Jag: Du är på gott humör, ser jag. Kul!
Charlie: Kul och kul.
Jag: Ja, det är väl kul!
Charlie: Jaha.
Jag: Det är skönt att du inte skriker, menar jag.
Charlie: Äsch. Jag sparar mig.
Jag: Sparar dig?
Charlie: Samlar kraft.
Jag: Till vadå?
Charlie: Till senare ikväll. Skrikfesten.
Jag: Jaha. När då, senare ikväll eller i natt?
Charlie: Klockan 21.35.
Jag: 21.35?
Charlie: Just det.
Jag: När Usain Bolt springer 100 meter?
Charlie: Just det.
Jag: Då blir det skrikfest?
Charlie: 21.34 börjar den.
Jag: Okej.
Charlie: Jävlar i min lilla låda vad jag ska skrika.
Jag: Jag förstår.
Charlie: Jag ska se till att du inte får se en sekund av det där loppet, hör du det?
Jag: Okej.
Charlie: Och sen kör vi på.
Jag: Okej.
Charlie: Pappa.
Jag: Ja?
Charlie: This looks like an all-nighter.
Jag: Okej.

Jag har köpt en spegel som jag fäst där bak i bilen så att jag ska kunna se att allt är okej med Charlie när hon sitter i bilbarnstolen och jag kör. Den är mycket fiffig, den här spegeln och idag upptäckte jag nya användningsområden för den. Jag skjutsade några vänner till flygplatsen och noterade förtjust att spegeln gav mig fullständig inblick i Saras urringning.

Jag tyckte det var roligt på ett gubbsjukt vis. Jag satt med öppen mun och tittade i backspegeln och andadades mycket tungt och mumlade ”oj” för mig själv. Sådär höll jag på, men jag höll på för länge och till slut sa Sara ”sluta nu, Alex” och då gjorde jag det.

Igår gifte sig Amandas syster Amelia. En stor dag för pappa Bengan som för första gången i livet bar kavaj. Han var så stolt över sin kavaj att han helt glömde att sätta på sig skor. Det såg lite märkligt ut. Det såg lite Bengan ut. 

4 Juli 2009
Jag såg alltid den här dan som nåt som både skulle inledas i dramatik och avslutas i dramatik. Jag såg en bilfärd i 150 km i timmen på gotländska småvägar. Vi kör mot rött i Lärbro och mot enkelriktat i Slite. Jag såg hur en polisbil stannar oss, polismannen vandrar fram och lyser misstänksamt med ficklampa på mig och sedan på Amanda och plötsligt ser han hur hon ligger där och svettas och skriker och jämrar sig och jag vrålar SER NI INTE ATT HON FÖDER och polismannen rycker tag i sin krage och ger i gömd walkietalkie kommandon om att vi ska få FRI LEJD TILL VISBY LASSARETT och han vinkar i panik ut oss på vägen igen och när vi kommer fram till BB möter bårar och dropp oss vid bilen och redan i den långa korridoren på väg mot förlossningsrummen äger födseln rum i en vild blandning av blod, sköterskor och kaos.

Men så var det inte. Det fanns ingen dramatik alls i början. Amanda kände värkarna komma allt tätare och vi fann det för gott att åka in. Vi bekantade oss med personalen och med det förlossningsrum vi blivit tilldelade. Vi kände på apparaturen och tittade på alla knapparna. Amanda fick prova lustgas och började fnittra. Jag fick också prova och blev lite illamående.

Sen lade hon sig ner för att vänta. Jag gick och köpte kvällstidningar och läste högt för henne ur nyhetsfloran.

Vi var på en förlossningskurs hos Louise Hallin i våras och hon berättade att kvinnor numera GÅR omkring när de föder barn. De ”går omkring”. Ja, alltså, de vankar hit och dit i rummet och jag tyckte det var en obehaglig bild, för jag såg inte mig själv i det där. Var ska jag vara om Amanda ”går omkring”? Ska jag följa efter henne? Ska jag ta rygg på henne?

