Börserna går upp och alla drar en lättnades suck.

Gör inte det.

Krisen behöver inte alls vara över.

Mönstret i börssvängningarna känns igen från finanskraschen 2008:

Totalpanik ena dagen med jätteras.

EU eller USA presenterar hjälppaket för att lugna marknaden.

Nästa dag får börserna glädjefnatt.

För en kort tid.

Sen kommer nya ras, nya löften och nya glädjeskutt.

13 oktober 2008 steg Stockholmsbörsen med 8,8 procent. Kvällen innan hade EU och G7 presenterat varsitt räddningspaket för att lösa finanskrisen. 24 oktober rasade börsen med 6,1 procent. 4 november +6,5 procent. 6 november -6,1 procent. Sådär höll det på.

Stora ras och stora uppgångar är sidor av samma mynt. Stark turbulens och osäkerhet.

Krisens orsaker är delvis annorlunda den här gången. 2008 var det toppgraderade amerikanska bostadsobligationer som visade sig innehålla skräplån som utlöste oron och knäckte Lehman Brothers och andra banker.

Den här gången är det stater som är illa ut.

Men i grunden är orsaken densamma. Finanskrisen utlöstes ytterst därför att amerikanerna under lång tid konsumerat över sina tillgångar. Välstånd på kredit.

Vilket är precis vad greker, spanjorer och portugiser gjort. De festade loss och skickade notan vidare. Någon gång måste den betalas.

Måtte därför Anders Borg och hans kollegor i EU inte luta sig tillbaka och tro att allt nu är fixat.

Hjälppaketet till EU-länder i kris bygger på att de länder som står näst i tur att råka lika illa ut som Grekland ska använda en extra vass kniv för att skära i statsfinanserna.

Länderna gör inte detta frivilligt. De agerar under hård press från de EU-länder som sköter sina finanser och från en marknad som vädrat blod.

Redan under veckan ska Spanien och Portugal presentera drastiska åtgärder.

Nu när börserna går upp kanske spanjorer och portugiser frestas att tro att marknaden är nöjd. Att de där obehagliga nedskärningarna inte behövs. De kanske drar ut på tiden lite.

Vänsterregeringarna i Spanien och Portugal vill bli omvalda. Sänkta löner, höjd pensionsålder och höjda skatter är normalt inga röstvinnare. Särskilt inte hos deras väljare.

Vad händer om nedskärningarna bara blir halvhjärtade? Vad händer nästa gång det kommer dålig ekonomisk statistik från Pigs-länderna (Portugal, Irland, Italien, Gerkland och Spanien)?

Mer än så behövs inte för att världens börser ska rasa igen. Marknaden är hyperkänslig just nu. Aktörerna drivs av psykologi och rädsla lika mycket som viljan att tjäna pengar. I samband med finanskrisen

2008 var det många experter som gång på gång trodde att botten var nådd bara för att nån vecka senare tvingas kika ännu djupare ner i avgrunden.

Jag ser att sansade bedömare som oberoende finansanalytikern Peter Malmqvist nu säger att han tror EU:s räddningspaket ska räcka för att lugna oroliga investerare.

Jag hoppas han har rätt. Men i dagens värld är det långtifrån säkert.

LONDON. Det är i sanning ett märkligt val.

Gordon Brown gör en jätteförlust men vägrar lämna 10 Downing Street.

David Cameron tar hem en jordskredsseger men kan ändå bli nekad att styra landet. Segern är inte tillräckligt stor.

På nyckeln till en lösning sitter Nick Clegg som med tanke på de senaste veckornas ”Cleggmania” gjort ett riktigt uselt val.

Tre män som alla måste vara väldigt besvikna.

Ett valresultat som lämnar landet i total förvirring. Ingen verkar veta vad som händer nu.

Pajkastningen har redan startat. Cameron kräver att Brown flyttar ut från premiärministerbostaden.

– Labour har inget mandat att styra landet, säger han men rösten är inte lika full av självförtroende längre. Leendet är bortsuddat.

Brown spelar den allvarlige statsmannen. Han själv och medarbetarna runt honom hävdar att det är Browns plikt att sitta kvar och se till att landet får ”en stark och stabil regering”. Brown försöker få det att framstå som han tar ansvar för landet när han i själva verket har gjort en av de värsta valförlusterna i labours historia.

