Jag träffar upp Charlie för att mysa lite, men jag märker snart att hon inte är humör. Jag försöker göra henne glad, säger ”pussi-pussi” och sånt, men hon ger mig the evil eye. Idag är hon ondskefull. Idag är hon Ernst Stavro Blofeld. Man ser vad hon håller på med. Hon ligger där i vagnen och smider fruktansvärda planer. Hon vill ödelägga. Skapa förödelse. Utplåna människorasen. Det där är en blick som vill förgöra världen.

Tur att hon är bebis. Tur att hon inte har tillgång till den röda knappen som detonerar Bomben. Vad kan hon göra för ondskefullt? Hur kan hon skada oss med sin ondska?

Okej. Det är klart. Tänkte inte på det. Hon kan ju faktiskt ställa till med en skrikfest så brutal att världen aldrig varit med om liknande. En skrikfest av sådant slag att man sedan aldrig återhämtar sig. Skrikfesternas skrikfest. The mother of all oljud i världen. Bebis-armageddon. Är det vad du ruvar på, lilla hjärtat?

Bevara oss, milde herre Gud.

Jag sitter nu på Hotel Anglais på Stureplan. Som förr om åren. Jag slösurfar eftersom jag inte orkar ta tag i sakerna och hittar på mediesajten resume.se denna nyhet:

Jag läser min chefis Jan Helin, som berättar att anledningen till att Aftonbladet tagit besöksrekord i sommar är Zlatan Ibrahimovics övergång till Barcelona, Michael Jacksons död – och den här pappabloggen. Han berättar vidare att under många dagar i juli var den här bloggen den mest klickade texten på hela Aftonbladet.se. Och det är ju faktiskt helt otroligt. Jag är så jävla glad att många vill läsa.

Samtidigt befinner jag mig i en kris. Jag måste ta mig upp ur den. Den här återkomsten till Stockholm, det här uppvaknandet har varit bedrövligt. Jag vill inte sitta på Anglais och slösurfa, jag vill vara hemma med mitt barn!

Jag vägrar gå med på att den här bloggen blir en media-latte-blogg med namedropping och sköna gliringar. Om det här nu är mitt liv, att sitta i en hotellobby och mejla, så vill jag inte skriva om det. Jag skäms över det livet, för det finns ingen framåtrörelse här. Det finns ingen utveckling. Precis på den här platsen i den här lobbyn satt jag för fem år sedan när jag just slutat på stureplan.se. Och nu är jag tillbaka. har det verkligen inte hänt mer än så? Ska jag sitta här nu?

Nej, det ska jag inte. Jag måste ta mig ur den här saxen och jag känner att det är ont om tid. Jag kommer att fastna i den här lobbyn och jag inte gör något. Oundvikligen limmas jag fast i huvudstaden. För två dagar sedan vandrade jag på Bråkmakargatan på Gotland och funderade på om jag skulle ta en kardemummabulle till min kaffe eller inte. Och nu mullrar det i luften av alla ”förutsättningslösa möten” och ”bolla-idé-luncher”. Jag är inte intresserad av det.

Jag är en levande spik som nu hamras ner i samhället och jag måste resa på mig innan jag blir fastnaglad, jag måste lyfta och bli MILDARE och VILDARE än här.

Och ni måste hjälpa mig med detta, hör ni det!

Jag har nu börjat jobba.
Eller, jag har börjat ”jobba”, kan man säga.

Utan kontor går jag runt med min laptop, saxar mellan wifi-platserna, sitter med en latte och svarar mail här och med en kanelbulle och skriver en text där. Just nu sitter jag på Albert&Jacks på Engelbrektsgatan och pular med datorn och fick just detta MMS:

Charlie och Amanda är där hemma och här sitter jag och låtsasjobbar i låtsas-medie-Stockholm. Vad patetiskt ändå. När jag nu varje morgon lämnar Charlie och Amanda så känns det på alla sätt och vis FEL. Det känns som att jag splittrar familjen. Som att jag sviker den.

Jag har möte med Viggo Cavling på Resumé om en stund. All respekt till den mannen, jag gillar honom utav bara helvete, men vad fruktansvärt ointressant ett jobbmöte med Viggo Cavling känns i det här perspektivet.

Jag tror vi måste lämna Stockholm.
Så här kan vi inte ha det.
Jag kanske hyr ett hus någonstans.
Frankrike?

Vad tycker ni?

Det här “petandet” har jag aldrig begripit mig på. Vänner och bekanta som ser Charlie ligga i sin vagn och så ska de genast ner och peta. De säger “naaw” eller “lilla gullisen” och så lägger de ett finger på Charlies kind och gnuggar lite eller tar tag i deras ben en stund. Vad är det för petande? Vad får de ut av det? Räcker det inte med att titta?

