Fick en fråga om ”Varför är vi tysta när vi mediterar?”

Tänkte att ni även vill veta mina tankar om det…? Tystnaden är helt avgörande för uppvaknandet.  Tystnad är inte frånvaro av ljud. Tystnad är inte farlig. Tystnaden ramar in alla ljuden. Fint eller hur? Det är just därför det är såååå galet svårt att skilja tystnad och ljud åt. Vi kan ju inte ha det ena och inte det andra. Eller hur? Tystnaden är vår bakgrund och allt faller på plats i den. Testa att vara lite tyst ett tag. Gör det NU!  Det är befriande och väldigt upplyftande och ibland helt omöjligt för tankarna skriker i huvudet… och man vill börja prata med någon, men… Men när du börjar meditera, vet du detta och du vill in i tystnaden, in i uppvaknandet.

Men jag vet att det är många som känner sig obekväma i sin tystnad. Varför är det så att den yttre tystnaden är så störande (när du är tillsammans med andra människor kan den kännas tung och väldigt obekväm)? Och varför är det så att vi har ett behov!? av att hela tiden underhålla våra sinnen och hålla dem upptagna…(som ett sockerbehov som ständigt pockar på vår uppmärksamhet och tar vårt fokus från nuet? Varför får sinnet aldrig vila så att det tystnar. Har du funderat på det?

Sätter du tvångsmässigt på radion i bilen eller slår på tvn när du kommer hem? Fyller du ditt lv med ljud och aktiviteter? Ett yttre stimuli som får ta över ditt inre.

(Jag med min dotter nu drygt 8 år sedan i tystnad…)

När du börjar meditera kliver du bara av karusellen. Du behöver inte tysta, stilla eller förhandla med dina tankar. Du behöver bara iaktaga dem och låta dem vara vad de är. Döm inte, kommentera inte. Tankarna lugnar sig på egen hand. Du behöver inte göra något med tankarna, du behöver bara iaktaga dem. På så sätt lär du känna dem som de är – bara tankar.

Med värme
Anna