I brittisk TV sitter de båda partiernas företrädare timme efter timme och pratar i mun på varandra i sin iver att ”spinna” valresultatet på ett sätt som gynnar dem. Käbblet lär fortsätta de närmaste dagarna.

Avgörande för händelseutvecklingen de närmaste timmarna och dagarna är vad Nick Clegg tänker göra.

Tidigt i morse såg han ut som en kille som sålt smöret och förlorat pengarna. Cleggeffekten uteblev helt.. Liberaldemokraterna förlorar till och med platser jämfört med förra valet.

Ändå är det Clegg som i praktiken bestämmer vem som blir landets näste premiärminister.

Klockan 11.45 gjorde Clegg ett uttalande utanför partihögkvarteret på Cowley Street, ett stenkast från parlamentet. Intrycket är att han lägger bollen på David Camerons planhalva.

– Jag håller fast vid uppfattningen att det största partiet ska få första tjing att bilda regering. Nu är det upp till Cameron att försöka styra med landets intresse för ögonen.

Cleggs budskap till Cameron är med andra ord; ring mig så kan vi se om vi kan komma överens.

Ett av Cleggs främsta krav är ett nytt valsystem som fördelar parlamentsplatserna mer rättvist i förhållande till hur många procent av de totala rösterna ett parti har fått.

Däremot sa Clegg ingenting om att han under inga omständigheter tänker stödja en labourregering. Så länge han inte utesluter ett samarbete med labour finns det inget som tvingar Brown att avgå.

Däremot ser det ut som Brown för tillfället förvandlats till åskådare. Han får vänta vad som kommer ut av eventuella samtal mellan Clegg och Cameron.

Den här processen kan pågå i timmar. Betydligt troligare är att det tar dagar innan vi vet vem som blir Storbritanniens nye premiärminister.

BNP:s högtalarbil

LONDON. Ur högtalarbilen strömmar ”Rule Britannia” på hög volym. Det duggregnar.

Vid grindarna till ett hälsocenter som de konservativas ledare David Cameron strax ska besök står en grupp anhängare av British National Party, BNP. En brittisk motsvarighet till Sverigedemokraterna. Bara lite mer extrem.

BNP-ledaren Nick Griffin håller en megafon i handen. Varje gång en bil kör fram till grindarna skriker han slagord riktade mot Cameron.

Griffin berättar mer än gärna varför.

– Cameron är en förrädare. Han har tagit de konservativa åt fel håll.

Med det syftar han förmodligen på Tory-ledarens försök att efter Fredrik Reinfeldts framgångsrika modell omvandla det mörkblåa och Tatcher-inspirerade högerpartiet till ett mittenparti.

De konservativa har en rätt tuff inställning till invandring. Griffin fnyser åt den.

– Invandringen måste stoppas helt, säger han. Brittiska folket har sagt ifrån. Vi vill inte ha fler invandrare. England och Wales är redan de mest tätbefolkande områdena i Europa.

BNP-ledaren anser att Camerons åtgärder mot invandringen är ren kosmetika. Och ännu värre. Toryledaren säger ja till Turkiets medlemskap i EU vilket Griffin är helt emot.

”Rule Britannia” stiger åter mot skyn när högtalarbilen än en gång kommer runt hörnet. Men även om BNP drömmer om fornstora dagar när England styrde världen så är de förvånande nog emot den brittiska insatsen i Afghanistan.

– Vi har inget där att göra, säger Griffin. Inga vitala brittiska intressen står på spel. Kriget kostar bara skattebetalarna en massa pengar.

Han lyfter megafonmicken mot munnen och vrålar ”Bring the boys home”.

Nu börjar Camerons pressansvariga innanför grindarna bli oroliga. De ringer i sina mobiler. En stund senare kommer sex poliser gående längs gatan och fattar post vid grindarna. BNP-anhängarna fortsätter demonstrera.

Partiet hoppas kunna knipa åt sig en parlamentsplats, den i valkretsen Barkin i de nedkörda östra förorterna utanför London.
Jämfört med Sverigedemokraterna finns det en viktig skillnad. BNP kan aldrig få en vågmästarroll med nuvarande valsystem.

