Jag och Charlie är på Södermalm. Jag har inte varit på Södermalm på flera år. Jag vandrar runt som på zoo, stannar vid skyltfönstren, tittar in och väntar på att något ska hända. De har bytt namn på nästan varenda restaurang som jag brukade gå till. Jag känner mig plötsligt mycket gammal.

Jag blir sugen på grekisk mat. Souvlaki! Jag går in på Dionysos. Jag frågar om de serverar lunch fortfarande. Damen skriker att jag inte får ha några barnvagnar här. Jag säger ”okej” och frågar återigen om de serverar lunch. Damen i kassan säger att de serverar lunch, men så kommer hon på något festligt: ”Men pastan är slut!” Hon säger det i trumf.

Jag beställer souvlaki och damen tar besviket emot beställningen, skriver en kråka på en lapp, som hon lämnar över till en annan dam som löper med den in till köket.

Jag frågar om det finns någon plats med eluttag till min dator och damen svarar ”nej, nej” och försvinner in i någon skrubb. Jag sätter mig ner och tittar på mänskerna. De är som riktiga mänsker, fast tjejerna har svart runt ögonen. Och killar har t-shirts med tryck. På Söder är alla killar 19-år, också 45-åringarna. På Söder är alla tjejer svarta runt ögonen, trots att de inte är trötta.

Två minuter kvar av min batteri-tid. Och jag som hade så mycket att berätta.

Hej då.