Jag vill inte att de här människorna petar på Charlie! Vem vet var deras fingrar varit!

Idag gick jag på min första Stockholmspromenad med Charlie efter semestern. Och det var stora petfestivalen! Alla jag träffade skulle genast kasta sig ner och peta på henne. Här har ni hela listan på de jag träffade på min promenad och huruvida de petade eller inte:

Claudia Galli – petade
Claudia Gallis syster – petade inte
Caféägaren på Sosta – petade
Magnus Mivér – petade inte
Olof Larsson – petade
Kjell Dabrowski – petade
Kjell Dabrowskis dotter – petade inte
Okänd tjej som ville ta en mobilbild på mig – petade
Calle Schulman – petade
Nassos (vet inte vad han heter i efternamn) – petade

När jag kom hem var jag så upprörd – ja, förbannad – att jag funderade på att i raeri välta något. Men om man funderar på att välta något i raseri så är man inte riktigt rasande. Det insåg jag och lät därför bli.

Igår före AIK:s match mot Halmstad kallade Charlie på oss och bad oss att enas med henne i en bön för AIK skulle vinna matchen. Och vi tystnade, böjde våra nackar och såg hur Charlie slöt sina ögon, knäppte sina händer och liksom försvann i fjärran. Så bad hon på mumlande vis. Jag kände inte igen språket, kan det ha varit latin?

Efter en stund sa hon ”amen” och tittade uppfodrande och lite bistert upp mot oss och vi mumlade båda ”amen” och så började matchen.

Och titta. Vi vann.

Jag läser i tidningarna att svininfluensan nått en förskola i Lidingö. Ett barn har insjuknat och nu uppmanas resten av barnen att gå till skolan precis precis som vanligt, men tvätta sig lite mer noga om händerna.

Ni får ursäkta mig, men om någon på den förskola eller det dagis dit jag skickade mitt barn skulle drabbas av svininfluensa så skulle det aldrig falla mig in att låta Charlie ens vara i närheten av den. Jag skulle hålla henne hemma, låsa dörren och säga att ingen får komma och hälsa på.

Kanske skulle det vara en överreaktion från min sida? Är det en överreaktion? Jag har ingen aning, för det känns som om jag inte vet ett dyft om den här svininfluensan och vad den kan göra mot mitt barn. Vi har frågat barnmorskor och sjukvårdsupplysningar och alla ger samma svävande svar. Jag har verkligen SÖKT svar, men får inga. Informationen kring den här influensan har varit makalöst usel. Jag frågar sjukvårdsupplysningen: Hur ska jag göra för att min dotter inte ska få svininfluensan? Hon svarar att jag ska tvätta händerna. Jag frågar vad som händer om ett spädbarn får svininflluensan. Hon kan inte svara. Hon säger att spädbarn har inte utvecklat sitt immunförsvar än och att det kan bli allvarligt men att man inte riktigt vet.

Att man inte riktigt vet?
Kan man inte ta reda på det då?
Varför kan de inte informera mig vad som gäller?

Jag frågar om vårt barn kommer att vaccineras. De kan inte svara. De “har inte den informationen just nu”. Till slut frågar jag rakt ut sjukvårdsupplysningen: om mitt spädbarn får svininfluensan, dör hon då? Men de vägrar svara på frågan! Vägrar!

Jag har under hela våren gått runt och oroat mig för svininfluensan på mitt eget hypokondriska sätt, men nu med Charlie känns det faktiskt obehagligt och på riktigt. Och än så länge har informationsapparaten kring detta skötts på ett patetiskt sätt. Och nu är jag tillbaka i Stockholm och hotet känns mer påtagligt och jag börjar bli riktigt förbannad.

Sista kvällen i ladan. Vi tog en biltur till Visby för att titta på när AIK vann och gick upp i serieledning. Vi åkte tillbaka mot ladan. Jag gillar att köra bil i totalmörker. Jag tycker om hur man bländar av när det kommer mötande trafik. Det är som om man pratar med varandra där över vägen. Varje gång det händer blir jag lite varm i hjärtat, det är som en liten pust av kärlek mellan främlingar. Ett tecken på respekt och välvilja. Jag bländar av och det gör bilen där borta i krönet också och även om vi inte ser varandra när vi långsamt passerar varandra så har vi pratat litegrann och så åker vi vidare i natten.

Vi kom tillbaka till ladan. Om några timmar åker vi till båten som ska ta oss hem. Jag ville så gärna dricka ett glas vin och äta charkuterier en sista gång på uteplatsen. Jag köpte tryffelsalami idag bara för den sakens skull. När vi kom till ladan regnade det lite lätt. Jag torkade med disktrasan och Amanda tittade medlidsamt på mig. Jag gjorde så att det blev torrt. Tog ut dynor. Tände ljus som knastrade av regndropparna. Och så satt vi där i sommarens absoluta bristning. Charlie sov, jag och Amanda pratade inte mycket, men det var okej. Vi skålade och lade dystert upp planerna för väckning och de sista göromålen.

