Känns lite oväntat att man måste hamna i en trång lokal i Gamla stan för att få reda på att Egyptens militär inte alls är borta från makten

Den ligger bara lågt i utbyte mot bevarade privilegier.

Utvecklingen i Egypten är motsägelsefull. Fria val har hållits men ändå känns vägen mot demokrati minst sagt vinglig.

Inte kändes den mindre osäkert när jag lyssnade på föredragshållarna på Folk och Försvars seminarium om Egypten på Lilla Nygatan i Gamla stan.
Alla påstod att de var optimistiska. Med vad de sa gav i mina ögon inte särskilt mycket grund för optimism.

Ta det här med militären som president Muhammed Mursi i ett slag i somras högg bort ungefär som man sabrerar korken på en champagneflaska. Ena dagen hade dom makten som under alla dagar de senate halvseklet. Nästa var de borta.

Utan en ord i protest. Utan ett skott. Utan en droppe blod.

Det lät nästan för bra för att vara sant.

Och – visar det sig nu – det var för bra för att vara sant.

– Militärrådet med fältmaskalk Tantawi är borta men den egyptiska statsapparaten domineras av gamla militärer, berättar Hamdi Hassan, svenskegyptier och seniorrådgivare i demokratiorganisationen IDEA i Kairo. Det kommer att ta mycket lång tid att få bort dem. Mubarak lämnade efter sig ett gediget system som fortfarande lever.

När jag lyssnar på Malin Kärre, Sveriges ambassadör i Egypten blir jag ännu mer fundersam. Hon är övertygad om att president Mursi gjorde en deal med den egyptiska militären för att få dem att lämna ifrån sig makten.

– Militären har fått behålla sina ekonomiska privilegier. De har fått behålla sina företag som står för en stor del av den egyptiska ekonomin. Jag tror att de när den nya konstitutionen är skriven får kontroll över sin egen budget.
Även om det inte finns någon offentlig uppgörelse misstänker Kärre (och hon är långtifrån ensam) att militären gick med på att lämna ifrån sig den formella makten bland annat i utbyte mot straffrihet.

– De har sett hur diktatorn Mubarak behandlades och vill inte råka ut för samma sak.

Kontentan av det jag hör från experterna vid podiet är att det arabiska upproret och de efterföljande valen egentligen ändrat väldigt lite. Förtrycket mot kvinnorna är detsamma (om inte ännu värre). Den slutna makt som militären och Mubarak stod för har ersatts av en annan sluten organisation, muslimska brödraskapet.

Rättsäkerheten är obefintlig. 12 000 civila egyptier har ställts inför militärtribunaler. Till och med minderåriga har dömts till långs straff.
Alla vågar numera prata och diskutera politik men samtidigt slängs journalister i fängelse för vad de skriver.

Att förvandla en diktatur till demokrati är ett tidskrävande arbete. Tio år är en kafferast i sammanhanget. Ändå har jag svårt att dela Egyptenexperternas optimism.

Min analys är att utvecklingen står och väger. Den kan gå åt vilket håll som helst.

Facit från de båda partikonventen har kommit.

Obama tog en rejäl seger över Romney.

Ovanpå det får han extra draghjälp av den amerikanska centralbanken.

Alla har spänt väntat på hur republikanernas respektive demokraternas konvent föll ut i opinionen.

Inför det republikanska konventet i Tampa ledde Obama knappt. Efter var det dött lopp.

En vecka efter demokraternas konvent står det klart att det var president Obama som drog mest nytta av sitt partimöte.

I en sammanvägning av nio olika opinionsmätningar som redovisas av sajten Real Clear Politics så leder Obama med 3,5 procent, 48,8 mot 45,3.
Romney leder i bara en av mätningarna, med en procent. Obama ligger före i de åtta övriga. I två av dem med sex procent.

Romneys huvudmål i Tampa var att framstå som en trevligare och mer mänsklig person. En som genomsnittsamerikanen gärna skulle ta en öl med.
Trots vittnesmål om Mitts hjälpsamhet, humor och engagemang från grannar, vänner och ett lysande tal från hustrun Ann Romney verkar han inte ha nått fram.

Förmodligen för att han framstod som lite väl mycket Kim Il Sung utan en vanlig människas fel och brister.