Men Amanda gick inte omkring. Ibland reste hon sig upp och så lade hon sig ner igen. Och timmarna gick. Och värkarna kom tätare och till slut gjorde det ont. Och långsamt gick denna smärta över till stor smärta och sedan gick denna stora smärta över till ofattbar smärta och Amanda skrek och grät och vid nåt tillfälle kollapsade hon.

Jag minns när hon krystade. Hon var så utmattad att hon tuppade av mellan krystningsvärkarna och jag försökte prata med henne, men allt försvann i det pågående NU som långsamt förde vårt barn genom Amandas kropp. En av sköterskorna sa till Amanda att om hon ville så kunde hon nu känna vårt barns huvud med sina fingrar. Och Amanda treva med handen, tystnade plötsligt mitt i en värk, flämtande fråga hon: ”Är det där Charlie?” och den hudkontakten, den vetskapen att det var så NÄRA NU, gjorde att Amanda med ofattbar kraft födde ut henne tio sekunder senare.

Charlie Schulman var lika blixtrande vacker som sin mor redan från födseln. De sa att det skulle vara mycket blod och jag som är rädd för blod hade funderat mycket på det där, men det var inget blod. Charlie såg ut att komma direkt från en spa-massage. Hon var så ren och fin och trots att hon jämrade sig såg hon ut att vara i viss ro där hon låg på Amandas bröst.

Fem minuter efter att Charlie föddes fick jag hålla i henne för första gången.

Första bilden på familjen Schulman.

Det har nu gått några timmar och Charlie sover. Det gör Amanda också. Jag betraktar dem båda.De två kvinnorna som förändrade mitt liv. Det går inte längre att intellektualisera deras inverkan på mig. Jag är världens lyckligaste man tack vare de här två människorna som ligger tätt intill varandra och sover. Och jag ligger där i sängen och tittar på dem och jag ser att Charlie har pappas öron. De är identiska. Och jag tänker på pappa som inte är här.

När jag var barn brukade jag följa med pappa och hämta levande kräftor i Småland som vi sen kokade själva efter eget recept. Jag minns hur kräftorna låg stilla och stirrade på varandra i badkaret. Och så inleddes koket. Det var vatten, salt, socker, öl, krondill och kryddor. Alla mått var exakta, ingenting fick höftas. Jag stod storögd och såg på denna utsökta precisionskonst och pappa såg min fascination, kramade om mig och sa: ”Det här ska du lära ditt barn en dag.” Och jag svarade att jag vill att HAN ska lära mitt barn det istället. Pappa skrattade till och efter en stund sa han: ”din pappa är nästan 70 år gammal.”

Jag minns att jag tyckte att det han sa var förvirrande.

Det går inte att sörja för att Charlie aldrig fick träffa pappa. Det går bara att glädjas åt att Charlie, när hon är vuxen, kommer att koka sina kräftor på precis det sätt som pappa lärde mig. De gener jag har fått av pappa, jag har bara sett efter dem till nästa generation.

Älskade Pappa.

Du oroade dig aldrig för mig och jag tror att jag nu, för första gången, kan säga: det behövde du inte göra heller. Min dotter är det vackraste världen sett och hon har dina öron. Jag kommer att berätta väldigt mycket om dig för Charlie och hon kommer att känna igen det mesta, för ditt DU har flödat genom mig till henne. Jag blev född till den jag är för att du var här. Och nu börjar allting om.

Det är väl, antar jag, som det ska vara.
Men det hindrar inte att jag saknar dig väldigt mycket.

Jag är ute och går igen. Bara jag och min barnvagn och min Charlie och denna ljuvliga grusväg som jag inte kan få nog av. Visste ni att den här grusvägen kallas för Bråkmakargatan? Det ligger fem gårdar, fyra lador och ett bageri längs den här vägen. Och alla bråkar med alla. Står jag och pratar vänligt längs vägen med bagarn kan det hända att jag utan att veta om det tagit sida i ett mycket infekterat bråk om ett stängsel med smålänningarna som äger granngården. Alla går runt och är trumpna, håller på sitt, kastar långa blickar efter varandra. Men det finns en vänlighet i allt det där också. Man kan skratta åt sina egna barnsligheter. Och man kan dricka kaffe med varandra.

