Är det så att ting, människor, du eller jag, vad som helst upplevs sällan som de är, utan istället som vi anser att de är?

När väljer vi att stå på jämlik fot med andra, när är vi förstående, accepterande och generösa? När anser vi oss bättre än andra, klokare? När anser vi oss mindre och underlägsna?
Hur är de situationer vi kommer i egentligen och de människor vi umgås med? Vi tror vi vet? Naturligtvis känner vi våra vänner och vår familj, säger vi kanske, och sedan får de lov att uppföra sig som vi förväntar oss. Men känner vi dem?

Hur ofta drömmer vi om att vara annorlunda, någon annan, istället för att tillåta det vi redan har i oss att komma till uttryck?
Verkligheten är bra i sig! Men kan vi se det när vi förväntar oss något annat? Om vi inte vågar öppna oss för saker och ting som de är, så hamnar vi i en konflikt mellan förväntningar och frustrationer, med följden vi inte ens kan överblicka – vi förlorar!
Allt som inte upplevts som det är, frustrerar oss. Inte sant? Detta för att det inte motsvarar våra förväntningar, önskningar och föreställningar. Vi är låsta i ett bestämt sätt att tänka och en attityd. Och det är denna attityd gentemot oss själva, gentemot livet och andra människor, som avgör om vi lever ett lyckligt eller olyckligt liv (under vår semester).

Med värme
Anna