Majoritetsval i enmansvalkretsar gör att alla röster på BNP bli värdelösa utom på orter där de har en chans att få flest röster av alla partier. Än så länge är dessa valkretsar mycket få.

En tröstande tanke men hur länge förblir det så?

Invandringen som fråga var i stort sett helt död i den brittiska valrörelsen ändå tills 60-åriga Gillian Duffy klev in på scenen och blev förolämpad av labours Gordon Brown för att hon klagade över att det fanns för många östeuropeer i hennes hemstad Rochdale.

Då brast fördämningarna och ett ämne som dittills varit närmast tabu fick lika stort utrymme i debatten som risken för att den bräckliga återhämtningen av ekonomin ska sluta med en ny recession.

Det mullrar i det brittiska folkdjupet och om inte de etablerade partierna ser till att arbetslösheten sjunker går BNP mot ljusare tider.

Till slut dyker Cameron upp i baksätet på en silverfärgad Jaguar. BNP-anhängarna buar för allt de är värda. Cameron bevärdigar dem inte en blick.

Regnet tilltar. Griffin och hans gäng plockar ihop megafonen och går hem.

För den här gången.

BNP-ledaren Nick Griffin i aktion

Cleggs supportrar instrueras i hur de ska uppträda

Nick Cleggs valbuss

John Edwards valbuss, USA 2004

Är på valmöte med Nick Clegg några timmars bilfärd norr om London och får känslan av att jag varit med om precis samma sak någon annanstans.

Men var?

Är tidig men Cleggs förtrupper är redan på plats vid den lilla fabriken. Unga män i aningen för stora kostymer. Vänliga och välpolerade.
Alex, den lokale presschefen, visar mig var vi i media får står.

Vi går bakvägen in i fabriken där någon snickrat ihop en midjehög träställning av rejäla brädbitar. Bakom denna träställning ska vi i media hålla oss.

– Kliv över staketet och jag måste tyvärr slänga ut dig, säger Alex kallt konstaterande.

Övre ändan av parkeringsplatsen är rensad på bilar. Här ska Nick Clegg valbuss strax glida in. Bussen ska kunna köra ända fram till fabrikens huvudingång så att Clegg bara behöver gå tio meter innan han är inne.

Clegg har en egen buss som åker land och rike runt. På bussen finns en grupp journalister som följer honom hela tiden eller bara för dagen. Men det kostar. Dryga 80 000 för hela valrörelsen eller en femtusing för en dag.

Framför ingången har en större grupp människor samlats. Många bär en slags gul röst på bröstet. Vad jag förstår är alla trogna liberaldemokrater.

En av de unga kostymnissarna ur Cleggs presstab talar om för dem hur de ska agera när Clegg kliver av bussen.

– Jag vill höra ett stort jubel och säga gärna nått om att han gjorde bra ifrån sig i debatten.

Under den halvtimme anhängarna tålmodigt väntar utanför blir de tillsagda tre gånger att inte glömma jubla högt när partiledaren går av bussen.

Det gulmålade monsterfordonet rullar in med Nick Cleggs porträtt i jätteformat i bakre ändan. Först går journalisterna av. Sist av alla kommer Clegg som har en egen kupé i bussen.

Supportrarna jublar lydigt och skriker ”well done in the debate”.

VD:s visar runt bland järnfilspån och svarvar medan kontorspersonalen står i räta led och väntar på att få skaka Cleggs hand i perfekt vinkel för de uppställda TV-kamerorna.

Clegg håller ett litet tal innan de anställda inbjuds att ställa frågor.

Någonstans här blir känslan av dejavu extra kraftig. Så minns jag.

Det var amerikansk primälsvalskampanj i New Hampshire på östkusten. Demokraten John Edwards besökte en fabrikshall med maskiner som såg precis likadana ut. Han kom i sin buss med namnet på sidan i megatryck på sidan. Han blev ledd runt av VD:n och skakade hand med personalen. Han höll ett litet tal och svarade på frågor.