Jag fyllde på mer vin. Charlie sov. Regnet tilltog. Amanda sa ”Alex…” och tittade på mig och jag förstod att hon ville gå in men jag hade en känsla av att regnet skulle gå över. Jag sa till Amanda att ovädret skulle passera, att det skulle sluta regna och Amanda satt tålmodigt kvar.

Regnet tilltog ännu mer. Jag tittade upp och förstod. Sommaren är över nu. Det här regnet är höstens sätt att säga ”nu räcker det för er”.

Vi plockade snabbt ihop oss och gick in.

En snabb sak. Det är så otroligt intressant och roligt att läsa era kommentarer. Men också förvirrande ibland. Imorse skrev jag om Sparbanken-trädet som jag hittade här i Rute. I kommentarerna meddelade fem eller sex olika personer mig var det ”riktiga” Sparbanken-trädet egentligen ligger. Någon sa att det finns i Skåne, en annan sa Uppsala. En tredje i Värmand. Och så vidare. Nu undrar jag – var ligger det där jävla trädet egentligen?

Ännu en sak från kommentarsfälten. Det är en del som vlll komma i kontakt med mig. Det gör man enklast på meiladress alex@schulmangruppen.se. Jag försöker svara på alla mail, men ibland tar det en stund. Ok! Bra!

Ville bara tacka för en riktigt najs skrikfest igår.
Som vanligt, härligt att se Charlie så taggad!

Tydligen tog Bolt världsrekord också.
Det var inget jag såg, men fan vad kul ändå, för honom!

Vilken kväll – på alla sätt och vis!
Tack som fan, det gör vi igen!

Det är sista morgonen på Gotland. Jag vaknar av Charlies vokaler där hon sitter i mammas famn. Det är så fint att se de där två tillsammans. De verkar älska varandra lika mycket.

Jag säger: ”Charlie! Ska vi ta vår sista Gotlands-promenad?” Och Charlie tittar på mig misstroget. Hon kanske vill vara kvar där i mammas famn. Och till hennes milda protester – hon gör någon grimas och så är det över – lyfter jag upp henne och går ut.

Jag går förbi ladan en sista gång. På den här grusvägen har jag vandrat varje morgon med Charlie sedan mitten av juni.

Jag går förbi den del av ladan som jag kanske tycker är vackrast. Om bara kommunen godkänner det, skulle jag vilja göra det där till en bastu till nästa sommar, skulle inte det vara fint?

Jag går längs grusvägen och kommer att tänka på att jag missat ett viktigt underlag för barnvagn och det är det vi kallar ”vågig grusväg”. När grusvägen fått regn och en hel del trafik kan det hända att det bildas regelbundna ”vågor”. Dessa utgör ett perfekt underlag för framförande av barnvagn. Betyg: 5 av 5.

Och jag går länge, så här långt har jag inte gått på hela sommaren. Jag går i över en timmes tid. Och jag korsar en stor äng och måste hoppa över en bäck. Och till slut är jag framme. Ser ni?

Sparbanken-trädet! Är det inte väldigt likt det där trädet som banken hade som logotyp en gång i tiden? Minns någon? Det var en skön känsla att ta den här bilden. Jag har tänkt på det varje dag under hela sommaren och det hade känts misslyckat om jag inte hade tagit bilden.

Jag går tillbaka. Igår pekade Amanda ut mot den här ängen och sa: ”Titta, så fina färger.” Och jag såg inte en enda färg. Jag är färgblind. Och jag funderade på det där. Jag undrar vad jag missar i livet. Min morfar var också färgblind. Han skrev över 100 böcker, hälften av dem romaner. Inte en enda gång levererade han en naturskildring i dem. Inte en enda gång! Och jag, ja…Jag har ju skrivit bara en bok och inte en enda gång i den boken har jag skrivit om naturen. Jo, en gång. Okej, det här haltade lite. Men jag fascineras av den här ängen och av alla färger som jag INTE ser i den.

Så kommer jag fram till stenugnsbageriet. Det vackraste bageriet som jag någonsin sett. Jag kommer alltid dit vid kvart i åtta, då är det alldeles tomt. Och det är stängt, men jag får en kaffe så fort någon har tid. Ser ni mannen i bild? Han kommer ut med min kaffe där och bär den till min plats.

Och här sitter jag med min kaffe och tittar ut för sista gången över Rute och Bråkmakargatan. Charlie somnade och jag kan för sista gången öppna datorn och skriva några rader.

Så förändras hela himlen och det börjar blåsa något fruktansvärt. Det är lite löjligt, men jag känner absolut att det är ett tecken. Nu är den här sommaren slut.