vi ska äta en lunch ute med Amandas familj. Trevlig stämning råder. Det blir sparris och rödbetor, vad gott. Alla vill gulla med Charlie och det får de. Så kommer Charlies mormor Stina fram. Hon gullar inte. Hon rättar till en strumpa som hon påstår håller på att trilla av. Hon fixar med strumpan länge och tittar ibland upp på mig med en blick som säger att jag är en slarver som inte kan sätta på en strumpa rätt. Jag vill väsa till henne att hon ska fara åt helvete, att jag kan rätta till Charlies strumpa själv. Men jag tiger. Sen sätter vi oss och äter. Charlie sitter i min famn. ”Hon kan inte sitta i solen så där”, säger Stina. Jag tittar ner Hon ligger ju i skugga. Hon ligger ju för helvete i skugga! Vad fan är ditt problem din jävul!? Tänker jag. Men jag säger ingenting. Jag trär filten tätare över Charlie och tackar Stina för omtanken. Sen äter vi. Jag är inte explosion, jag är implosion.