Ibland häpnar man.

Som när jag i tyska Der Speigel läser att Bahrains kung uppmanar Syriens diktator Assad att lyssna till folket och avgå.

Samme kung som för ett år sedan kallade in trupper från Saudiarabien för att slå ner sitt eget folkliga uppror.

Regenten Hamad bin Isa al Khalifa säger att han ångrar händelserna från i höstas men att han ingrep för att skydda kvinnorna.

– Våra kvinnor var väldigt rädda, säger han till Der Spiegel. Det är varje gentlemans plikt att skydda kvinnor så jag var tvungen att skydda dem.

Över 50 människor dödades när upproret krossades och Pärltorget tömdes. Flera tusen skadades. En del av de läkare och sjuksköterskor som behandlade skadade dömdes i efterhand till långa fängelsestraff.

Så på vilket sätt är kungen bättre än Syriens Bashar al-Assad?

Det verkar inte falla al-Kalifa in att han möjligen skulle ha lyssnat på majoritetens krav och abdikerat.

Gulfstaterna överhuvudtaget har ett trovärdighetsproblem när de så hårt kritiserar Syrien. Deras egna regimer är inte så våldsamt mycket bättre.

Saudiarabien är en diktatur förklädd till kungadöme. De små orosungar som funnits när oppositionella försökt få igång en arabisk vår har slagits ner stenhårt.

I Bahrain är 70 procent av befolkningen shiamuslimer som styrs av en minoritet sunnimuslimer med kungen i spetsen. Kungen tycker i den tyska intervjun inte att det går att tala om någon politisk opposition i Bahrain.

– Vi har bara folk med olika åsikter och det är helt ok, säger han.

Så länge de inte hotar hans egen maktställning.

Detta hyckleri gör det givetvis svårare att ta hans och andra arabledares fördömanden av Bashar al-Assad på allvar. I vassen lurar den etniska konflikten mellan sunni och shia.

Bashar al-Assad tillhöra alawiterna, den styrande minoriteten som lutar år shiaislam. Därför har Syrien väldigt bra förbindelser med shiadominerade Iran som hjälper Syriens ekonomiskt och med vapen.

Saudiarabien, Egypten och de övriga sunnidominerade arabländerna är fientligt inställda till Iran. Av de wikileaks dokument som offentliggjordes förra året framgår att Saudiarabien uppmanat USA att bomba Iran och deras kärnenergiprogram som omvärlden misstänjer används för att utveckla atomvapen.

Det sista sunniaraberna vill ha är ett Iran med kärnvapen. Då kommer de själva att försöka gå samma väg.

Så när de offentligt gråter över den pågående massakern på syriska oppositionella är det delvis krokodiltårar. Vad Gulfstaterna egentligen vill uppnå är ett Syriens styrt av landets sunnimajoritet. Egennyttan är främsta skälet varför de engagerar sig så starkt mot Bashar al-Assad.

Vilket inte hindrar att deras sätt att öka trycket mot Syriens givetvis är bra i ett läge då Rysslands och Kinas veto lamslagit FN:s försök att få stopp på dödandet.

Så länge man håller koll på varför Bahrains kung talar meddubbla tungor.

Säg Maldiverna och de flesta tänker på kristallklart turkosblått vatten och romantiska solnedgångar.

Inte på en militärkupp i ett sjunkande turistparadis.

I tisdags travade ett antal beväpnade militärer in på president Mohamed Nasheeds tjänsterum i Malé, huvudstad i ögruppen som omfattar över 1 200 öar.

Framför honom la de ett papper med uppmaningen att Nasheed skulle skriva sin avskedsansökan. Annars skulle de använda vapnen de bar på.

Han skrev på.

När han någon dag senare offentligt berättade varför gick presidentens anhängare ut på gatorna och demonstrerade i vrede. Världen vaknade yrvaket upp och insåg att de bevittnade ännu en militärkupp.

Senaste året har vi vant oss vid att diktatorer störtats i arabvärlden. Den här gången är det en demokratiskt vald president i ett muslimskt land som tvingas bort från makten.

En aning märkligt att USA då väldigt snabbt ställer sig på kuppmakarnas sida och i dag meddelat att man erkänner den nya regimen.

