestämt sig för en ny taktik. I kraft av ökad stormaktsstatus och stärkt självförtroende försöker man med olika administrativa åtgärder att etablera en de facto-kontroll av omstridda öar och territorialvatten.

Kina har utfärdat nya pass som innehåller en karta där de kinesiska territorialanspråken i Sydkinesiska Sjön med omgivande hav har inkluderats. Meningen är att grannländerna ska stämpla in sina visum i passen och därmed indirekt acceptera de kinesiska anspråken.

Grannländerna har reagerat surt. Vietnam och Filippinerna har utfärdat separata visumhandlingar som de stämplar istället. Även Taiwan har protesterat.

Kina har inrättat en administrativ enhet för Spratley – och Paracelöarna. Det har gjort det möjligt för dem att etablera en militär närvaro på öarna.

Istället för att förhandla fram en kompromisslösning är tanken att omvärlden så småningom ska acceptera den de facto överhöghet som Kina etablerat.
Bakom intresset för dessa små och rätt ogästvänliga platser ligger förnyade möjligheter att utvinna olja och gas ur havet. Kontinentalsockeln runt öarna innehåller stora oljefyndigheter.

Förr handlade bråken om territorialvattnen mest om prestige. Nu handlar det om pengar och tillgång till viktiga naturresurser. Då kan det bli farligare.

Nu har USA:s egen underrättelsetjänst fastslagit vad jag och många med mig misstänkt länge.

USA och Europa är på väg utför. Asien är på väg att ta över.

Framtidens krig kommer att handla om mat och vatten.

Fallgroparna är många när någon försöker förutspå hur världen ska se ut framöver. Rapporten ”Global Trends 2030” är ändå intressant eftersom den ger en bild av hur USA:s samlade underrättelsetjänster ser på världsutvecklingen.

Den starkaste trenden de ser är slutet på USA:s dominans, den enpoliga värld där USA sedan Berlinmurens fall varit ensam herre på täppan. National Intelligence Council – som tagit hjälp av USA:s 15 andra underrättelsetjänster och akademiker runtom i världen – tror ändå att USA kommer att vara den enskilt mäktigaste aktören på världsarenan fram till 2030.

Helt enkelt därför att det inte finns någon annan som kan ta över den rollen. Men Amerikas inflytande kommer stadigt att minska.

Inte bara USA:s för den delen. Man förutspår att de ekonomiska problemen kommer att fortsätta i Europa med minskande inflytande som följd.

Detsamma gäller Ryssland och Japan. I dag står Japan, USA och Europa för 56 procent av världens inkomster. 2030 kommer det att vara mindre än hälften.

”En återgång till den starka tillväxten och den snabba globaliseringen före 2008 verkar osannolik, åtminstone de närmaste tio åren”, skriver författarna.

Vinnare är istället ett antal folkrika stater som i dag befinner sig i gränslandet mellan modernt industriland och utvecklingsland. Som Egypten, Indonesien, Iran, Mexiko, Sydafrika, Turkiet, Colombia, Indien och Nigeria.

Rapporten förutspår att Kina går om USA som världens största ekonomi inom några år. Men att Kinas ekonomi och globala inflytande kommer att växa långsammare framöver. Något författarna fruktar ska leda till ett mer aggressivt och ängsligt Kina.

En annan trend är att enskilda individers och organisationers makt ökar på staternas bekostnad. Mycket på grund av att världens medelklass kommer att växa explosionsartad de närmaste decennierna. Från en miljard i dag till tre miljarder 2030.

Totalt ökar världens befolkning från 7 till 8,3 miljarder. Samtidigt som alltfler flyttar in till städerna. Det sätter en enorm press på jordens resurser.

Efterfrågan på mat ökar med 35 procent med stigande priser som följd. Ännu större blir kampen om färskt vatten. Så stor att det kan bli en av huvudanledningarna till nya krig.

Lägg till det alla problem klimathotet kan föra med sig.

Framtidsvisionerna är numera sällan några positiva historier. Men på något sätt lever världen ändå vidare.

Medan Carla Bruni lyckades bli en populär första dam trots att hon inte ens är fransyska verkar det vara helt kört för franske presidenten Francois Hollandes sambo Valerie Trierweiler.

Inte har det blivit bättte sedan en skandalbok avslöjat att hon hade ett förhållande med en högerminister och partikamrat till Nicolas Sarkozys samtidigt som hon hoppade i säng med Hollande. Och samtidigt som hon fortfarande var gift.

Till och med med franska mått mätt närmar sig det en skandal.

Boken La Frondeuse, Upprorsmakerskan, är en biografi över Frankrikes första dam skriven utan hennes medverkan. Tvärtom har hon hotat att stämma författarna, två av hennes kollegor inom den politiska journalistiken.

Boken spär på bilden som redan existerar av Trierweiler som en egensinnig lycksökerska som vägrar spela andrafiolen.