Om man går på grusvägen åt detta håll i en kilometer hamnar man på landsvägen till Fårösund. Där finns ett träd som på pricken liknar det där vackra Sparbankenträdet och jag tänkte först gå dit och ta en bild på det för att visa er, men jag orkar inte idag. Jag har burit sten, jag har ont i ryggen.

Går man åt andra hållet hamnar man på vägen mot Valleviken. Då passerar man gråtande tanten på vänster sida. Det brukar stå en tant längs vägen där borta och gråta. Man vet inte mycket om henne, kanske bär hon på en stor sorg i livet. När man hälsar på henne längs vägen hälsar hon tillbaka som man tänker sig att en änka hälsar på de svartklädda begravningsgästerna som kommer fram för att visa sin respekt. En kort vänlig nickning, men sedan en blick som säger: “Tack för vänligheten, men nu vill jag vara ensam med min sorg.”

Men jag orkar inte gå åt det hållet heller. Jag har mycket ont i ryggen, jag ojar mig när jag böjer mig efter saker. Så jag vänder blicken upp för slänten och ser att bageriet har slagit upp portarna. Jag beställer en latte och en kardemummabulle och tittar ut över bråkmagargatan. Om tre dagar åker jag till Stockholm. Det känns ärligt talat för jävligt.

Jag läser som sagt alla kommentarer. Inte bara det – jag godkänner dem också manuellt, en efter en. Ganska många av er har efterlyst att höra Amandas version av vår första dejt. Och som jag har tjatat på henne de senaste dagarna. Idag gick hon till slut med på att skriva. Tyvärr säger hon att detta är det enda hon någonsin kommer att skriva i den här bloggen. Men jag är så glad att hon skrev det. Jag blev så rörd när hon läste upp det för mig. Det var så härligt att höra hur hon upplevde den kvällen. Så här är det, Amandas första och sista inlägg i den här bloggen.

Min första dejt med Alex

Jag och Alex jobbade inom samma mediehus, vilket gjorde det lite problematiskt. Jag visste att jag var tvungen att gå in på Alex kontor denna morgon eftersom att han var på jobbet först och det skulle bara vara konstigt att vara hela dagen på samma jobb utan att ses när vi skulle gå på vår första dejt samma kväll. Jag hade varit bortrest hela veckan och vi hade på telefon inte bara bestämt att vi skulle gå på dejt utan också planerat och pratat i nästan detalj om hur detta skulle gå till, men nu när jag stod där, för nervös för att gå in ville jag ställa in alltihop. Men istället tog jag mod till mig och gick in till Alex som såg kanske ännu mer nervös och stel ut än vad jag var. Det där avslappnade, trevliga och härliga sätt vi hade haft mot varandra på telefon var nu helt borta och jag tror att vi båda undrade hur det här skulle gå till. Om vi inte ens kunde se varandra i ögonen när vi hälsade nu, hur skulle vi då kunna äta en hel middag tillsammans om bara några timmar.

Hur som helst så kom vi senare på eftermiddagen iväg på vår dejt. Det blev mer och mer avslappnat och trevligt. Vi ville veta allt om varandra. Det var som om vi trodde att de här timmarna var de enda vi hade så att nu gällde det att få ut så mycket som möjligt av detta. 

Jag minns knappt vad vi pratade om men jag minns känslan av att allt var perfekt. Det fanns inte ett samtal, en vindpust, ett skratt eller en tugga av maten som inte var helt enligt planen för den perfekta dejten. Allt gick vår väg och inget fick störa oss. Det var inskrivet i stjärnorna.

För första gången i mitt liv hade det hänt något som jag inte hade makten över. Det var så härligt att känna så. Det här var inget jag hade planerat eller ens vågat drömma om. Alex rubbade på hela min existens. Jag tror inte att han vet vad han gjorde med mig den där kvällen och hur lätt han erövrade mig.