Mohamed Nasheed är en internationell kändis av en enda orsak. Han är en av få ledare från ett utvecklingsland som stenhårt arbetat för att stoppa klimatförändringarna. Han har lovat att göra sitt land till den första koldioxidneutrala nationen i världen. Inte så konstigt med tanke på att Maldiverna är ett av de första länder som riskerar att utplånas om havsytan höjs så mycket som forskarnas klimatmodeller visar.

Han har lobbat hårt gentemot västvärlden för att de ska göra mer för att minska sina utsläpp.

Löftet att rädda Maldiverna undan klimathotet var ett av skälen till att han blev vald i ö-gruppens första demokratiska val 2008. Då hade landet i över 30 år styrts med järnhand av diktatorn Maumoon Abdul Gayoom.

Mycket tyder på att det är Gayoom som står bakom kuppen mot sin efterträdare.

Nasheed hade inlett en undersökning om hur Gayoom lyckats samla på sig en stor förmögenhet. När en domare förhalade den utredningen lät Nasheed gripa honom. Gripandet var det som utlöste de oroligheter som ledde fram till kuppen.

Nasheed, som var politisk fånge innan han blev president, säger att han fruktar för sitt liv. Han sitter i sin lägenhet i Malé tillsammans med några hundra anhängare och väntar på att polisen ska gripa honom.

För bara någon vecka sedan skrev han en artikel i New York Times där han varnade för att nätverken som stöttat diktaturerna i Tunisien, Libyen och Egypten inte är borta.

– Diktaturerna dör inte alltid när diktatorn lämnar makten. Folket i dessa länder bör vara medvetna om att även långt efter revolutionerna kan grupper lojala med de störtade regimerna försöka att ta strypgrepp på de unga demokratierna.

En som det nu framstår närmast profetiskt tanke som han själv snabbt fick känna den fulla kraften av.

De nya makthavarna har givetvis en helt annan version av händelserna. De hävdar att Nasheed avgick frivilligt, att han inte alls hotades och att den gamle diktatorn inte alls ligger bakom. Vi får väl se.

Ytterligare en ingrediens i denna brygd är en ökande islamisering på Maldiverna. Vissa vill införa sharialagar där kvinnor som är otrogna ska piskas offentligt.

Vilket kan bli ett problem eftersom Maldiverna är helt beroende av inkomsterna från den en miljon turister som varje år besöker öarna. Jag har lite svårt att tro att turisterna uppskattar offentlig prygling som en del av sin sight-seeing.

Plötsligt är det turkosblå vattnet runt Maldiverna inte lika kristallklart längre.

Vid det här laget låter det som en skiva som hakat upp sig.

Grekland står inför konkurs, vill ha nödlånen från EU utbetalda men när de ska genomföra de nedskärningar som är motkravet så förhalar de besluten.

Frågan för dagen är, hur länge står EU ut med Grekland?

Ännu en gång visar Grekland upp sig för omvärlden som ett land som möter krisen med politiskt käbbel istället för nationell samling. Framförallt det konservativa partiet försöker utnyttja krisen för att positionera sig i ett fördelaktigt läge inför de val som troligen ska hållas i slutet av april.

Inför dessa är partierna rädda att ställa sig bakom ytterligare sänkningar av löner och pensioner. De fruktar att väljarna ska straffa dem. Därför skjuts nödvändiga beslut hela tiden upp.

Under gårdagen lamslogs kollektivtrafiken av ännu en strejk. Tårgasen låg tät över de centrala delarna av Aten när demonstranter drabbade samman med kravallpolis. En tysk flagga brändes.

Människor är upprörda över att minimilönen ska sänkas med 20 procent, att pensionerna urholkas ytterligare och att 15 000 statliga jobb försvinner. Ovanpå tidigare nedskärningar.

En bitter medicin för vem som helst, så ilskan är förstålig.

Men jag undrar om demonstranterna inser att de inte är ensamma om att ta smällarna. De som lånat ut pengar till Grekland har gått med på att skriva av upp till 70 procent av lånen. Den som lånat ut en miljon får bara tillbaka 300 000. I bästa fall. Resten efterskänks.

En nödvändighet för att Grekland ska få bukt med sin gigantiska statsskuld på 350 miljarder euro.

Sedan Grekland gick med i euron 2001 har de grekiska lönerna ökat 32 procent mer än de tyska. Ännu en förklaring till varför grekerna hamnat i den rävsax de befinner sig. Och varför de går i konkurs om de inte snart får nästa utbetalning av EU:s nödlån.