Många fransmän – med betoning på män – är upprörda över att hon fortsätter arbeta som journalist istället för att nöja sig med att uppträda som rikets första dam. En del hävdar att hon blandar ihop rollerna även om hon tvingats lämna politikbevakningen för Paris Match.

Det muttras en hel del över att hon har ett arbetsrum i Elyséepalatset och fem assistenter. Och över att hon och Hollande fortfarande inte är gifta.

Opinionsmätningar visar att två tredjedelar av fransmännen tycker illa om Trierweiler. Hon är en av de mest impopulära presidentfruarna i modern tid.

Till det bidrog att hon i valrörelsen twittrade elakt om Hollandes förra sambo Segolene Royal. Hon uttryckte förhoppningen att Royal skulle förlora nomineringsstriden om en parlamentsplats vilket hon också gjorde. Det räckte inte att Trierweiler efteråt bad om ursäkt.

I ett försök att bättra på siffrorna har hon legat relativt lågt sedan Hollande flyttade in i presidentapalatset. Allt det spolierades när boken kom ut.

Författarna hävdar att Trierweiler, 47, i flera år från början av 2000-talet hade en affär med högerpolitikern Patrick Devedjan, 68.
Till slut krävde hon att Devedjan skulle lämna sin fru för att istället gifta sig med henne. När denne tvekade lät Trierweiler sig istället uppvaktas av Hollande.

Så den politiska journalisten Trierweiler gick emellan högerpolitikerns och socialistledarens sängar. De två påstås dessutom ha känt tillvarandra existens och enligt boken ”utvecklat en stor personlig respekt för varandra”.
Utåt levde Hollande då fortfarande ihop med Segolene Royal, socialistpartiets presidentkandidat i valet 2007.

Trierweiler var gift med journalistkollegan Denis Trierweiler.
Medan Devedjan är upprörd över bokens innehåll och överväger att ta till rättsliga åtgärder så tänker Hollande inte agera. Ingen av dem dementerar uppgifterna i boken.

Inte heller Trierweiler som dock via sina advokater meddelar att hon tänker stämma författarna för förtal och för att boken kränker privatlivets helgd.

Hur det går med hennes popularitet efter det får vi se.

Efter ett år av relativt lugn i italiensk politik verkar det dags för en drama-queen att göra comeback.

Förre premiärministern Silvio Berlusconi försöker tvinga fram ett nyval.

– Det finns ett tryck från omgivningen att jag ska ställa upp, säger han.

Med omgivningen måste han i så fall mena sitt eget parti. För frågar man italienarna i allmänhet är det bara 18 procent som vill se den playboyaktige finansmannen göra comeback. Medan två tredjedelar av de egna längtar efter sin gamle ledare.

Berlusconi tvingades bort under för honom ganska förödmjukande omständigheter för nästan precis ett år sedan. Marknaden och ledarna för de stora EU-länderna hade tröttnat på hans löften att göra något åt Italiens skuldtyngda ekonomi. Skyhöga räntor tvingade honom att gå.

Istället fick teknokraten Mario Monti ta över.

Under de senaste året har han drivit igenom höjd pensionsålder och andra besparingar samtidigt som han reformerat ekonomin. En del av marknadens förtroende har återvänt vilket visat sig i allt lägre italienska låneräntor.
Istället för ständiga skandaler har Italien plötsligt framstått som ett mer normalt land i Europa.

Men säg den glädje som varar beständigt. I går tog lugnet slut.

Berlusconis parti Frihetens folk la ner sina röster i två förtroendeomröstningar i parlamentet. Tillräckligt många av Berlusconis partivänner röstade dock för Monti för att undvika en omedelbar regeringskris.

Nu undrar alla om Berlusconis nya attityd till teknokratregeringen var en tillfällig missnöjesyttring eller en signal om att han vill tvinga fram ett nyval. Ett ordinarie val är planerat till senast april men faller regeringen före nyår kan det bli val redan i januari eller februari.

I vilket fall är det svårt att tolka nedläggningen av rösterna som annat än en signal om att den numera 76-årige Berlusconi planerar att ställa upp i nästa val.

Marknaden reagerade omedelbart med sjunkande börskurser och höjda räntor.

Förtroendet för Berlusconi är inte på topp vare sig utomlands eller i Italien. Han har överklagat en dom för skattefusk och väntar de närmaste veckorna på en annan dom i ett fall där han anklagas för att ha haft sex med en minderårig.

Stödet för hans parti han fallit till 15 procent.

Så vägen till premiärministerposten verkar vara allt annat än spikrak.

Detta är den första artikel jag skriver i ämnet men bered er på att de blir många fler. Inte bara av mig utan hundratals andra skribenter.

Inte ens om hon ger ett klart besked att hon inte ställer upp kommer spekulationerna om Hillary Clintons presidentambitioner att upphöra.

