Pontus Gårdinger kom förbi i en Saab 900 cab, exakt den ljuvliga typ som Seinfeld åker runt i. Han tittade snabbt till Charlie, sa ”vad fint” och så satte han sig på en pall och frågade efter en kopp kaffe. Jag frågade varför han bar luva i 25-gradig
värme och Pontus svarade att ”ibland känner jag starkt behov av att bära luvmössa”. Jag försökte kallprata, men Pontus var ointresserad. Han sa hela tiden ”säger du det”, men det märktes att han inte lyssnade. Så fick han sin kaffe och blev människa igen. Han berättade att han var bakfull som en örn. Det var hans ordval, inte mitt. Som en örn. Jag bjöd honom på en
macka som han snabbt satte i sig. Jag frågade om han var hungrig som en gnu och då nickade han mellan tuggorna. sen gav jag honom en öl och då blev han genast glad som en lärka. Och så berättade han historien om när han vann en miljon och den ska jag berätta för er så fort jag har datoruppkoppling så att jag slipper sitta här som en idiot och knappa in mina inlägg som SMS i min telefon.  
 

Brorsan: Ler hon något än då?
Jag: Jag vet inte. Jag tror det.
Brorsan: Tror det?
Jag: Det ser ut som att hon ler ibland. Men hon kanske bara hade en gas i magen som släppte eller något.
Brorsan: Hon ska väl börja le snart?
Jag: Ja. Barnmorskan sa att hon kan börja le när som helst. Hon sa att bebisarna härmar sina föräldrar, så om man ler mycket mot dem, så kommer de börja le tillbaka.
Brorsan: Ler du mycket mot henne?
Jag: Hela tiden!
Brorsan: Okej, men du… Visar du tänderna när du ler?
Jag: Visar tänderna?
Brorsan: ja. Grinar du med öppen mun eller ler du med munnen stängd?
Jag: Inte vet jag. Jag ler bara.
Brorsan: Du vet inte?
Jag: Nej. Jag har inte tänkt på det. Hur så?
Brorsan: Försök att hålla munnen stängd. Annars kan det får motsatt effekt.
Jag: Vad pratar du om?
Brorsan: När Charlie får se dina tänder så kanske hon aldrig mer kommer att le.
Jag: Sluta.
Brorsan: Ha ha!
Jag: Okej.
Brorsan: Det blir hennes första trauma i livet. Ha ha ha!
Jag: Var det allt?
Brorsan: Ja. Måste sticka. Hej.
Jag: Hej.

Jag skulle göra mig en kopp kaffe och tänkte lyxa till det lite med varm mjölk, lite café au lait, sådär. Jag satte på en kastrull och plötsligt började Charlie skrika och leva runt och jag tog hand om henne, glömde kastrullen och när jag sedan kom tillbaka till köket var mjölken lite bränd. Först blev jag arg på mig själv  Men sen blev jag fascinerad. Titta på mjölken. Har ni sett något så konstigt? 

Det händer att Charlie skriker. Det sker alltid på samma sätt. Hon ligger först lugn i sängen. Och sedan, från ingenstans, skrynklar hon i ihop sitt ansikte i fullständig tystnad. Hon ligger så en stund, alldeles stilla, fastfrusen i sin grimas. Hon påminner om den frustrerade matadoren i Ferdinand precis innan han får spel och sliter upp sin overall och visar blomman på bröstet för tjuren som bara sitter där och latar sig.

Och så briserar Charlie. Som hon kan skrika! Hon paralyserar ju våra liv med det här skriket. Allt annat som vi har planerat får stå åt sidan tills det tystnar. Hennes skrik styr våra liv. I början kände jag viss frustration. Herregud, middagen är JUST klar och så börjar hon skrika. Det kan inte vara sant! Men nu har jag lärt mig något viktigt. Det är bara att gilla läget. Man behåller sitt fullständiga lugn och gillar läget. Inget att göra åt. Så kan det vara.

Jag känner mig som en ny människa. Varje gång Charlie skriker så tar jag lugnt och bekymmerslöst upp henne och så nynnar jag för mig själv en låt som jag inte nynnat på länge:

Man måste gilla läget.
Gilla-la-la-la-läget.
Gilla läget
Gilla-la-la-la-läget.