Inför varje utbetalning har irritationen i andra EU-länder ökat över Greklands ständiga försök att förhala de utlovade nedskärningarna.

Den här gången begär EU inte bara nedskärningar. Man vill också att Grekland förses med en överrock så att nödpengarna bara används för att betala av på statsskulden och inte för att fylla andra svarta hål i den grekiska statsbudgeten.

Samtidigt börjar fler och fler öppet tala om en grekisk sorti från euron. Hollands premiärminister Mark Rutte sa i går att om Grekland lämnar euron är riskerna för allvarliga följder inte lika stora som om det hade hänt 2010, i början av skuldkrisen.

– Det är i vårt intresse att Grekland blir kvar i euron och därför måste grekerna göra allt de lovat, sa Rutte till holländsk radio. Men om det inte funkar är vi starkare nu än för ett och ett halvt år sedan.

Samma budskap kom för någon dag sedan från EU-kommissionens vice ordförande Neelie Kroes.

Fler och fler räknar kallt med att Grekland trots nödlån inte klarar av sina skulder, tvingas lämna euron och återgå till den gamla valutan drachmer.

Även många greker.

Grekiska företag och hushåll har de tre senaste åren tagit ut 28 procent av sina insättningar på grekiska banker och flyttat dem till säkra konton utomlands, bland annat i Tyskland. Uttagen accelererar. Kapitalflykten bidrar inte precis till att förbättra Greklands läge.

Förmodligen kan vi räkna med en uppgörelse i sista stund även denna gång. Grekland får sina pengar och kan hållas under armarna ett tag till. Problemen skjuts framåt.

Främsta skälet till att EU inte redan låtit Grekland falla är rädslan för vad som då skulle hända med andra högt skuldsatta länder som Portugal och Italien. Om även de måste lämna euron är valutaunionen historia och risken finns att hela EU faller samman.

Men tidpunkten kryper närmare när rädslan för eurokollaps blir mindre än ilskan över att Greklands brutna löften.

Oavsett om någon planerade det eller inte så spelar våldet militären i händerna.

Jag blir inte förvånad om Egyptens militärråd återinför undantagstillståndet med hänvisning till de nya bråken.

Ett sätt för fältmarskalk Tantawi att hålla sig kvar vid makten och minska risken att hans och hans kollegor ska bli åtalade.

De våldsamma demonstrationerna i Kairo i går kväll och dödsskjutningarna i Port Said är precis den typ av förevändning som militären behöver för att åter ”rädda nationen”. Demonstrationerna var ett svar på massakern på fotbollsstadion i Port Said kvällen före då över 70 människor dödades.

Ju tätare tårgasen ligger över Tahrir-torget desto bättre för militärrådet.

Mer våld är det enda godtagbara skälet att skjuta på den demokratiska process som trots allt inletts i Egypten med parlamentsvalen de senaste månaderna och med det planerade presidentvalet i sommar. Därefter har militären lovat att helt lämna över makten till ett civilt styre.

Exakt hur det ska gå till är fortfarande höljt i dunkel eftersom det första ska skriva en ny konstitution.

Oavsett innebär överlämnandet av makten en stor risk för militären. Många av de ledande generalerna, inklusive Tantawi, har i årtionden varit en del av den störtade diktatorn Hosni Mubaraks maktapparat. Om det inte skrivs in en allmän amnesti i den nya grundlagen löper de risken att bli åtalade.

Militären har därför ett intresse av att säkerhetssituationen i landet fortsätter att vara osäker. Då kommer majoriteten av egyptierna lättare acceptera en fortsatt central roll för generalerna. Vilket är vad de eftersträvar.

Många av de tusentals arga unga män och kvinnor som i går kväll ropade på Tantawis omedelbara avgång – några krävde till och med att han ska avrättas – är övertygade om att massakern på fotbollsstadion i Port Said var planlagd av militären. Ännu finns inga klara bevis men misstanken känns inte helt ogrundad eftersom supportrarna som attackerades, de så kallade ultras, var de som mest ihärdigt försvarade Tahrirtorget för ett år sedan mot polisen och Mubaraktrogna huliganer. Ovanligt få poliser var på plats vid högriskmatchen och de stod passiva när bråket inleddes.

