Jag kom hem innanför dörren efter ett ärende på stan och såg ett par flipflop-tofflor. Jag undrade så vem som bar flipflops inne i stan på det sättet. Jag känner ingen som bär flipflops så. Jo, jag känner EN person. Kan det vara…?

 

Mycket riktigt. Där stod han barfota som alltid, den märkligaste mannen jag känner. Bengan.

 

Amandas syster Hannah var där också. Bengan sa inte mycket. Hannah frågade hur det gick med ladan och Bengan svarade: ”Jag åkte ner till Sudret och köpte 60 nya fönster.” Hannah frågade vad han skulle med alla fönster till och Bengan dröjde med att svara. Han satt tyst så länge att det till sist började kännas rent overkligt, som en David Lynch-film och TILL SIST sa han: ”Hela ladan, den ska… Jag ska göra om hela ladan till ett orangeri.” Hannah satt tyst. Sen talade vi inte mer om det.

 

Jag frågade Bengan hur länge han bär flipflops och han svarade att han bär dem som andra bär sina vinterdäck. Jag frågade vad han menade och han svarade: ”Jag börjar bära dem dagligen sista mars. Och jag slutar bära dem sista oktober.” Jag frågade om han bar något speciellt under vintertiden och han stirrade på mig och svarade: ”Skor.”

 

Sen kom min mamma och hälsade på. Charlie blev mycket glad att se henne. Jag stod inne i köket och hörde mamma samtala med Bengan. Det samtalet var…det går inte, jag har, man kan inte återge det riktigt. Det går inte.