Enda skillnaden jag minns är att hans pressmänniskor placerat en grå tejpbit i form av ett kryss för att markera var på golvet han skulle stå för att TV-kamerorna skulle få bästa vinkeln.

Det är inte bara så att Clegg och de konservativas David Cameron låtit sig inspireras av Barack Obama. De har också importerat en del av den amerikanska valrörelsen. Vilket även gäller Gordon Brown.

De reser till arbetsplatser där personalen uppträder väluppfostrat eftersom de inte vill skämma ut sin chef och förlora jobbet. De uppträder på möten där bara trogna supportrar är inbjudna att delta. Fast det vet inte väljarna.

Vad som ser spontant ut är i själva verket välregisserat.
Det väsentliga är inte at kandidaten träffar vanliga människor och lyssnar på deras synpunkter. Det viktiga är att det ser ut på TV som han träffar vanliga väljare.
När det någon gång är någon som faller ur ramen och ställer arga frågor får man intrycket av att det är en galning.

Valrörelsen handlar inte om att lyssna, lära och träffa folk. Den handlar om att kontrollera allt i minsta detalj och minimera risken för ”cock-ups”.
TV-tittarna serveras en show.

Det är därför det blir sånt liv om något går snett. Som när Brown glömde att han bar mikrofon och förolämpade en av sina egna väljare.
Plötsligt blev valrörelsen verklig och det tål inte den moderna politiken.

När Cleggs buss åker iväg är det något som inte stämmer. Efter en stund kommer jag på vad det är.
När John Edwards buss åkte i väg öppnade han fönstret och vinkade till oss journalister med ett ansträngt stomatolleende.

Nick Clegg vinkar inte.

LONDON. Råttorna lämnar det sjunkande skeppet ett efter ett.

På annat sätt kan man inte tolka att den trogna labourbastionen dagstidningen The Guardian i går bestämde sig för att uppmana sina läsare att rösta på Nick Clegg och liberaldemokraterna.

The Times deklarerade att man stödjer de konservativa för första gången på 18 år.

Ännu en i raden av dåliga och ovälkomna nyheter för labourledaren Gordon Brown. Rentav ett knivhugg i ryggen på en partiledare som redan är på väg att ramla ihop.

Som ett av sina skäl att överge labour anger The Guardian att man redan för ett år sedan uppmanade partiet att byta ut sin ledare.

– Trots att fyra ministrar avgick valde partiet att ändå omfamna Brown, skriver tidningen i en helsidesledare. Det var fel då och det står helt klart att det är fel nu, inte minst i ljuset av Browns offentliga förnedring i förra veckan.

Jag håller med.

Att hålla fast vid Brown är en form av självmord. Ungefär på samma sätt som de svenska socialdemokraterna envist håller fast vid Mona Sahlin trots att hon uppenbart inte åtnjuter ens de egna väljarnas förtroende.

De senaste dagarna har jag här i England träffat en rad labouranhängare. Inte en enda av dem har talat väl om Brown.

– Han gör verkligen sitt bästa för att hela tiden skjuta sig i foten, sa en trädgårdsmästare som röstat för labour i hela sitt liv.

Till och med en av Browns egna parlamentsledamöter, Martin Linton gjorde sitt bästa för att distansera sig från Brown när jag talade med honom häromdagen.

Så om inte ens de egna stöder Brown hur kan han då sitta kvar? Det är som om labour vill förlora. Som om det är enda sättet att bli av med Brown.

Labourledaren har säkert goda kvaliteter men att bedriva valrörelse är inte en av dem.

Att han ser ständigt trött och sliten ut med stora påsar under ögonen kan han förmodligen inte hjälpa. Det är inte där problemet sitter.

Karln är socialt inkompetent. Han klarar inte av att umgås med vanliga människor om så bara för några minuter.

Jag har sett både de konservativas ledare David Cameron och liberaldemokraternas Nick Clegg i aktion på valmöten. Kontrasten mot Brown är fysiskt plågsam.

De för sig med lätthet och finess i vilken folksamling de än hamnar. De kan skämta och de kan vara allvarliga. De är öppna, trevliga och tillmötesgående. De talar rakt och enkelt.