Obama däremot verkar ha lyckats övertala en del tvivlare att den ekonomiska kris landet går igenom hade varit ännu värre om han inte suttit vid rodret. Äran för att det lyckades går till Bill Clinton. Det var hans tal där han ärligt erkände hur illa ställt det är men samtidigt påpekade att Obama fick finanskrisen i knäet från sin företrädare George W Bush som vann över många.

Knappa två månader före valet har Obama goda chanser att ytterligare utöka sitt försprång i opinionen. I går fick han draghjälp från Federal Reserve, den amerikanska centralbanken.

Feds löfte att stimulera ekonomin genom att stödköpa bostadsobligationer för 40 miljarder dollar i månaden och behålla den rekordlåga räntan ända fram till 2015 fick börsen i New York att ta ett rejält glädjeskutt. Det uttalade målet är att få ner arbetslösheten.

Även om åtgärden inte omedelbart leder till någon vändning i den amerikanska ekonomin så kan den hjälpa att till att lyfta det allmänna humöret och ingjuta lite optimism.

Största hotet mot Obama är att alla går och deppar, både företag och konsumenter. Det vinner en sittande president inga val på.

Om några månader kan han vara Kinas nye starke man.

Men just nu är han bara mystiskt försvunnen.

Ett antal inställda möten med utländska ledare har satt igång ryktesspridning om vad som hänt Xi Jinping.

Den ena spekulationen är vildare än den andra. Från att den fängslade skandalledaren Bo Xilais anhängare skulle ha arrangerat en bilolycka för att hämnas på Xi Jinping och där denne blivit svårt skadad. Till att han sträckt ryggen i en fotbollsmatch.

Inget av ryktena går att kontrollera eftersom de kinesiska ledarnas göranden och låtanden omges med stor sekretess.

Säkert är däremot att Kinas förmodade näste president och partichef den senaste veckan uteblivit från ett antal planerade möten med höga utländska dignitärer.

Först dök han inte upp när USA:s utrikesminister Hillary Clinton besökte Kina i förra veckan. Ett högprofilerat besök där läget i Syrien och Kinas anspråk på öar i Sydkinesiska sjön diskuterades.

Han ställde även in mötet med Singapore premiärminister Lee Hsien Loong. Xi Jinpeng uteblev också från en träff med Danmarks premiärminister Helle Thorning-Schmidt.

Den här typen av möten är ofta planerade långt i förväg och det är mycket ovanligt att kinesiska ledare ställer in. I så fall handlar det ofta om politiska markeringar och då brukar det meddelas på diplomatspråk.

Nu har Xi Jinpings frånvaro bemötts med tystnad från myndigheterna.
Utom i fallet Thorning-Schmidt där utrikesministeriet hävdar att något möte mellan de två aldrig var planerat.

Att kinesiska microbloggar och speciella Kinasajter bubblar av rykten beror på att det troligen är mindre än två månader kvar tills Xi Jinping väntas ta över från den nuvarande ledarduon. Partikongressen som sammankallas vart femte år är tänkt att hållas i mitten av oktober.

Men eftersom några exakta datum för mötet ännu inte fastställs för det stora mötet så är även det en källa till spekulationer. Oförmågan att sätta datum tolkas av Kinakännare som att det fortfarande råder stridigheter om vilka som ska inneha de viktigaste positionerna i partiet.

Kan det vara så att Xi plötsligt fallit i onåd eller är han bara magsjuk? Eller finns det någon annan helt naturlig förklaring?

Den totala bristen på information och insyn i vad Kinas ledare pysslar med spär på ryktesspridningen.

Med båda konventen överstökade är en sak väldigt tydlig.

Ingendera sidan har svaren på hur den ekonomiska krisen ska övervinnas.

När valkampen nu drar i gång på allvar har varken Romney eller Obama presenterat några nya konkreta lösningar.
De amerikanska väljarna är i samma situation som en sjuk patient som varit hos två olika läkare och fått två helt olika diagnoser.

Vilken medicin ska man ta? Vem ska man lita på?

Alternativen är tydliga men ingen av sidorna har övertygande argument om att just deras medicin är den rätta.

Mitt Romney vill få fart på ekonomin med skattesänkningar för företag och privatpersoner och genom kraftiga nedskärningar i amerikanernas redan tunna sociala skyddsnät. Låt marknadskrafterna verka och allt löser sig av sig självt. Men han har inte många konkreta bevis på att den taktiken verkligen kommer att fungera.

