Sista kvällen i ladan. Vi tog en biltur till Visby för att titta på när AIK vann och gick upp i serieledning. Vi åkte tillbaka mot ladan. Jag gillar att köra bil i totalmörker. Jag tycker om hur man bländar av när det kommer mötande trafik. Det är som om man pratar med varandra där över vägen. Varje gång det händer blir jag lite varm i hjärtat, det är som en liten pust av kärlek mellan främlingar. Ett tecken på respekt och välvilja. Jag bländar av och det gör bilen där borta i krönet också och även om vi inte ser varandra när vi långsamt passerar varandra så har vi pratat litegrann och så åker vi vidare i natten.

Vi kom tillbaka till ladan. Om några timmar åker vi till båten som ska ta oss hem. Jag ville så gärna dricka ett glas vin och äta charkuterier en sista gång på uteplatsen. Jag köpte tryffelsalami idag bara för den sakens skull. När vi kom till ladan regnade det lite lätt. Jag torkade med disktrasan och Amanda tittade medlidsamt på mig. Jag gjorde så att det blev torrt. Tog ut dynor. Tände ljus som knastrade av regndropparna. Och så satt vi där i sommarens absoluta bristning. Charlie sov, jag och Amanda pratade inte mycket, men det var okej. Vi skålade och lade dystert upp planerna för väckning och de sista göromålen.

Jag fyllde på mer vin. Charlie sov. Regnet tilltog. Amanda sa ”Alex…” och tittade på mig och jag förstod att hon ville gå in men jag hade en känsla av att regnet skulle gå över. Jag sa till Amanda att ovädret skulle passera, att det skulle sluta regna och Amanda satt tålmodigt kvar.

Regnet tilltog ännu mer. Jag tittade upp och förstod. Sommaren är över nu. Det här regnet är höstens sätt att säga ”nu räcker det för er”.

Vi plockade snabbt ihop oss och gick in.