Intressant blir att se hur det nyvalda parlamentet tänker agera. Där har muslimska brödraskapet en klar majoritet. Många misstänker att ledningen för brödraskapet bakom kulisserna redan gjort upp med militären om en fortsatt roll i ledningen av landet mot att religionen får en starkare roll i politiken, bland annat genom att sharialagar införs.

Oddsen är goda för att demonstrationerna fortsätter i dag efter fredagsbönen i moskéerna.

Europas sista diktator drar åt tumskruvarna ett drygt år efter det senaste fuskvalet.

Alexandr Lukasjenko har fått hjälp från oväntat håll att kväsa den opposition som fortfarande kan och vågar göra sig hörd.

Ales Bjalatski är ordförande för Vjasna, en människorättsorganisation som sedan 2003 i likhet med många andra är illegal i Vitryssland. Därför har organisationen – efter överenskommelse med sina givare – sina bankkonton i EU-länder som Polen och Litauen.

Det skulle de inte ha haft.

Vitryssland har bilaterala avtal med båda länderna om utbyte av finansiell information. Så när vitryska myndigheter bad att få veta om Ales Bjalatski hade några bankkonton så bistod de polska och litauiska myndigheterna villigt med det.

Följden blev att Bjalatski blev åtalad för skattebrott i Vitryssland och dömd till 4,5 års fängelse. Ett nytt sätt för regimen att försöka komma åt oppositionen. Att pengarna inte tillhör honom utan organisationen spelade ingen roll. Bjalatskis överklagan avslogs den 23 januari i år. Inom kort förs han till en anstalt för att avtjäna sitt straff.

Numera kan Alexandr Lukasjenko med andra ord använda EU för att förfölja oppositionen. Det rimliga hade givetvis varit att myndigheterna i de två länderna kollat med sina utrikesdepartement innan de lämnade ut några uppgifter.

Domen mot Bjalatski är bara ett i raden av exempel på hur Lukasjenko ökat trycket mot oliktänkande sedan det fejkade valet i december 2010. Inför valet gjorde han allt för att få Vitryssland att framstå som demokratiskt. Oppositionen kunde plötsligt arbeta med viss frihet.

Allting tog abrupt slut den 19 december 2010 när regimtrogna huliganer och kravallpolis attackerade en av oppositionens demonstrationer och grep ett stort antal människor. Sedan dess har de successivt blivit värre.

– Lukasjenjo blev plötsligt rädd att han släppt för mycket på tyglarna, att han var på väg att förlora kontrollen, förklarar Valjantsin Stefanovitj.

Han är vice ordförande i Vjasna och på tillfälligt Sverigebesök. Han vågar inte resa tillbaka till Vitryssland av rädsla för att bli gripen. Istället turnerar han runt i Europa och upplyser om regimens brott.

Jag träffar honom och juristen Olga Smoljanko i ett oansenligt konferensrum i Medborgarhuset i Stockholm.

De två människorättskämparna är allt annat än oansenliga. Trots risker och personliga uppoffringar jobbar de oförtrutet vidare för att Europas sista diktatur ska gå i graven. Själv verkar den 58-årige Lukasjenko inte ha några som helst planer på att pensionera sig.

Det senaste året har han låtit stifta en rad nya lagar som försvårar att bedriva politisk opposition. Numera är det ett brott bara att kalla till ett massmöte. Även om det sker via internet.

Också den som helt passivt deltar i en aktion bara genom att stå i ett gathörn begår ett brott.

– Vi har en helt ny situation där myndigheterna blixtsnabbt stiftar nya lagar efter hur oppositionen agerar, säger Olga Smoljanko. Förr var de mycket mer trögfotade. F

ortfarande sitter 14 personer av de som greps 2010 kvar i fängelse.

– Vi vet väldigt lite om deras hälsotillstånd. Men vi har starka skäl att tro att de utsätts för tortyr och kränkande behandling. Bland de 14 finns två av presidentkandidaterna i valet 2010.

– Vitryssland är det enda land från före detta Sovjetunionen där man gjort det straffbart att arbeta i icke-registrerade organisationer, säger Valjantsin. Inte ens Tadjikistan har så hårda regler. Sedan den nya lagen tog har fem personer dömts till fängelsestraff för detta brott.