Barack Obama kan visa upp en räddad bilindustri som främsta merit efter fyra år i Vita huset. Han kan med visst foga hävda att han räddat USA från en ännu värre ekonomisk kollaps. Men arbetslösheten biter sig envist kvar över åtta procent. Någon klockren plan för hur han ska lyckas skapa miljontals nya jobb har inte Obama.

Istället kryddade han sitt tal med vaga löften om att det blir bättre bara han får fortsätta. Bara han får mer tid.

Så även om väljarna står inför ett ovanligt tydligt val så har de inte mycket vägledning.

Testa en helt ny medicin och hoppas att den funkar.
Eller ta den gamla vanliga och tro att den i det långa loppet ska bota sjukdomen.

Därför kommer valet att handla väldigt mycket om vem av Romney och Obama som verkar mest trovärdig. Just nu är väljarna helt delade. I opinionsmätningarna är det dött lopp mellan Obama och Romney.
Båda har fått ny energi av partikonventen men ingen av dem går därifrån som en klar vinnare.

Trots att jag var på plats på republikanernas konvent i Tampa men följt demokraternas i Charlotte på avstånd så känns entusiasmen och passionen mycket mer påtaglig hos demokraterna. De som tror på Obama gör det helhjärtat och mer reservationslöst. Även om huvudpersonen långtifrån var på topp. Det är lite illa när ex-presidenten Bill Clinton överglänste Obama.

Romneys kärna är mer ljummen i sin entusiasm över kandidaten. De tror inte hundraprocentigt på att han är rätt man eller att han kan vinna. Sånt kan fälla avgörandet på upploppet.

En sak lyckades dock Romney med på sitt konvent. Att formulera en slagkraftig och effektiv kritik av Obamas misslyckanden.

– Om Obama inte lyckats få fart på ekonomin på fyra år vad är det då som säger att han ska lyckas bättre om han får fyra år till, undrade Romney.

Samtidigt som han sammanfattade valet i en klassisk frågeställning för varje enskild amerikan; ”Har jag det bättre i dag än för fyra år sedan?”. En fråga även många Obamaväljare svarar nej på.

Alla vet att Obama ärvde den ekonomiska krisen, inte skapade den. Men det är han som suttit på makten i Vita huset de senaste fyra åren. Det är han som måste ta ansvar.

Obamas fördel är att han kan visa upp utrikespolitiska framgångar som bin Ladins död och ett avslutat krig i Irak. Hans repertoar är bredare än Romneys. Han är prövad som president. Romney en nybörjare.

Frågan är om det räcker den 6 november.

Mitt Romney har många miljoner fler i kampanjkassan.

Var det för att egyptiska nyhetspresentatörer skulle få bära slöja i tv som folket reste sig mot diktaturen?

När Fatma Nabil i söndags bar en vit huvudduk i direktsänd statliga tv som täckte hennes hår och hals var det ingen slump utan en medveten markering från det muslimska brödraskapet mot ett inofficiellt förbud som rådde under Hosni Mubaraks diktatur.
Informationsminister Salah Abdel-Maqsoud meddelade enligt New York Times att ytterligare tre beslöjade kvinnor inom kort kommer att synas i den statliga televisionen, bland annat som väderpresentatör.
Andemeningen i beslutet är att ett ok äntligen lyfts från kvinnornas axlar. Tidigare fick kvinnor som ville bära slöja hållas sig utanför kamerans räckvidd.
– Varför förbjuda slöjan i tv när 70 procent av landets kvinnor är beslöjade, undrar informationsministern.
Men snarare än ett tecken på ökad personlig frihet kan man se den beslöjade nyhetsuppläsaren som ännu ett steg mot ett mer islamiserat Egypten.
Inte minst som slöjans intåg i tv föregåtts av en rad alarmerande åtgärder på pressfrihetens område.
Det av muslimska brödraskapet dominerade överhuset i parlamentet har bytt ut chefredaktörerna för en rad statliga tidningar. Föga överraskande har Mubaraktrogna ersatts med medlemmar ur brödraskapet.
Vid flera tillfällen har chefredaktörer för staligt ägda tidningar anklagats för att censurera artiklar av tidningarnas kolumnister där de uttryckt kritik mot president Morsi eller muslimska brödraskapet.
– Det som händer är allvarligt, säger Hani Shukrallah, chefredaktör för Ahram Online till NYT. Muslimska brödraskapet är inte intresserad av pressfrihet eller av att demokratisera pressen. Den vill ta över den.
I sig ingen ovanlig utveckling när årtionden av diktatur plötsligt ersätts av någonting annat. ofta oklart exakt vad.
President Mohamed Morsi har personligen anklagat flera journalister för att trycka falsk och förolämpande information, ett brott som kan ge flera års fängelse.
Morsi har sedan han i en lika överraskande som effektiv maktdemonstration pensionerade hela Mubaraks militära ledarskap, fortsatt att stärka sin maktposition. Bland annat genom att avskaffa den lag militären stiftade som kraftigt inskränker presidentens makt.
Själv påstår Morsi att alla farhågor är överdrivna och at han representerar alla egyptier. Men helt klart är Morsi på väg att sätta en mycket mer islamsk prägel på ett land där det under diktaturen fanns en klar separation mellan kyrkan och staten.
Slöjan i tv är en indikation på att den gamla diktaturen bara ersatts av nya herrar.