Det som hände var inte bara att jag blev så förälskad som jag aldrig varit förut utan också att Alex fick mig att känna mig om jag aldrig känt mig. Hans sätt att se på mig och prata med mig var helt otroligt. Jag kan känna igen det när han ser på vår dotter ibland. På samma sätt såg han på mig den där fredagskvällen i september. Och när jag ser det idag så blir jag så glad för att vet jag att Charlie känner sig älskad och viktigast i världen. 

Ett år senare ligger jag i sängen i vår fina lada och skriver det här. Alex skramlar med kastruller på nedervåningen med Charlie i en babybjörn. Vi har bestämt att vi ska dricka vin kväll. När Charlie somnar ska vi ha vår stund. Den där känslan som jag hade på vår första dejt har fortfarande inte lämnat mig. Känslan av att allt är perfekt och så lustfyllt. Det finns inget i den här stunden eller i vårt liv som jag vill ändra på. Jag har världens finaste, klokaste, snyggaste och härligaste blivande man och vi har världens finaste dotter.

Älskling, du är allt jag nånsin drömt om.

Amanda

Hittade en film på brorsan blogg. Den kommer från en bloggdagbok. Den här tjejen, alltså, jag har inte ord. Och jag får plötsligt en tanke som jag inte kan bli av med: kommer Charlie bli såhär om 17-18 år? Vad gör jag då? Är det bara att gilla-la-la-la-läget då?

(På förekommen anledning vill jag meddela att den här filmen inte är en parodi. Det är alltså äkta vara.)

Så fort vi vill göra Charlie lite fin blir hon sur. Hon tycker inte att det är ”en söt liten
mössis för lilla Charlisen”. Hon tycker den är skittöntig och hon finner sig inte i att sitta där och tindra med den på huvudet. Så då surar hon tills vi suckar, säger ”nähä” och tar av henne den. Och då stirrar hon länge och hålögt på oss. Hon är liksom besviken. Mössan är av, men hon glömmer inte oförrätten. Man känner för att be henne om ursäkt. Säga förlåt-det-var-dumt. 

Det är den 27 juni 2009

Jag står i köket i min och Amandas nyinköpta lada på Gotland och fumlar med en diamantring som jag under tre veckors tid hållit gömd i en strumpa. Ute i trädgårn sitter Amanda höggravid och väntar på efterrätten som jag ska arrangera. Jag har fyllt chokladbitar i bananer som jag ska lägga på grillen och allt det där går bra, men det hamnar choklad på ringen och jag väser ”fan” för mig själv och försöker putsa ringen med en kökshandduk. Och jag står där hysteriskt och putsar och tvättar och svettas – och funderar på misslyckandena i mitt liv.

Av dem framträder två tydligare än alla andra och det är mina två äktenskap. Det första ägde rum i USA 1999. Vi kände inte varandra speciellt bra, vi var fulla i Los Angeles och bestämde oss för att ta Greyhound-nattbussen till Las Vegas och gifta oss. Allt gick väldigt fort. Vi skrev på några myndighetspapper, köpte två plastiga ringar och inför BOB THE LIMO DRIVER som enda vittne vigdes vi i våra egna alkoholångor på Candle Light Wedding Chapel i Las Vegas klockan fem på morgonen.

Jag vaknade dagen efter med kläderna på i en stol i hotellrummet. Vi var båda uppspelta, som om vi gjort oss skyldiga till ett spektakulärt bus. Vi befann oss i nåt slags ironiskt rus, fnittrande och SKÖNA bestämde vi oss för att ringa hem till Sverige och berätta nyheten och naivt nog trodde vi att de där hemma skulle uppfatta det som lika gränslöst, skönt, galet som vi. Men jag minns samtalet till pappa. Hans tystnad när jag berättade att jag gift mig. Han lyckönskade och jag minns hur han FÖRSÖKTE låta vänlig och glad, men han spelade teatern dåligt. Han uppfattade ingen ironi, han kände bara en fruktansvärd besvikelse över att inte få vara med när en av hans söner gifte sig. Det samtalet var ett uppvaknande och jag kände då en oerhörd skam, en skam som sen inte visade sig igen förrän jag skilde mig för andra gången – från Katrin. Dom här äktenskapen, dom här MISSLYCKADE äktenskapen, har gjort att jag känner att det finns något smutsigt förenat med äktenskap.

