Arkiv för September 2009

- Sida 2 av 12

Är jag sjuk?

av Alex Schulman

Jag har fått lock för höger öra. Jag går runt som en åldring och kupar handen runt det friska örat för att kunna höra vad folk säger. Locket slog till i förrgår. Då såg jag det som en kuriositet. Vad festligt – jag hör inget på höger öra! Nu börjar det bli bekymrande. Jag berättade för brorsan igår och då mumlade han “herregud”. Jag frågade vad han menade och då ojade han sig lite mer och berättade att jag fått öroninflammation. Han ska alltid vara sådär drastisk och dessutom uttalar han sig alltid tvärsäkert om saker som han med all sannolikhet inte har en aning om. Jag kallade honom sedan “dr. Schulman.” Jag frågade om dr. Schulman kanske kunde skriva ut något. Jag undrade om dr. Schulman kunde passa på att ta en titt på min leverfläck när han ändå var där. Han blev sur till slut och sa “lägg ner”. Så fnissade jag hysteriskt och tittade upp mot min familj, men det var ingen som ville fnissa med.

Jag åkte hem. Visade örat för Amanda. Hon trodde att det var svinis. Hon tror att allt är svinis.

Gör det ont, frågade hon.
Lite, svarade jag.
Svinis, sa Amanda.

Det är inte svinis. Men det kan ju vara början på öroninflammation. Och det vet man ju, det gör ont så in i helvete. Med betoning på “in”. Det gör ont så IN i helvete. Jag har sett att Amanda har en hel pennicillinkur i skåpet. Jag frågade om jag kunde få ta den. Amanda svarade nej.

Varför inte, frågade jag.
Den där kuren är det finaste jag har, svarade hon.
Det finaste du har, frågade jag.
Ja. Det är min finaste ägodel.
En pennicillinkur?
Ja.
Jag får den inte?
Nej.

Jag blev arg och satte mig och tittade på filmen Hitch. Men jag hörde inte vad de sa i teven. Jag fick höja. Då gick Amanda fram och sänkte. Charlie kunde ju vakna. Om jag drar i öronsnibben på visst sätt återfår jag min hörsel. Där satt jag och drog i snibb och tittade på film. Men jag kan inte gå runt och dra i mina öron hela tiden. Jag frågade Amanda igen – jag sa ALLVARLIGT TALAT – om jag kunde få hennes kur. Hon svarade nej. Vad är det för människa som anser antibiotika vara det finaste hon har?

När jag vaknade imorse var det lite värre. Jag gick till apoteket och sa att jag hade lock. De sa att mot lock kan man inte göra annat än att vänta. ”Man måste vänta ut den jäkeln”, sa snälla tanten. Jag gick till jobbet. Kände mig krasslig. Men ändå sjöng jag med i Bowie-låt i min I-Phone. Då kan man ju inte vara sjuk, om man går runt och sjunger.

Och nu sitter jag här på jobbet och känner efter.
Amanda ska ut på ärenden klockan 16.
Gissa vem som smyger hem och snor hennes kur då?
Jo-jag.
He he.
Hysteriskt fnitter.

Köp inte denna skit!

av Alex Schulman
bild[28].jpg

Så lite konsumentinformation. Om ni står i begrepp att köpa ett par sådana walkietalkies som man har för att höra om bebis skriker i annat rum – FAN ATT JAG GLÖMMER ORD HELA TIDEN, DET HETER INTE WALKIETALKIES, VAD HETER DET? – så vill jag å det mest bestämda avråda er från att köpa produkter av märket Supernova. Värre skit får man leta efter. För några dagar sedan låg vi i soffan och kollade på Kändisdjungeln, synd att det är slut, och Charlie låg i sovrummet och sov. Plötsligt hörde vi det vidrigaste skrik ur apparaten. Det lät som när djur dör i skogen. Vi flög upp ur soffan, trodde att Charlie blivit kidnappad av svartklädd man som kom från balkongen. Vi rusade in, tände lampor, ojade oss och där låg hon i all sin ro och sov.