Brown är en katastrof i en modern valrörelse som den bedrivs 2010 med internet och ständiga ”soundbites” och där vare blick, varje rörelse följs av TV-kameror.

Lättirriterad, överlägsen, otrevlig och inbunden är några av de egenskaper han konstant visar på sina valmöten. Höra honom prata är som att lyssna på en statistisk årsbok.

Att försöka vinna valet med Gordon Brown vid rodret är som att hoppas sätta ett skott från halvplan i en avgörande VM-final i fotboll. Det går bara inte – undantaget ett mirakel.

Om sossarnas chanser med Sahlin är små är labours med Brown mikroskopiska.

Kanske blir valet ändå labours räddning. En brakförlust innebär med nödvändighet en ny ledare. Labour slipper ta ansvaret för de kraftiga nedskärningarna i välfärdsstaten som förestår. Om fem år är det val igen.

Förmodligen med en ung Clegg eller Cameronkopia som labourledare.

LONDON. Har precis kommit till London för att bevaka det brittiska valet.

Det första som möter mig är svarta rubriker om Gordon Browns blunder. Valrörelsen första riktiga klavertramp.

De brittiska tidningarna är obönhörliga. ”Brown är körd”. ”Vilken katastrof, Brown”.

På något sätt är det symptomatiskt att det är Brown som tabbar sig. Han har en osviklig förmåga att hamna i trubbel.

Själva vitsen med gårdagens valturné utanför Manchester var att visa upp en bild av sig själv som trevlig, lättillgänglig och intresserad av vad vanliga väljare tycker. För att motbevisa den gängse bilden av honom som butter. inbunden och lättirriterad. Och vad gör han?

Att kalla en kvinnlig väljare som delger honom sina synpunkter för ”inskränkt” är i sig inget grovt övertramp. Det handlar mer om sättet han gjorde det på.

Öga mot öga säger han till 60-åriga Gillian Duffy att ”det var trevligt att träffas”.

Så fort han stängt bildörren börjar han baktala henne.

Muttrandet i baksätet när han glömt TV-mikrofonen ger Brown intrycket av en partiledare som föraktar sina väljare. Hans sätt att klaga på medarbetarna och undra vems idé det var att släppa fram den här kvinnan förstärker bilden av honom som en grinig chef som hela tiden försöker skylla ifrån sig.

Brown framstår helt enkelt som en rätt osympatiskt person.

Att han sedan gör en jättepudel, ber om ursäkt och skyller på missförstånd förtar inte det intrycket. Bilden man minns är ändå Brown med huvudet i händerna när bandet spelas upp för honom. Som om han är mitt i en mardröm och tänker: ”Shit nu är det kört”.

Fadäsen kom med sämsta tänkbara tajming; en vecka kvar till valdagen. Motståndarna har alla chanser att lyckas hålla liv i historien tills dess.

Vilket är det sista Brown och labour behöver. Opinionssiffrorna är redan dåliga. Labour är bara tredje största parti. Grodan riskerar att accelerera den redan negativa spiral som parti- och partiledare är i.

Brown har en gyllene chans i kväll att minska skadeverkningarna. Klockan 21 svensk tid börjar den sista av tre direktsända TV-debatter mellan partiledarna. Kvällens ämne är ekonomi, Browns bästa gren. Premiärministern har aldrig varit så populär som under de tio år han var finansminister. Undantaget möjligen några månader i samband med finanskrisens utbrott.

Då fick Gordon chansen att iklä sig rollen som landsfader. Han utstrålade kompetens, handlingskraft och trygghet. Dit måste han hitta tillbaka ikväll.

Kan blundern kosta honom makten?

Jag vill inte överdriva men potentiellt är skadeverkningarna så stora att den kan avgöra valet. Browns utbrott spreds med blixtens hastighet på nätet. Det twittras och bloggas. Landet alla TV-stationer spelar upp scenen om och om igen. Väljare som står och väger kanske stryker Brown från sin lista.

Ironin i det hela är att det Brown gjorde garanterat händer hela tiden i valrörelsen. Jag är övertygad om att både liberaldemokraternas Nick Clegg och de konservativas David Cameron från tid till annan talar illa om väljare. Liksom svenska politiker. Det är trots allt rätt mänskligt.