Och när jag nu putsar den här ringen så önskar jag att inget av det där tidigare hade hänt. Jag vill inte att min smuts ska solka ner Amanda, jag vill inte att det här bagaget som jag går runt och bär på ska tynga henne eller göra henne obekväm. Jag ska fria till Amanda och jag vill att det här ska vara rent och vackert – och FÖRSTA GÅNGEN. Men det går inte och när jag står och putsar min ring inne i köket i vår lada så känner jag precis samma skam jag känt tidigare, fast den här gången gentemot Amanda.

Jag vandrar ner mot henne där hon sitter i slänten och blickar ut mot ängen.

Hon är verkligen obeskrivligt vacker.

Det har blivit svalt och hon har lagt en filt över sina ben. Jag går runt henne och faller ner på knä framför henne med ringen i handen. Jag säger att jag älskar henne, att hon har förändrat inte bara mitt LIV, utan att hon också förändrat MIG. Jag säger att varje dag med henne känns som en gåtfull seger, en känsla av att jag vunnit också den här dagen och jag säger att det är en känsla jag inte vill mista. Jag vill vara med henne för resten av mitt liv.

Jag frågar henne om hon vill gifta sig med mig och hon reser sig upp och det gör jag också och vi kysser varandra och magen kommer i vägen och vi skrattar åt det.

Sen dricker vi champagne för att fira och gör storslagna planer för bröllopet. Vi talar om vad vi ska äta, vad vi ska dricka. Vi talar om musiken. Jag säger att jag vill ha musikaltema på bröllopet och hon skrattar och säger att DET SKA VI INTE ALLS. Jag säger att DET SKA VI VISST. Hon säger att jag inte ska få bestämma en enda låt för jag har ingen musiksmak. Hon har rätt och jag erkänner att hon har det. Och så ligger vi tysta.

Men EN musikallåt kan vi väl ha, säger jag.
En enda, frågar hon.
Ja. En enda som jag får bestämma själv, säger jag.
Okej, säger Amanda. En enda.

Musik: Anthem, Tommy Körberg

Jag vaknade före Charlie. Det är så härligt när det händer. Hon ser så lustig ut när hon sover. Det ser ut som om hon dansar en avancerad indiandans, inte sant. Som om hon vill tillkalla regngudarna. Nej, Roger Pontare! Hon ser ut som Roger Pontare i den där märkliga mellanakten i ”När vindarna viskar sitt namn”, när han går runt och dansar som ett gem.

Jag väckte Charlie, tog ut hennes napp och sa ”god morgon”. Men hon ville inte vakna. Inte Amanda heller. Så jag låg där och väntade ut dem. Men det var tråkigt, så jag bestämde mig för att göra något annat.

Jag gick ner och diskade. Ni undrar varför jag diskar i duschen? Jo, för att leverantören SMEG har misskött sig på ofattbara sätt, struntat i att leverera vår vask och kräver oss dessutom på pengar. Så var jag färdif med det, jaha, vad ska jag göra nu då?

Jag gick ut och ställde mig på grusvägen och tittade på ladan. Stod och funderade och kliade mig i skägget. Och så kom jag på vad jag ska göra. Jag ska klippa gräset!

Jag satte mig i gräsklipparen och lyssnade på P1-Sommar, där tysk farbror berättade intressant om Andra Världskriget. Och så klippte jag i timmar!

Allt det där klippte jag.

Jag klippte där aldrig någon levande människa klippt förut. Jag hittade sällsamma skatter. Som den här toalettstolen, till exempel.

Allt det där klippte jag också.

Ser ni stenen? Jag körde på den. Hela klipparen rosslade ihop i en hög och jag hoppade ur den vettskrämd. Så tittade jag på klipparen. Kliade mig i skägget. Och tyckte nog att jag var färdig med gräsklippningen.