Han hoppas Lukasjenko tvingas lätta lite på trycket nu när den ekonomiska krisen nått Vitryssland.

Lukasjenko har gjort det till en konst att balansera mellan EU och Ryssland. När Ryssland höjer energipriserna försöker han övertyga EU om att han blivit snäll och demokratiskt. Men domen mot Ales Bjalatski är en påminnelse om vilken typ av ledare som EU har att göra med.

För Iran att stänga Hormuzsundet vore som att skjuta sig själv i foten.

Inte särskilt troligt med andra ord.

Ändå kan det tomma hotet utlösa krigshandlingar.

I måndags beslutade EU om nya sanktioner mot Iran. Från 1 juli blir det olagligt att importera iransk olja. På så vis vill EU bidra till att sätta press på Iran att sluta anrika uran och försöka utveckla egna kärnvapen. EU importerar dagligen 450 000 fat olja från Iran vilket motsvarar 18 procent av Irans totala oljeexport så tappet blir kännbart även om Kina säkert gärna köper upp överskottet.

Irans reaktion var dubbel. Sanktionsbeslutet bemöttes med en fnysning.

– Vi kan lätt hitta andra länder att exportera olja till. Det blir svårare för Europa att få tag på den olja man behöver på annat håll. Kanske slutar vi sälja till Europa redan nu innan ni hunnit hitta nya oljeleverantörer.

Samtidigt reagerade Teheran med att på nytt hota med att stänga det trånga sund genom vilket 20 procent av världens olja passerar.

Vilket är ett märkligt hot eftersom Irans oljeexport som går till resten av världen även den måste passera Hormuzsundet.

Hotet har därför avfärdats som ett tomt hot av bland andra USA.

Men riktig så enkelt är det inte.

Självklart kommer Iran inte att permanent försöka stänga Hormuzsundet. Då skulle landets ekonomi falla samman helt. 80 procent av landets exportinkomster kommer från oljan.

Däremot kan man inte utesluta att Irans flotta tillfälligt blockerar sundet för att visa att man inte tar order av varken USA, EU eller någon annan när det gäller landets kärnenergiprogram.

Och där börjar bekymren.

Den senaste tiden har tonläget mellan Iran och västvärlden höjts avsevärt. President Barack Obama som inledde sin presidenttid med att sträcka ut en hand till Iran för att försöka lösa kärnvapenfrågan på fredlig väg har nu ändrat taktik. Sakta med säkert har han dragit åt tumskruvarna.

USA, Israel och övriga västvärlden fruktar att tiden blir alltmer knapp om man vill hinna hindra Iran från att nå kärnvapenstatus. Israel hotar mer eller mindre öppet med att bomba Irans kärnanläggningar.

I senaste numret av tidskriften Foreign Affairs uppmanar en forskare USA att attackera Iran nu och argumenterar för att man kan leva med följderna av en attack hellre än att låta Iran få kärnvapen.

För några dagar sedan seglade hangarfartyget USS Abraham Lincolnen in i Persiska Viken. USA har omkring 50 000 soldater i området och 30 krigsfartyg. Om Iran stänger sundet har USA hotat att omedelbart öppna det med våld.

I går hotade Storbritanniens försvarsminister om att sända flera brittiska krigsfartyg till området om Iran gjorde allvar av sitt hot att stänga Hormuzsundet. Ett tog sig in i sundet redan den gångna helgen. I samma mening försäkrade William Hauge att varken EU eller USA söker konfrontation med Iran.

Ingen vill alltså ha krig men båda sidorna hotar. Krigsfartygen ligger och bevakar Hormuzsundet. Då kan det räcka med en liten provokation för att utlösa krigshandlingar.

Thailand gör allt för att skydda sin turism. I jakten på den utländska valutan drar sig myndigheterna inte för att mörka sanningen.

Det är i det ljuset man ska se Thailands försäkringar att några terrordåd inte alls planerades i Bangkok eller på annat håll i Thailand.

Thailändska myndighetspersoner verkade mer upprörda över att bland annat USA och Israel gått ut med varningar till sina medborgare att inte resa till Bangkok, än de var över det faktum att en större mänga bombmaterial hittades i en lagerbyggnad i stadens västra delar.

Mängden konstgödning (fyra ton) med tillbehör hade räckt för att tillverka flera mycket kraftiga bomber.