Hjärtklappningen efter det där. Den går inte att beskriva. Någon dag senare började apparaten spraka på sjukt sätt. Vi flög upp igen och satte av mot sovrummet. Falskt alarm. De här produkterna från Supernova håller på att bilda magsår i våra innandömen. De håller långsamt på att rasa sönder oss som människor. Dyra var de också. 1000 spänn för detta skräp! Akta er!

För övrigt läser jag i kommentarsfälten om era upplevelser av era skrattande barn. Ni säger att era barn började skratta efter två månader, efter sex veckor och så vidare. NI HITTAR BARA PÅ!

PATETISKT!

Min unge började skratta igår och så tidigt har man knappt hört om bebisar som skrattar. Hon var först med det.

Nu sover hon räv igen

av Alex Schulman
bild[27].jpg

Det är det här jag menar när jag säger att Charlie sover räv. Det är så uppenbart vad hon håller på med. Så jävla genomskinligt. Hon låtsas befinna sig i djup sömn och när hon tror att ingen tittar på henne så öppnar hon ett svart öga, kontrollerar nyfiket omgivningen och så sluter hon det igen. Hon sover räv. Trodde hon att vi skulle gå på den lätta? Det vet väl alla, att så där ser det inte ut när en bebis somnar. Sådär ser det ut på teatern när en skådespelare låtsassover inför publik.

Hon skrattade!

av Alex Schulman

Jag vet inte hur ni har det med era ungar där ute, men jag kan berätta att mitt barn skrattade idag. Det var väl inga större konstigheter. Jaså, ni menar att hon är tidig? Asch, jaha. Det kanske hon är. Jaha, ni menar att Charlie är bara tre månader och andras ungar börjar skratta när de är fyra eller fem månader? Ni tänker att hon är lite speciell på det sättet?

Jaha, ja. Om ni säger det, så är det väl så.

För mig är det liksom inga konstigheter. Och om ni har barn där ute som inte bärjat skratta ännu, var inte ledsna för det. Alla kan inte vara lika tidiga som Charlie Schulman Superstar.

Bokmässan i bilder

av Alex Schulman
bild[15].jpg

Det är kul med Bokmässan. Enda problemet är att det inte riktigt är ”fullt fokus” när man pratar eller blir intervjuad. Så här såg min publik ut i Aftonbladet-montern när jag talade om bloggande. Någon är i telefon, en annan läser en tidning, en tredje samtalar med en fjärde. Därför måste man tala högt. Och ibland måste man ropa HÖROPP! Det får man skrika vart femte minut ungefär HÖROPP! Då tittar de upp från tidningarna en stund.

 

bild[16].jpg

Här pratade jag om hur min blogg blev ett ”monster” och hur jag lade ner den. HÖROPP! Sen blev det lite bättre.

 

bild[17].jpg

Isabel Allende var där. Hon behövde inte säga HÖROPP. Det var hur stort som helst att se henne. Jag försökte gå fram och ta en bild på mig och hon tillsammans, men den tanken hade 250 människor tänkt före mig, så jag gav upp.

 

bild[18].jpg

Jag träffade min förläggare Karin (till höger) som följde med mig på alla mina föreläsningar, seminarier och intervjuer. Tack, Karin, för att du tog hand om mig! Till vänster ser ni Mia Törnblom. Jag och hon delar samma förlag.

 

bild[21].jpg

Sen var det dags för signering! Kul!

 

bild[22].jpg

Och vad gör man om det inte kommer fram någon och vill ha boken signerad? Man kan ju inte stå där och se ut som en idiot? Så man tar fram telefonen och låtsas tala i den.

 

bild[23].jpg

Sen var det en ny signering i en annan monter. Kul!

 

bild[24].jpg

Och vad gör man om det inte kommer någon? Man läser en god bok. Sin egen.

