…när jag springer. Tårar, paniiik, stress, oro! Skall det vara så här? Stöten från löpsteget går rakt upp i ländryggen där smärtan från ryggskottet sitter. Det går helt enkelt inte att springa… än! Imorse fick jag konstatera detta redan efter 400 meter. Och efter ynka 2 km fick jag ge upp.

Istället slängde jag mig ner i parken för gudomliga bakåtböjningar och sköna twistar.

Löjligt dock att jag ser så glad ut?!

Med värme
Anna