Bomben som slet itu den federala byggnaden i Oklahoma City 1995 var på 2,3 ton och dödade över 160 människor.

Den av Ander Behring Breivik planterade bilbomben i Oslo innehöll under ett ton gödningsmedel.

Det är lätt att föreställa sig vilken katastrof materialet i lagerbyggnaden i Bangkok kunnat åstadkomma om det nu är så att de ansvariga bakom materialet verkligen planerade en terrorattack.

Thailand hade uppgifter om att en terrorattack planerades i landet 13-15 januari, troligen varnade av Israel som hävdar att kända personer från det Iranstödda Hizbollah befann sig i landet från den 18 december förra året. Försvarsministern erkände att Thailand inte offentliggjorde informationen av rädsla för att panik skulle bryta ut och skada turistindustrin.

När USA och Israel gick ut med sin resevarning grep Thailand den 47-årige svensklibanesen som nu sitter häktad för ”innehav av krigsmaterial utan tillstånd”.

Kort efter gripandet fick Thailands premiärminister ut och vädjade om lugn.

– Det finns ingen anledning till panik, sa Yingluck Shinawatra. Situationen är under kontroll. Det finns inget problem.

Varpå polisen hävdade att man hittat fartygscontainrar ”i närheten” av lagret och tog detta som intäkt för att allt tydde på att konstgödningen och flaskorna med nitrat bara lagrats i avvaktan på export till något annat land där terrorattacken skulle ske.

Allt var med andra ord frid och fröjd.

Så kan det givetvis vara. Men varför exportera en vara som finns att köpa i nästan alla länder och dessutom riskera att få ögonen på sig när varorna ska tullas in i det land där attacken var tänkt att ske?

Mot den thailändska versionen står israeliska uppgifter som hävdar att planen var att attackera ett judiskt center i Bangkok och spränga en bomb på den populära turistgatan Khao San Road i Bangkok. Som förebild hade terroristerna en liknande attack som genomfördes i Bombay 2008.

Utan mer handfasta bevis är det omöjligt att säga vilken version som är korrekt, om ens någon.

Det slående är att thailändska myndighetspersoner ändå så tvärsäkert avfärdar alla möjligheter att en attack planerades i Thailand.

Vad de värnar om är inte turisterna utan bilden av Thailand som ett säkert turistparadis. Men vad händer den dag Thailand eller Phuket skakas av ett stort terrordåd?

Thailand har redan en inhemsk terrorism i de sydliga muslimska provinserna som ligger mindre än 50 mil från svenskarnas turistparadis och där människor dödas regelbundet. Landet är inte mer skyddat än något annat för utländsk terrorism. Snarare mindre eftersom landets poliskår är välkänd för att vara sällsynt mutbara.

Landsförrädare eller hjälte med civilkurage?

Bradley Manning ska ställas inför krigsrätt för att han läckt uppgifter till Wikileaks som bland annat avslöjat amerikanska krigsbrott i Irak.

Han riskerar livstids fängelse. De som dödat oskyldiga civila går fria.

Före jul fick omvärlden sin första glimt av 24-årige Bradley Manning sedan han förpassades till en isoleringscell för 19 månader sedan. En tunn, glasögonprydd kille som en av de närvarande vid förhandlingen på militärbasen Fort Meade beskrev som ”så ung att han inte ens ser ut att ha åldern inne för att dricka alkohol”.

I slutet av förra veckan blev det klat att han ställs inför krigsrätt.

Manning var allt av döma den som lämnade ut tusentals hemliga handlingar i form av datafiler som sedan publicerades av wikileaks. Den mest kända av dessa var en film som visade hur en amerikansk helikopterbesättning iskallt och utan tvekan öppnar eld mot en grupp civila, däribland flera barn. En video som chockade världen.

Kanske är det inte så konstigt att många därför betraktar Manning som en hjälte som avslöjat detta och andra krigsbrott. En man som borde få medalj snarare än isoleringscell. I över ett år hölls han under Guantanamoliknande förhållanden. I april förra året beskrev jag hans situation så här i bloggen:

”Manning hålls i en cell på militärbasen Quantico i Virginia. 23 timmar per dygn sitter han inlåst i cellen. Där intar han alla måltider. En timme per dygn tas han till ett fönsterlöst rum där han får promenera.