Demonstration mot Romney i Tampa. Foto: Peter Wixström
TAMPA, FLORIDA. Alla som kommit till Tampa har inte gjort det för att hylla Mitt Romney.
Jenny Crabb har rest flera hundra mil för att få Romney att lyssna på vanliga amerikaner som i likhet med henne tjänar 60 kronor i timmen.
Hon har färdats hela vägen från Green Bay, Wisconsin för att protestera mot Romneys politik.
I likhet med några hundra andra arga amerikaner som kommit hit från hela landet. Många fler hade planerat att komma men orkanen Isaac blev på det sättet en välsignelse för Romney.
Inte för att demonstranterna har en chans att komma i närheten av Romney. De befinner sig utanför det stora avspärrade området runt Tampa Bay Times Forum där konventet hålls. Trots det är de omringade av nästan lika många poliser. Många av dem på cykel. Polisen följer dem på nära håll varje gång de marscherar.
Jenny jobbar som städare för 8,50 dollar i timmen. Tidigare tjänstgjorde hon i armén.
– Jag vill inte veta av några nedskärningar av de få sociala förmåner vi har i USA, säger hon. Jag hoppas vi kan hjälpa till att stoppa en seger för Romney.
Plakatet hon bär på har texten ”Romney du har outsourcat våra jobb – nu outsourcar vi dig” ritad för hand. Andra viftar med plakat med slogans som ”Sluta råna de fattiga” och ”Höj minimilönen”.
I en park spelar ett litet band. Jag känner snabbt igen melodin som en klassiker men texten är en smula annorlunda, ”Hit the road Mitt – and don´t come back no more”.
Protestmakarna är en påminnelse om vilket extremt delat samhälle USA är.
Jag har tagit lite promenader i området där hotellet ligger. Beroende på vilken sida av gatan man går är det antingen små lådor till hem eller fashionabla jättevillor längs vattnet. I det rika området ser jag inte en enda husägare som är ute och klipper gräsmattan eller rensar ogräs i rabatten.
Varje morgon stöter jag däremot på mexikanska gästarbetare som klipper gräs och går runt buskarna med en trimmer. Garanterat lågavlönade.
På uppfarterna står stora bensinslukande jeepar och bredvid huset ligger lyxbåtarna och vilar på sina båthissar några meter över vattnet.
Kanske inte så konstigt att många amerikanska låginkomsttagare – och de är rätt många numera – är misstänksamma mot Romneys planer på att ytterligare sänka skatterna mest för de allra rikaste.

Alan Unruh, grundare av Teapartyrörelsne i South Dakota. Fyra år till med Obama ser han som en katastrof för USA. Foto: Peter Wixström

SIOUX FALLS, SOUTH DAKOTA. När jag undrar om det faktum att det är rätt tyst om teapartyrörelsen numera betyder att den är slut får Alan Unruh något ilsket i blicken.
– Definitivt inte, slår han fast. Det är precis tvärtom. Varje dag hör nya människor av sig till mig och vill bli medlemmar. I dag var det sex stycken.