Men det gäller att inte bli bandad när man gör det.

Belgien skulle i dag som första land i Europa ha fattat det kontroversiella beslutet att förbjuda heltäckande slöja, så kallad burka.

En regeringskris kom emellan. Åtminstone tillfälligt.

Det är inte burkan som utlöser krisen. Men krisen kan fälla burkaförbudet.

Läget är fortfarande oklart men det ser ut som den belgiska regeringen är på väg att kollapsa. Kristdemokraten och premiärministern Yves Leterme har lämnat in sin avskedsansökan till kung Albert. Kungen uppges tveka ifall han ska bifalla den eller inte. Han fruktar att en regeringskris ”allvarligt skulle hota” Belgiens ställning i Europa.

Parlamentet kan ändå rösta men det verkar mindre troligt under dessa omständigheter.  

Faller regeringen är den troliga konsekvensen ett nyval. Burkaförbud blir det förmodligen ändå förr eller senare. Det har brett stöd i de flesta partier.

Belgien – om de nu hinner först – är bara början. I Frankrike har president Nicolas Sarkozy lagt fram ett förslag som innebär ett totalförbud mot heltäckande slöjor. Omröstning sker troligen i maj. Även i Holland och Danmark finns det långtgående funderingar på liknande förbud.

Lagstiftningen är ett försök att möta folkliga opinioners krav på att stoppa spridningen av muslimsk fundamentalism i Europa.

Förbudet är ett ingrepp i den personliga friheten. Människor borde få gå klädda som de vill. Dessutom är det väldigt få kvinnor som bär de heltäckande slöjorna, niqab eller burka. 2 000 i Frankrike. Jag har sett uppskattningar på 30 i Belgien. Med andra ord är det inget stort problem.

Men det finns skäl i den andra vågskålen. Hur rimligt i dessa tider av terrorism är det att människor går omkring på offentliga platser med dolda ansikten? Heltäckande slöjor underlättar inte precis kommunikationen mellan människor.

Att tillåta slöjorna kan också ses som att Europas demokratiska samhällen accepterar symboler för kvinnoförtryck. Ofta är det männen som kräver att kvinnan ska bära slöja när hon rör sig utanför hemmet.

För- och nackdelar står och väger. Men i förbudet finns en obehaglig underström av anti-muslimska stämningar som likt en tsunamivåg rullar över Europa.

Först var det folkomröstningen om minareter i Schweiz. Nu är det slöjan. Vad kommer härnäst?

Fotnot: Den belgiska regeringskrisen utlöstes av ett lagförslag som skulle ge fransktalande boende i flamländska områden rätt att rösta för fransktalande kandidater. Vilket får en att undra vilka motsättningar som är starkast i landet. Den mellan fransktalande och flamländare eller den mellan belgare och muslimer.

Vid presidentvalet 2008 talades det mycket om ”Obama-effekten”.

Sen blev det tyst.

Nu vet vi att den finns. Men kanske inte där vi tror.

Brittiska radio- och TV-bolaget BBC gör varje år en stor opinionsmätning på hur populära olika länder är. Närmare 30 000 människor i 28 länder får svara.

2007 hade bara 28 procent av de tillfrågade en positiv syn på USA.

Sen försvann den kategoriske och gudsfruktige George W Bush. Ersatt av resonerande Barack Obama.

Nu tycker 40 procent bra om USA. En om man får tro opinionsmakarna själva väldigt kraftfull förändring.

– Man kan definitivt tala om en Obama-effekt, säger Steven Kull, chef för Pipa-institutet vid Marylands universitet, en av två institutioner bakom undersökningen.

Bush-administrationen gjorde sig känd för att på rekordtid dra USA:s namn i smutsen. Efter den inledande vågen av sympatier i kölvattnet av terrordåden den 11 september gick det snabbt utför.

Uttalanden som ”antingen är ni med oss eller så är ni emot oss” angav en ton där USA bestämde och resten av världen lydde eller hamnade i kylskåpet.

Fånglägret Guantanamo, tortyren och den allmänna nedmonteringen av medborgerliga rättigheter var ännu ett bottennapp. Sista spiken i kistan var det felmotiverade kriget mot Irak.