Han är förbjuden att ägna sig åt någon fysisk aktivitet i cellen. Börjar han göra armhävningar eller sit-ups så stoppas han av vakterna.

Varje morgon och kväll tvingas han posera i bara kalsongerna utanför cellen. Kläderna tas ifrån honom. Militären säger att det är för hans egen säkerhet. På samma sätt motiverar man varför han inte får ha lakan eller kudde. Eller varför han måste ha händerna utanför filten när han sover.

Vakterna kollar var femte minut dygnet runt att han är vid liv. Ligger han med ansiktet mot väggen väcks han av vakterna. På dagarna måste han var femte minut svara på frågan om han är ok.

Han väcks varje morgon kl 05, utom på helgerna då han får sova till 07. Försöker han sova mellan 05 och åtta på kvällen hindras han av vakterna.

Att hindra människor från att sova räknas som tortyr. Att sitta isolerad under långa perioder är också tortyr.

FN:s särskilde rapportör om tortyr, Juan Mendez, har sedan december förra året begärt att få intervjua Bradley Manning mellan fyra ögon. USA säger nej.”

När behandlingen av Manning blev känd utbröt en kritikstorm och han flyttades till militärfängelset i Fort Leavenworth i Kansas där han fortfarande hålls isolerad men där behandlingen enligt hans advokat är bättre.

Fallet Manning innehåller några centrala frågor.

Är det rätt att bryta mot lagen om man avslöjar andra brott eller missförhållanden i samhället?

Vem är det egentligen som begått det värsta brottet i det här fallet; den amerikanska militären eller Bradley Manning?

Manning har avslöjat militära och diplomatiska skriftväxlingar som rutinmässigt hemligstämplats. Men militären har inte kunnat peka på några konkreta skador för USA. Ingenting har egentligen hänt sedan uppgifterna blev offentliga. Möjligen undantaget att arméns uppträdande fått ännu sämre rykte.

Däremot har Manning avslöjat en rad missförhållanden som rimligen borde bekymra armén mer. Trots att han hade låg rang lyckades han ladda ner stora mängder känsliga informationen från arméns datorer på några cd-skivor som han maskerade som innehållande Lady Gaga-låtar. Armén datasäkerhet var med andra ord under all kritik.

Beskjutningen från helikoptern framstår som en uppenbar krigsförbrytelse. De skyldiga slipper efterräkningar eftersom de trodde att civilisterna kameror var granatkastare.

Beslutet att ställa Manning inför krigsrätt är ett klassiskt fall av att ”skjuta budbäraren”.

USA vill statuera exempel för att skrämma andra från att lämna ut information. Men framförallt är Manning ett surrogat för att man ännu inte lyckats lägga vantarna på Wikileaksgrundaren Julian Assange. Det är honom man egentligen vill straffa hårt för att han offentligt dragit ner byxorna på USA:s militära och diplomatiska etablissemang.

Filmen på soldaterna som urinerar på talibanska lik kan om den visar sig vara autentisk leda till en ny hatvåg mot USA.

I förlängningen hotas alla utländska soldaters säkerhet i Afghanistan, även de svenska.

Filmen för tankarna till Abu Ghraib-skandalen. Den gången föreställde bilderna amerikanska soldater som förnedrade irakiska fångar på Abu Ghraib-fängelset i Bagdad. De tvingades nakna lägga sig i stora högar och krypa nakna på alla fyra med koppel runt halsen.

Det var bilderna som offentliggjordes. Det fanns ännu värre.

När Abu Ghraib-skandalen briserade 2004 ledde det till ett ramaskri i arabvärlden. Demonstranter brände amerikanska flaggor och försökte storma amerikanska ambassader. Behandlingen av fångarna fick unga muslimska män att gå från radikala islamister till terrorister.

Filmen på de urinerande amerikanska soldaterna har nästan samma potential att få arabvärlden att explodera.

Är den autentisk visar den än en gång vilket extremt dåligt omdöme vissa amerikanska soldater har. Att armén skakas av ständigt nya skandaler av den här typen tyder på att det måste vara något fel på utbildningen och på ledningen. Hur kan detta annars få fortgå?