Unruh tar emot på sin kiropraktormottagning i Sioux Falls. Sista patienten har gått hem. Sköterskorna har lämnat. Han har tagit av sig den vita rocken. Unruh har bråttom hem till hustrun som väntar med middagen. Men när han börjar prata om allt som är fel med Obama och Amerika glömmer han snabbt bort tiden.
– Vanliga människor över hela USA revolterar mot bidragssamhället där tio procent av befolkningen betalar 90 procent av alla skatter. Mot att besluten flyttats från individen till staten. There is no end in sight.
Unruh talar med återhållet ursinne.
– Vi förlorar vår frihet väldigt snabbt. Vi håller på att bli som Europa.
Han får det att låta som ett skällsord.
När jag frågar Unruh varför han bildade Teapartyrörelsen i Syddakota svarar han med en liknelse.
– Att se Obama och hans gäng i Washington handskas med våra skattepengar var som att ge ditt kreditkort till en tonåring som handlar som en galning. Och som när du försöker sätta stopp bara fortsätter.
Teapartyrörelsen, en gräsrotsrörelse av republikaner som var missnöjda inte bara med Obama utan även med sitt eget parti som de inte tyckte var konservativt nog, kom från ingenstans 2009 och dominerade under några år helt amerikansk politik.
Namnet komer från skatterevolten i Boston 1773 när nya bosättare i protest mot att de skulle betala skatt till den brittiska regeringen kstade en last med te i havet.
Enda platsen där den moderna teapartyrörelsen medlemmar klädde ut sig i 1700-tals kläder när de bildades var i Syddakota.
Senaste året har rörelsen i hög grad försvunnit ifrån rampljuset. Till det bidrog att rörelsen kelgris Sarah Palin inste ställde upp som presientkandidat och att hennes stand-in Michele Bachmann snabbt tvingades dra sig ur.
Men även om teapartyrörelsen inte längre är het så har deras åsikter plockats upp att etablerade politiker.
Vad har teapartyrörelsen uppnått? Unruh replikerar snabbt med en uppräkning.
– Vi bidrog till den största republikanska segern i kongressvalet på 70 år. Vi har vunnit 800 delstatsval runtom i USA. Vi har visat att en stor del av amerikanerna tar avstånd från staten.
Liksom de flesta teapartyanhängare är Alan Unruh starkt religiös. Han tillhör definitivt den kristna högern. Han blandar flitigt in gud i samtalet.
– Alla våra rättigheter kommer från gud – inte från regeringen. Nu tror regeringen att de är gud. De konfiskerar våra pengar.
I konservativa stater som South Dakota har rörelsen många anhängare. Just nu går en film om vad som händer om Obama blir omvald för fulla hus i Sioux Falls. Att den är nummer ett på biotoppen tar Unruh som intäkt för att många är oroade för Obamas framfart.
– Det vore en katastrof om han får fortsätta. Då kommer ekonomin att köras ännu mer i botten.
Liksom många andra republikaner talar Unruh drömmande om president Ronald Reagan och hur han fick fart på USA på 80-talet.
– Reagan ärvde en ekonomi med tvåsiffrig inflation och jättestora underskott i budgeten, säger Unruh och rättar till den lila slipsen innan han ställer en retorisk fråga.
– Vad gjorde han? Jo, han sänkte skatterna för privata företag och för vanliga amerikaner. Resultatet blev miljontals nya jobb.
Så vad tror han om Romneys chanser i november? Utmanaren ligger fortfarande efter i alla opinionsmätningar.
Unruh rätar på ryggen.
– Romney kommer att vinna. Opinionsmätningarna är manipulerade så att de ska ge Obama en fördel.
Unruh påminner sig plötsligt att hustrun väntar med middagen. Vi tar några snabba bilder framför mottagningen innan han hastar iväg.