 

bild[25].jpg

Sen var jag färdig för dagen och jag gav mig ut på jakt efter Jonas Gardell. Jag hade tydligen passerat rakt förbi honom tidigare under dagen. Han hade hälsat vänligt på mig, men jag hade inte sett honom utan gått rakt förbi, berättade min förläggare som var med. Jag mådde så dåligt över det där. Jonas kanske trodde att jag dissade honom. Och med tanke på allt dumt jag skrivit om honom så tyckte jag att det var stort och varmt och härligt av honom att hälsa. Och vad gör jag då? Jag svarar inte på denna hälsning. Jag gick alltså runt för att ta revansch. Till slut hiittade jag honom – på scen. Jag tänkte att jag kanske kunde hälsa på honom där. Så jag ställde mig och vinkade till honom från publikhavet. Han märkte mig inte. Men det gjorde alla andra. De måste ha trott att jag var fullständigt dum i huvudet. Sen tog jag taxin till tåget och åkte hem.

Så märkligt allt blev nu

av Alex Schulman

En ung kvinna rusar in i vår vagn och kastar sig gråtande ner i en av stolarna. Hon sitter där en stund och hulkar. Vi andra låtsas läsa våra tidningar. Hon lugnar snart ner sig och stirrar tyst ut genom fönsterrutan. När tåget kommer till Katrineholm stiger två polismän ombord. Konduktören pekar med stora, rullande ögon mot den unga gråterskan. Polismännen går fram till henne och säger att hon måste följa med ut. Hon blir genast mycket upprörd. Hon gråter igen. “Jag sa till henne att jag inte har kontanter till biljetten, men jag har ju pengar på kortet. Men hon ville inte ha mitt kort”, ropar hon och snyftar. Polismannen säger att han inte är intresserad av att diskutera, hon får helt enkelt följa med ut. Hon skriker NEJ och när polisen tar tag i hennes arm håller hon fast sig själv i ryggstödet. Hon är förtvivlad. “Jag vill inte gå av! Jag sa att jag ville betala med kort, men hon vägrade ta emot mitt kort!” Polisen säger att det inte spelar någon roll vad hon säger – om hon inte betalat biljett så ska hon avvisas. Kvinnan gråter nu vilt. Hon är utom sig. “Jag vill inte gå av. Jag vill bara till Stockholm.”

Det börjar blir oroligt i vagnen. En äldre kvinna bryter in, frågar vad som pågår och den unga kvinnan berättar förtvivlat att hon inte hade pengar, att det var något fel på hennes kort och att tågvärdinnan sa att hon skulle ringa polisen. Men hon har ju pengar på kortet!

Polisen gör ännu ett försök att dra med henne ut och då bryter ännu en kvinna in. “Hur mycket kostar biljetten”, frågar hon. 1.100 kronor, får hon veta. Hon tar fram sin plånbok. “Jag har bara femhundra”, säger hon och vänder sig ut mot vagnen. Folk till höger och vänster börjar gräva i sina fickor. “Här är 300 kr”, säger någon. ”Jag har 200″, säger en tredje. Resenärerna skramlar ihop till hennes biljett och den äldre kvinnan samlar ihop pengarna och sträcker fram dem mot polisen, som plötsligt ser rådvill ut. “Jag ska inte ha de där pengarna, jag är väl ingen konduktör”, säger han osäkert. “Gå av tåget, för fan”, ropar en ung man som sitter några rader bort.  “Vi har pengar till hennes biljett, ni kan gå härifrån nu!”

Polisen blir alldeles konfys.
Han hade ju en uppgift.
Han skulle ju ta ut henne.
Avvisa henne från tåget.
Och nu. Vad gör han nu?

Förorättad går han av tåget.

Kvinnan gråter och tackar. “När vi kommer till Stockholm ska ni få pengarna. Varenda krona!”

Det är så vackert. Det här tåget är en medborgarrörelse. Vi håller ihop. Här hjälper vi varandra. Det finns en styrka i den här gemenskapen, vi känner den alla.