Förmodligen finns det ett systemfel på hög nivå i den amerikanska armén där många befäl innerst inne tycker att sånt här är ok. Att soldaterna måste få ”lätta på trycket” inte bara i bokstavlig mening. En inställning som de indirekt för vidare till sina mannar.

För talibanerna är den här typen av bilder naturligtvis rena julklappen. De kommer att använda dem flitigt i sin propaganda mot USA och västvärlden.

Filmen kan utlösa attacker mot utländska soldater både från talibaner och vanliga afghaner. Många ser ingen skillnad på amerikanska soldater eller militärer från andra länder.

Vi har sett tidigare hur mobbar attackerat utländska styrkor eller höga tjänstemän. Utbildningsnivån i landet är låg och det är lätt att piska upp en hatstämning.

Skillnaden mot 2004 är att USA-hatet just nu inte är på samma höga nivå som då. Irakkriget är avslutat och USA har lovat att dra tillbaka alla trupper från Afghanistan senast 2014. Chansen är större i dag att en sådan här film kan passera utan att utlösa ännu mer våld.

Filmen dyker upp i ett känsligt läge när fredsförhandlingar mellan USA och talibanerna så smått kommit igång. Beroende på hur muslimer reagerar på filmen finns risken att förhandlingarna måste skjutas fram.

Ingen kan leda Nordkorea utan att vara snille.

Kim Jong-Un har knappt hunnit tillträda som ”den store efterträdaren” men bygget av en ny personkult är redan igång.

Ett sätt att få befolkningen att sluta upp kring familjedynastin och rädda regimen kvar vid makten.

Många av påståendena är rent löjliga eller uppenbarligen friserade. Men det verkar ändå som regimen tror att befolkningen i det isolerade landet låter sig luras. Lite är det som en ritual. Eftersom företrädarna farfar Kim Il-Sung och Kim Jong-Il tillskrivits närmast överjordiska krafter så måste Kim Jong-Un upp på samma nivå för att inte framstå som sämre.

Så här i början är det extra viktigt att bygga upp Kim Jong-Uns militära kvalifikationer.

Inte nog med att han i en ny film från den nordkoreanska statstelevisionen sägs ha författat sin första avhandling i militärstrategi redan som 16-åring. Han gjorde det dessutom rekordsnabbt med en minimum av sömn och efter att ha hoppat över en massa måltider i sin strävan efter briljans.

Filmen innehåller scener då den unge ledaren äntrar en stridsvagn och ”ger order” till trupper ute i fält.

För att poängtera att han trots sin ungdom varit med på hög nivå under lång tid så visar man bilder från en uppskjutning av en långdistansrobot 2009 där Kim Jong-Un påstås ha varit närvarande för att övervaka så att allt gick rätt till. Han sägs vid tillfället ha hotat med att starta krig ifall någon nation sköt ned roboten.

Även där fortsätter ”den store efterträdaren” en gammal nordkoreansk tradition som går ut på att försöka skrämma omvärlden från att lägga sig i vad Nordkorea gör.

I den händelse någon skulle ha missat poängen slår filmen fast att den nye ledaren är ”geniernas geni”.

Vid sidan av den officiella hyllningsfilmen har redan en rad andra påståendet börjat florera om Kim Jong-Uns förträfflighet.

Han lärde sig köra bil redan som treåring. Redan som tonåring talade han fyra språk och just nu lär han sig ytterligare tre. Nu väntar vi bara på att den unge Kim ska göra fler än 13 hole-in-ones på en och samma golfrunda och därmed slå sin far i excellens i denna svåra sport där även proffsgolfare är glada om de lyckas slå en under hela sin karriär.

Vad ingen företrädare för regimen förklarat är varför Nordkorea fortfarande är ett av världens fattigaste och mest omoderna länder trots att det sedan 1948 styrts av det ena geniet efter det andra. Rimligen borde då inte ett stor del av befolkningen regelbundet tvingas svälta eller frysa eftersom de inte finns någon el att värma upp bostäderna med.

Nordkorea är ett land där mycket få människor kan resa eller har tillgång till internet men de är ändå i allt större utsträckning medvetna om att de halkat efter omvärlden. Ändå verkar regimens hyllningar av sin egen förträfflighet på något sätt fungera eftersom dynastin lyckas överleva i en värld där den ena diktaturen efter den andra faller.

Eller är det kanske förtryckarapparaten och alla interneringsläger som håller massorna i schack?