SALT LAKE CITY, UTAH. Första gången jag var i Utah var under OS 2002. Då var det inte bara att kliva in på en bar och beställa en öl eller en drink. Först var man tvungen att lösa en medlemsavgift på fem dollar.
Sedan kunde man beställa det man ville ha.
Det var ett sätt för mormonkyrkan att se till att alkoholkonsumtionen hölls nere. Att avskräcka besökare från att dricka. Kyrkans medlemmar förväntas avstå helt från alkohol, kaffe, te, Coca cola med flera saker.
Vilket inte hindrade att Coca Cola var huvudsponsor för OS.
– Mormonerna är skickliga affärsmän också, säger reportern Mike Gorell vid Salt Lake Tribune. Är pengarna tillräckligt stora kan de rucka lite på sina principer.
2012 är de alkoholreglerna borta. De reformerades stegvis efter OS. Till slut blev irritationen från besökare och den negativa pr-effekten för stor.
Bakom liberaliseringen låg Utahs tidigare guvernör Jon Huntsman. Samme man som slogs med Mitt Romney om republikanska partiets nominering till presidentkandidat.
Ändå har Utah några av de hårdaste alkohollagarna i USA. Fast egentligen är det ungefär som i Sverige.
I vanliga butiker får man inte sälja öl med högre alkoholhalt än 3,2 procent.
Starköl, vin och sprit går bara att köpa i statliga alkoholbutiker eller på krogar som har licens.
Alkoholreglerna är en stora källa till irritation hos de 40 procent av Utahbor som inte är mormoner.
– Mormonerna styr allt i den här delstaten, säger Mike Gorell. Det är nästan så att folk super till lite extra bara för att visa att de vågar sätta sig upp mot kyrkan.
Trots att tidningsdöden hela tiden skördar nya offer i USA har Salt Lake Tribune lyckats behålla sin upplaga ganska konstant runt 125 000 exemplar per dag.
– Vi ses som en nödvändig motvikt mot kyrkan, säger Mike och ser rätt nöjd ut. Den andra dagstidningen Desert News är helt i händerna på kyrkan som också kontrollerar delstatens största tv-station. Där kommer det inte ut någon kritik mot kyrkan.
Tidningen har också en sektion helt ägnad åt polygami, månggifte. När mormonernas lära kom till för 200 år sedan uppmuntrades männen att ta flera fruar. Trots att det numera både är förbjudet och fördöms av kyrkan så fortsätter sedvänjan i delar av södra Utah.
Genom att regelbundet skriva om olika rättsfall där bigamister åtalas så håller tidningen en nagel i ögat på mormonerna som helst inte vill tala om sitt mindre smickrande förflutna.
Mycket av irritationen över mormonkyrkans inflytande i Utah beror på att det sker i det fördolda. På pappret har den inget inflytande i politiken men eftersom många av politikerna samtidigt är framträdande medlemmar i kyrkan så blandas rollerna ihop. Allting görs upp bakom stängda dörrar.

CHEYENNE, WYOMING. Vaknar tidigt efter en första usel natts sömn på amerikansk mark. Tidskillnad på åtta timmar sätter sina spår.
Frågar receptionisten om det möjligen finns någon trottoar att promenera på i någondera riktningen från hotellet. Det gör ju sällan det i USA utanför storstadens kärnor när allt är anpassat enbart till bilen.
Till min förvåning plockar han fram en pärm med vita sidor av plast. Ur den plockar han en karta.
För i Cheyenne mitt ute på prärien finns det något mycket bättre än en vanlig trottoar. En hälsostig som löper runt hela stan.
Vet inte hur gammal den här. Förmodligen inte särskilt. Ogräset har ännu inte lyckats tränga in mellan betongplattorna.
Marken är brun efter månader utan regn. Jag passerar en sorglig plantering där lavendeln vissnat till oigenkännlighet. Värre är att skördarna hos de bönder som inte har konstbevattning delvis förstörts. Torkan har slagit till över hela mellersta USA.
Några villaägare försöker rädda sina gräsmattor. Sprinklers blöter ner betonggången.
Den instuckna lappen under rumsdörren ger inte mycket hopp. Ännu en dag av solsken och runt 30 grader.
Chance of Rain: 0, står det.
Ännu är det hyfsat svalt ute. Solen har precis orkat upp över horisonten. Från flygplatsen bakom hotellet drar ett plan igång sina motorer. Längre bort hörs lokvisslor från vad som kan vara en rangerbangård. En husägare klipper redan gräsmattan. Undrar vad grannarna tycker.
På hälsstigen möter jag några äldre herrar och några damer som cyklar med hjälm.
Alla hälsar glatt som amerikaner gör. En lyfter handen i något som liknar en indianhälsning. Det här var ju områden som långt in på 1800-talet kontrollerades av indianer.
Även när vi möts för andra gången får jag ett glatt ”god morning” i ansiktet.
Något verkar ha hänt med amerikanerna, något som nått ända hit ut på vischan. Plötsligt promeneras och cyklas det som aldrig förr. Medvetenheten om hur skadlig övervikt är verkar ha spridit sig även till de äldre.
På restaurangen Appelbees kvällen innan fanns det flera grönmarkerade rätter på matsedeln. Portionerna var normala och inte de amerikanska over-size.
Men fortfarande är det många som sväller ut betänkligt. Receptionisten som ska pekar ut var hälsostigen går verkar med tanke på kroppshyddan aldrig ha utnyttjat denna utmärkta facilitet. Han pekar en bra bit bort mot ett staket och säger att där börjar den. Jag blir lite undrande. När jag kommer närmare ser jag att stigen går precis utanför hotellet.
Fler amerikanska städer borde ta efter Cheyenne.