Skälet är att väldigt många skulle vilja se henne som USA:s nästa president. Över 57 procent av amerikanska folket vill att hon ställer upp 2016 enligt en färsk opinionsmätning i Washington Post.

Rollen som utrikesministern har gjort henne till en mycket respekterad och folkkär politiker i USA. Eftersom hon sagt att hon ska sluta innan Obama om någon månad tillträder sin andra ämbetsperiod som president så undrar förstås alla vad hon ska göra istället.

Hillary fyllde visserligen 65 för en dryg månad sedan så hon skulle mycket väl kunna dra sig tillbaka och njuta av en tillvaro som pensionär. Hon har själv sagt att hon ska ägna tiden åt att sova ikapp, titta på bakprogram på tv och umgås med familjen.

Få tror att hon nöjer sig med det.

Hillary har ända sedan mycket unga år varit superambitiös. Som utrikesminister har hon hittills haft 395 resdagar och hunnit besöka 112 länder. Hon fortsätter sitt resande in i det sista. I dag är hon på Nordirland som del av en fyradagars Europaturné. Det tyder knappast på att hennes energi är slut och att hon plötsligt från ena dagen till den andra lägger sig på soffan med en pralinask i knäet.

Givetvis finns det annat hon kan göra än att ge sig in i ännu en stenhård och uttröttande valrörelse. Jag har läst spekulationer om att Obama skulle erbjuda henne en plats i Högsta domstolen nästa gång en stol blir ledig. Hon kan satsa på en välgörenhetsstiftelse. Hon kan föreläsa för sexsiffriga arvoden, i dollar.

Men eftersom hon själv – trots ständiga frågor – inte avfärdat spekulationerna om ett nytt försök att nå presidentposten så stärks misstanken att hon verkligen ställer upp 2016.

Den enskilt största faktorn som talar för det är hennes popularitet. Hon har helt enkelt en jättechans att vinna. Republikanerna är rejält stukade efter den senaste förlusten och har ingen självklar ”frontrunner” 2016 medan Hillary nästan garanterat skulle ta hem demokraternas nominering.

Hon vill garanterat bli historisk genom att bli den första kvinnan i USA på presidentposten. Hon har en unik politisk erfarenhet efter åtta år i Vita huset tillsammans med maken Bill. Hon har varit senator och nu utrikesminister. Ingen annan kandidat kan mäta sig med den.

Hon är en superkändis med förmågan att samla in de jättesummor som krävs för att kunna ställa upp.

Egentligen finns det bara ett skäl som talar emot och det är hennes ålder. Hillary fyller 69 år när nästa val hålls. USA:s hittills äldste president är Ronald Reagan som var nästan 70 år när han tillträdde. Snittåldern ligger annars runt 55.

Men kan Hillary övertyga om att hon är pigg och alert finns det inga formella hinder för en kandidatur.

Och så har hon ju Bill som ett extra kort i rockärmen.

Man kan le åt det och betrakta det som en strid i sandlådan mellan vuxna, makthungriga män.

Men för den franska högern är maktstriden efter Nicolas Sarkozy blodigt allvar.

Nu splittrar den partiet.

Francois Fillon har tagit med sig ett 70-tal ledamöter och bildat en egen fraktion i den franska Nationalförsamlingen. Det är nästan hälften av de konservativa ledamöterna. De kallar sig RUMP för att skilja ut sig från moderpartiet UMP.

Utbrytningen är en protest mot den ledaromröstning som hölls i mitten av november då Fillon ställde upp mot Francois Copé i ädel tävlan om vem som skulle bli Sarkozys efterträdare.

Copé vann men bara med några hundra röster och anklagades direkt av Fillon för valfusk. Fillons anhängare kräver att valet ska göras om. Copé vägrar.

Sådär har det hållit på de senaste veckorna medan Sarkozy gjort några halvhjärtade försök att medla.

Striden handlar inte om partiets politik – även om Copé sägs stå för en mer hårdnackad konservativ linje när det gäller invandring och islamism. Det är en ren och skär strid om makten.

Båda vill så gärna bli partiledare och därmed presidentkandidat i valet 2017, att de sätter sina egna maktambitioner framför partiets bästa.
Till saken hör att de båda männen sedan länge djupt ogillar varandra.

Röster har höjts inom partiet att dumpa bägge två och hitta en tredje kandidat som partiet kan enas kring.

Blir splittringen permanent blir det svårare för högern att ta tillbaka presidentposten. Då kommer varje fraktion att gå fram med sin egen kandidat.

För en annan Francois, den socialistiske presidenten Hollande, är UMP:s ledarstrid rena gåvan. Även om det är långt kvar till nästa val se förbättrar det utsikterna för hans omval.

Plus att det tar bort lite av fokus på alla de vallöften som han inte kommer att kunna infria på grund av den usla ekonomin.