Den här insikten var viktig för mig, förstår ni vad jag menar?

Jag tar en titt på Blogportalens lista över de mest eftersökta termerna i bloggosfären och blir lite förvånad över att Charlie Schulman synes vara så intressant för så många människor. Och att de flesta verkar tycka att det är en så förträfflig bebis. Hon är både ”superbegåvad” och ”så jävla härlig” och ”sötast i landet”.

God morgon, kära läsare. Hoppas ni sovit gott. Jag förstår att det inte intresserar er, men eftersom jag inte vet vem jag ska vända mig till, så gör jag det här. Jag har lite problem med bloggen. Jag kan inte lägga upp bilder på bloggen för jag har förbrukat maxantalet bilder per månad. Skulle någon på Aftonbladet kunna tänka sig att öppna den kranen till mig? Dessutom försvinner inlägg utan förklaring Saker som jag skrivit och publicerat avpubliceras och hamnar i någon kö. Kan detta avhjälpas? Tack!

Bloggportalen, så heter Sveriges största paraplysajt för landets bloggar. Där har de en topplista över ”bloggvärldens mest sökta ord” som alla läser. Tack vare er så kan jag berätta att Charlie Schulman är mest sökt i hela Sverige. Fler folk säker på Charlie Schulman än på ”sex” – det är nog första gången någonsin som ”sex” trillat ner till plats nummer två. Vilket förvisso också säger något om den bloggvärld jag befinner mig i. Jag är så stolt. Charlie Schulman – sötast i landet! Tack för er hjälp. Får man be om en tjänst till? En liten, liten tjänst till.

Kan ni inte klicka på bilden ovan! Det vore så kul!

Och när ni ändå håller på – klicka på den här bilden också! Då blir jag väldigt glad!

Vi var hos barnmorskan idag igen. Det gick bättre den här gången, jag var inte lika, jag hittar inte ordet, stissig! Varje gång vi besöker en barnmorska brukar jag retas lite med Amanda. Jag frågar alltid hur lång Charlie är, om hon är över snittet och barnmorskan förstår inte riktigt frågan och säger ”jaa” med långa a-ljud och jag avbryter henne och säger: ”Ja, alltså, Amanda vill gärna att Charlie ska bli modell när hon är stor, men då måste hon bli över 1.80. Vad tror du om chanserna för det?”

Och då blir barnmorskan alldeles förvirrad och Amanda vet inte vad hon ska säga, hon säger ”det vill jag inte alls”, men det spelar ingen roll vad hon säger, stämningen blir helt enkelt mycket märklig.

Sen går vi ut och Amanda slår mig med full kraft på axeln och jag skrattar och då gör hon också det fast hon säger att jag är en ”idiot”.

Minns ni att jag skrev om mitt möte med Micke Persbrandt häromdagen? Hur jag och Amanda låtsas vara fullständigt oberörda av att plötsligt se the incredible Persbrandt, men inom oss kokade vi av upphetsning? Jag går in på Sanna Lundells blogg, och hon har också skrivit om exakt samma möte. Som jag skrattade när jag läste det. Jag läste upp texten för Amanda och så skrattade vi ännu mer. Ängslighet från alla håll och kanter. Så här beskriver hon vårt möte i sin blogg:

Vi har alltså kommit till Furillen för lunch. M vill visa mig stället. Barnen är med. Hunden likaså. Alla hungriga. M tar sig en runda runt restaurangen, kommer tillbaka och säger att det finns ett bord på ett ställe i lä.

Som ett kallt krig helt i onödan.

Ni förstår ju att jag är mest nöjd med att Sanna skriver att vi såg ointresserade ut. Svala och världsvana! HA! TRIUMF! Då lyckades vi alltså dölja vår makabra upphetsning! Ni förstår, vad roligt.

Hur som helst var Sannas blogg en trevlig upptäckt. Bekanta er med den genom att klicka HÄR.

Det är mörkt och natt. Amanda sover och det gör Charlie också. Ibland skriker hon till, gör en ansats att börja tjuta, men glömmer snart vad det var hon vad så ledsen för och fortsätter snusa.