Medan världen blickar är riktade mot inbördeskriget i Syrien och eurokrisen i Europa så mullrar det hotfullt i Sydkinesiska sjön.
Kina visar musklerna mot sina grannar.

I centrum för bråket står ett antal små öar utanför Japans och Kinas kust. Mer eller mindre obebodda öar som i grund och botten ingen egentligen är intresserad av. Om det inte vore för tre saker. Gas, fiske och makt.
Så när Kina i förra månaden plötsligt och utan förvarning etablerade en nytt militärområde med särskild uppgift att skydda öarna så tog det hus i helsike Sydostasiens huvudstäder.
Olycksbådande har militärområdet fått namnet Sansha, det kinesiska namnet på ögrupperna Spratley och Paracel. Den nya basen är fysiskt placerad på Paracel.
Av grannländerna tolkas det som Kina försöker ta över de omtvistade öarna utan några förhandlingar eller samtal med Vietnam, Fillippinerna, Taiwan, Malaysia och Brunei som också gör anspråk på territoriet.
Spänningen steg ytterligare när Japan försökte köpa ögruppen Senkaku (som av kineserna kallas Diaoyu) av dess privata ägare. 14 kinesiska demonstranter tog sig i protest till öarna med båt. Där greps de av japansk polis.
Sedan dess har hotelser slungats mellan huvudstäderna.
Japans premiärminister hotade att skicka sin flotta för att skydda öarna. Kina har begärt att dess medborgare som tog sig till öarna omedelbart ska skickas tillbaka.
Sydkorea och Japan bråkar om ett par andra öar, Dokdo som både Nord- och Sydkorea anser är en del av deras territorium.
Alla länder vill utnyttja den kommersiella potentialen i de olika öarna. Framförallt är gasfyndigheter av okänd storlek som kan ge stora inkomster. Men suveräniteten över området är också viktig för att ta kontroll över fisket.
Konflikterna går långt tillbaka i tiden. Med jämna mellanrum har det blossat upp i öppna bråk och då och då militära skärmytslingar.
Nu är det uppenbart att Kina i kraft av stärkt självförtroende och en säker ställning som ekonomisk stormakt vill vissa musklerna. Budskapet till grannarna är att hålla fingrarna borta och acceptera den kinesiska överhögheten.
Indirekt är det också ett budskap till USA:s president Barack Obama.
Han har det senaste året skiftat USA:s militära fokus till Asien. Bland annat genom att skicka ett antal amerikanska soldater till en bas i Australien. USA har stationerat en atomubåt i Filippinerna och försvarsminister Leon Panetta har besökt Vietnam. Kina uppfattar detta som ett indirekt hot.
USA:s nya intresse för regionen har fått övriga länder i Sydostasien att vädra morgonluft. Tidigare har de flesta av dem inte vågat sätta sig upp mot Kina. Med USA:s stöd i ryggen har deras tuppkam växt märkbart.
USA officiella position är att inte ta ställning i gränstvisterna mellan länderna men det är uppenbart att man markerar mot Kina och ställer sig mer sympatisk till de sydostasiatiska länder man betraktar som sina allierade.
Det oroande i situationen är att få av länderna verkar vara beredda att sätta sig vid förhandlingsbordet. Istället upprepar de bara sina egna benhårda positioner.
Ytterst handlar det om maktbalansen mellan ett Kina på uppgång och ett USA på dekis. Vem kommer att gå segrande ur den striden?