Även om Obama gjort en helomvändning av Bush politik är jag ändå förvånad över att omvärldens bild av USA ändrat sig så snabbt. Obamas insats så här långt har väldigt mycket handlat om en uttalad vilja snarare än konkreta åtgärder. Målet om en kärnvapenfri värld, flirten med Ryssland och världens muslimer

Den snabba svängningen visar hur nära förknippad USA:s popularitet är med vem som sitter i Vita Huset. Hela nationen döms efter presidenten.

En PR-byrå kunde inte ha gjort ett bättre jobb än Obama. Uppnenbart törstade världen våldsamt efter ett mer lågmält, mer samarbetande och ödmjukt USA.

Den positiva synen på USA ökade med 21 procent i Tyskland och 18 i Ryssland. Samtidigt minskade den negativa med 23 procent i Spanien och 14 i Frankrike.

Oroande för USA är att de enda två länder i undersökningen där över 50 procent är negativt inställda båda är allierade, Turkiet och Pakistan.

Undersökningen innehåller också några andra intressanta resultat. Tyskland är världens mest populära nation. Följd av Japan. Detta tolkar forskarna som ett utslag av de båda ländernas anti-militaristiska hållning.

Om USA blir allt populärat i omvärlden är situationen den motsatta för Obama på hemmaplan. Att han till slut lyckades få igenom sin sjukvårdsförsäkring och fixade till ett nytt nedrustningsavtal med Ryssland hjälper inte.

Bara knappt hälften av amerikanerna tycker att han gör ett bra jobb. Lika många ogillar hans insatser.

Kanske sammanfattar det Obamas problem inför kongressvalen i november och presidentvalet 2012.

Väldigt populär utomlands. Snudd på impopulär på hemmaplan.

Fotnot: Följande länder ingick i intervju-undersökningen som genomfördes från november 2009 till februari 2010:

Kanada, USA, Mexiko, Brasilien, Chile, Centralamerika (Guatemala, El Salvador, Nicaragua, Costa Rica, Nicaragua och panaman) Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Spanien, Portugal, Italien, Turkiet, Egypten, Nigeria, Kenya, Ghana, Azerbadjan, Pakistan, Indien, Ryssland, Kina, Thailand, Sydkorea, Indonesien, Japan, Filippinerna och Australien.

När rödskjortorna inledde sina demonstrationer för en månad sedan verkade Thailands premiärminister Abhisit inte särskilt oroad.

Attityden var; låt de leka rommen av sig så ebbar protesterna snart ut.

I dag är han en belägrad och smått desperat premiärminister.

I ett försök att knäcka oppositionen lät han i morse genomföra en razzia med mål att gripa några av rödskjortornas ledare. Det slutade med ännu ett fiasko för regimen.

Arisman Pongruangrong, som ska ha lett rödskjortornas intrång i parlamentet för någon vecka sedan, lyckades fira ner sig i ett rep utefter fasaden på den 3-våningsbyggnad som en kommandostyrka från polisen omringat. Nedanför fanns en flyktbil som körde honom i säkerhet.

En annan ledare lyckades fly via ett träd.

Ännu mer pinsamt för polisen var att rödskjortorna lyckades ta två poliser som gisslan.

Efter sin flykt förklarade Arisman att det nu råder ”krig” mellan regeringen och rödskjortorna. Premiärministern sköt upp ett TV-framträdande när han fick höra resultatet av den misslyckade räden.

Sedan en vecka tillbaka verkar Abhisit ha bestämt sig för att ta i med hårdhandskarna mot de några tiotusen demonstranterna som förskansat sig i ett av Bangkoks kommersiella centra.

Dödskjutningar förra helgen då nästan 20 demonstranter miste livet när polis öppnade eld rakt in i en folkmassa var en klar indikation på att silkesvantarna åkt av.

Läget är svårt för Abhisit. Han vill inte lämna ifrån sig makten men inte heller låta demonstrationerna fortsätta i alla evighet. De lamslår delar av huvudstaden och skapar ett intryck av kaos i omvärlden. Han har försökt förhandla med rödskjortorna som företräder landsbygdsbefolkningen och också stöds av den störtade premiärministern Thaksin Shinawatra.