Jag talar alltså om Charlie nu, inte Amanda. Det förstod ni kanske.

Jag sitter vid datorn och arbetar med manuset till “Sommar”. När jag vill göra det lite festligt för mig dricker jag kaffe ur whiskyglas. Jag tycker det känns lite “glammigt” eller vad man ska säga. Och så har jag tagit fram lite starkt till det. Det sa alltid brorsan förr om åren, att man har ett ohälsosamt förhållande till alkohol om man tar fram hela flaskan till bordet. Om man inte ens orkar bemöda sig att gå till köket för påfyllning, då är man illa ute. Jag tror inte på det där. Men jag tänker ganska mycket på mitt drickande ändå. Jag har gjort det under det senaste halvåret. Jag kartlägger det i minsta detalj. Allt började när jag läste P.O Enquists memoarer i vintras. Han var alkoholist, men väl maskerad sådan. Han kunde föra sig i salongerna trots sitt beroende. Det var drabbande att läsa – jag trodde naivt nog att alkisar var dem som satt på bänkarna och skränade. Därför kändes de så fjärran mig. Men så är det inte. Alkoholisterna finns vid middagsborden bland våra vänner. Kanske är min bästa vän alkoholist utan att jag vet om det. Kanske är jag det. Jag minns en kväll i april. Jag hade jobbat otroligt hårt. Flugit till Luleå fram och tillbaka, talat om min bok, sedan hållit en föreläsning om något annat i Skåne och sedan flugit tillbaka till Stockholm. På kvällen skulle jag äta middag med min chef Jan Helin och min före detta chef Olof Brundin. Jag minns i taxin på vägen dit, hur jag önskade att de skulle vilja ta en whisky före maten. Jag var så otroligt sugen på stark, stark sprit att bränna bröstet med. Och när jag kom fram till krogen och jag såg att de redan satt där med en whisky, alltså, jag kan inte beskriva lyckan jag kände. Det var eufori.

Och jag funderade på det sen. Det kan väl inte vara vettigt?

Jag har talat många gånger om detta med min psykolog, som var alkoholist en gång i tiden. Jag har redogjort för mina alkoholvanor och för min oro, och han har lugnat mig och sagt att mitt drickande dels inte går att jämföra med en alkoholists och att jag dels inte har en “alkoholists speciella natur”. Jag invänder. Jag berättar att så fort jag blir sugen på att dricka ett glas vin så skäms jag i någon mening. Han säger att jag inte ska oroa mig, han säger att det finns ganska många saker som jag måste ta itu med, men drickandet är inte ett av dem.

Just nu måste jag ta tag i mitt Sommar-manus. Jag har suttit hela dagen med det här. Vet ni hur mycket jag har skrivit? Två rader. Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Jag säger till Amanda att jag “tappat det”, men jag säger det poserande, mest för att höra hennes protester och hon upptäcker det genast och säger att jag ska sluta dumma mig. Jag vill inte sitta här. Jag vill ligga med Charlie och Amanda i sängen. Lyssna på deras andetag. Jag är så glad att jag har en egen familj. Den ska jag ta hand om tills jag dör. Som pappa gjorde.
 
Pappa älskade kräftor. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket han njöt av en tallrik egenkokta svenska flodkräftor. Mest av allt älskade han rom. Det är ju inte alla kräftor som har rom. En av tio kanske. Det var alltid en stor sak att få rom i sin kräfta när vi åt som barn. Den lyckliga runt bordet som gjorde den ljuvliga upptäckten ropade “ROM!”, som BINGO i en Bingo-hall, och övriga familjemedlemmar svarade med muntra tillrop. Bravo! Härligt! Och så satte man i sig detta det godaste av goda. Men pappa. Varje gång han fick rom i sin kräfta sa tystnade han och så gav han kräftan med lycklig blick till mamma. Och mamma blev så glad. Och vi barn som såg det här blev också glada, för det var så mycket kärlek i det där. Jag har tänkt på det där en del. Som pappa var med rommen i kräftorna. Så vill jag generellt vara för min familj, för Amanda och Charlie.

Det är ju kräftpremiär snart. Jag längtar efter den. Frågan jag genast ställer mig: är det kräftorna jag längtar efter eller är det supen?