Om ni såg Kristallen igår, så märkte ni kanske att jag uppträdde lite förvirrat till en början? Jag kom av mig, kan man säga. Jag vill bara berätta att det är Charlies fel. Charlie skulle kolla på Kristallen med sin mamma och jag bestämde mig för att ge Charlie en hälsning när jag gick in på scen. Jag bestämde mig för att göra den indian-gest som hon själv alltid gör när hon sover:

 

 

Och när jag gick in så hade jag ett manus i handen som skulle framföras på mellan 90 och 110 sekunder, men det enda jag tänkte på var: Får inte glömma att vinka till Charlie!

Jag kom in.

 

Jag vinkade till publiken.

 

Och jag vinkade till Charlie. Och jag stod kvar länge sådär, och var så glad att jag hade gjort det, att Charlie hade fått sin hälsning, att jag helt glömde manus och fick dyka ner i mitt manus och börja stappla mig fram genom det.