När Charlie var nyfödd var hon, ja.
Hur ska man beskriva det?
Hon var lite luden om ryggen!

Det såg faktiskt ganska märkligt ut med en så söt liten tjej och så en gubbrygg med en massa hår. Amanda frågade om jag tyckte att Charlie hade mer hår än vanligt på ryggen, om jag hade tänkt på det, och då sa jag “nej, nej, det har jag inte tänkt på”. Men inom mig funderade jag redan på laseroperationer. Jag tyckte så synd om Charlie. Tänk vad retad hon skulle bli för allt hår på ryggen! Jag bestämde mig för att det där håret skulle bli min och Charlies hemlighet. Jag skulle ALDRIG visa någon människa hennes rygg. Så fort vi får besök – lägg Charlie på rygg och låt henne ligga så tills de går hem!

Det där håret har nu försvunnit helt och hållet och jag fick först idag veta att det är fullständigt normalt att bebisar har hår på ryggen som sedan försvinner. Men de där dagarna i skräck. Charlies och min mörka hemlighet. Och jag såg framför mig hur håret blev allt längre, hur jag gick upp i smyg om natten och rakade bort det. Nej, det var inte roligt. Det har varit fruktansvärda dagar.