Rödskjortorna kompromissar inte. Så länge Abhisit vägrar avgå och utlysa nyval så tänker de fortsätta med sina aktioner.

Efter en månad ser det alltmer ut som Abhisit dagar trots allt är räknade.

Han har tvingats ställa in två viktiga utlandsresor till Australien och Washington D.C. därför att han inte törs lämna landet. Det var ju när Thaksin 2006 besökte FN i New York som han störtades.

Chefen för armén har offentligt sagt att den enda lösningen på kaoset är att upplösa parlamentet. Sympatisörer inom armén har hjälpt rödskjortorna att förskansa sig på en plats där de är mycket svåra att köra bort utan att riskera stor blodsspillan.

Situationen är en smula ironisk.

De flesta är nämligen ense om att Abhisit är en efter thailändska förhållanden ovanligt renhårig och korruptionsfri politiker. Men han är inte folkvald.

Abhisit vet att om han avgår och utlyser nyval är det nästan garanterat att rödskjortorna vinner och tar över makten.

Inte bara nationen är lamslagen av det politiska kaoset. Abhisit står inför sitt eget moment 22.

Han kan bli Storbritanniens nye premiärminister.

Ändå vet många britter inte ens vem Nick Clegg är.

Efter kvällens ”90 minuter som kan förändra landet” ska det bli ändring på det.

Britterna är konservativa. Kvällens debatt i ITV är första gången som huvudmotståndarna i ett val möts i en direktsänd TV-duell.

Inför valdagen den 6 maj har allting handlat om de konservativas utmanare David Cameron och sittande labourledaren Gordon Brown. Mittkandidaten liberaldemokraternas Nick Clegg, 43, har glömts bort.

TV-debatten ger honom en jättechans att visa upp sig. Ett fräscht ansikte som väljarna inte hunnit tröttna på. Clegg har varit partiledare i mindre än tre år.

Opinionsmätningar visar att 30 miljoner britter kommer att följa TV-sändningen. Hälften av dessa uppger att de tre TV-debatterna kan påverka hur de i slutändan röstar.

Clegg är den av debattörerna som har mest att vinna. Precis som Cameron gör sig Clegg bra i TV. En del anklagar liberaldemokraterna för att medvetet ha utsett en Cameron-kopia. Clegg har en bakgrund som ekonomisk journalist och har haft toppjobb i Bryssel. Frihetsfrågor och skydd för den personliga integriteten är några av hans hjärteämnen.

Han kan framställa sig som det förnuftiga mittalternativet till de två på ”ytterkanterna”.

Liberaldemokraterna har ingen chans att vinna valet. Deras möjlighet ligger i att varken de konservativa eller labour får egen majoritet i parlamentet. I det läget kan det bli möjligt för Clegg att bilda en minoritetsregering med indirekt stöd från något av de stora partierna.

Clegg har inte utfärdat några löften om vem han i så fall tänker sig som partner. Men mycket lutar åt att det blir de konservativa.

Opinionsmätningarna inför valet visar att de konservativa tappat den klara ledning de så länge haft. Partiet får nu drygt 35 procent. Fem mindre än vad som krävs för att få egen majoritet. Labour har återhämtat sig och ligger nu strax under 30 procent. Liberaldemokraterna strax över 20.

David Cameron måste ändå ses som huvudkandidat till premiärministerposten. Tories blir förmodligen största parti. Cameron har ikväll chansen att åter rycka till sig initiativet.

Avgörande blir vem väljarna tror kan klara landets ekonomiska kris bäst. Storbritannien har ett budgetunderskott som bara kan matchas av krisnationen Grekland, 12 procent. För att få ordning på statsfinanserna krävs kraftiga nedskärningar eller skattehöjningar. Knappast ett valbudskap som lockar väljare.

Jag tolkar väljarna som att de egentligen vill ha någon form av samlingsregering där politikerna gemensamt räddar landets ekonomi. Då måste alla ta ansvar.

Förväntningarna inför TV-debatten är högt uppskruvade. Den beskrivs som ”90 minuter som kan förändra Storbritannien”.

Nick Clegg är en som hoppas att den profetian slår in.