Så kommer konduktören. “Här är dina äckliga pengar”, skriker den unga kvinnan och kastar dem mot damen. Oroade blickar i tåget nu, en känsla av att det där kanske var onödigt. En skiftning i luften. Konduktören, en kvinna som ser godmodig ut, plockar upp dem på golvet och säger: “Du ville betala med ett kort som inte hade någon täckning. Du försökte fuska. Jag insisterade på att du skulle betala, för det är mitt jobb. Då kallade du mig hora. Det är inte anständigt. Jag vill inte bli behandlad så.”

Den unga kvinnan säger ingenting.
Konduktören går.

Och kvar sitter vi med en kuslig stämning, en egendomlig känsla av att saker och ting inte var som vi först trodde. Vem är människa och vem är Jävul? Vem kallar en konduktör för hora på det sättet? Vi sitter tysta, det finns en olustkänsla här nu. Vi genomgår en skiftning som inte är alldeles behaglig.

“Ni ska få tillbaka varenda krona”, säger hon igen.
Någon nickar.
Vi sitter åter tysta.
Det känns mycket underligt.

På tåget

av Alex Schulman

Sitter på tåget på väg hem till min familj. Amanda säger att hon ska göra biff Rydberg. Vad sa ni nu då? Biff Rydberg! Därför äter jag ingenting på tåget. Frågan är om jag skulle gjort det ändå. Maten ombord på X2000 är för bedrövlig. Man får köpa en låda som man micrar själv i ett hörn och sen intar man ett ståbord och äter. Som jävla boskap. Vad hände med det där sköna bistrotänket? Minns ni hur det kunde vara förr om åren? Man gick in, slog sig ner, beställde en flaska vin och såg hur Sverige ilade förbi ens fönster. Jag minns det där så tydligt. Det var så otroligt fint. Man kände att man var i rörelse, och man tog ett glas vin och ett glas till och man kände hur en hinna mellan mig och ledsamheten växte fram. Jag är alldeles död efter denna dag. Jag har saxat mellan montrar. Det var roligt, framför allt var det roligt med mitt egna seminarium. Att det kom så mycket folk! Jag vill tacka er för det. Förlåt att jag var så rörig och nervös. Jag smälter intrycken. Jag tänker på Stefan Einhorn. Han sa till mig att han hela tiden blivit ombedd att debattera mot mig eftersom han är så snäll och jag är så elak. Han skrattade, men jag tyckte inte det var så kul. Så försvann han och kom tillbaka. Då kallade han mig ”elaka Alex”. Sen försvann han igen och kom tillbaka. Då berättade han för min förläggare att han blivit ombedd att debattera mot mig eftersom han är så snäll och jag är så elak. Då gick jag. Jag tycker inte att jag är elak. Och jag tyckte inte att han var särskilt snäll. Om det var någon som var elak, så var det han. Tog just en kaffe och en Toblerone i Bistron. Toblerone! Vad sa ni nu? Det blev priceless för mig.

Ska jag lägga upp denna text. ÄH! Jag gör det

av Alex Schulman

Jag skaffade mig ett sådant Spotify-konto till min dator. Vilken grej. Plösligt befann sig alla låtar i hela världen bara en knapptryckning bort. Jag öppnade programmet och bestämde mig för att börja lyssna på en gång. Men vad skulle jag lyssna på? Jag tänkte noggrant, tankevandrade mig igenom genres och artister, sorterade i min barndoms minnesarkiv, blandbanden, cd-skivorna, vilka minnen! Men jag kom inte på en enda låt som jag ville lyssna på. Jag satt sådär en stund. Till slut väste jag “FAN” åt denna idioti och stängde ner programmet. Jag tror att det var något med urvalet. Det blev för stort. För många möjligheter. Människan får låsningar när valmöjligheterna blir för många.

    Som häromdagen. Expressen ringde, ville att jag skulle vara med i en enkät: “Vad är ditt roligaste festminne?” Man kan inte fråga så! Det är för brett! Jag kom inte på något vettigt alls. Det var först dagar senare som jag kom på vad jag skulle sagt och den här ljuvliga historien måste vi köra i historisk presens.

    Det är den årliga festen för tidningen Elle. Jag vandrar omkring bland välklädda människor och känner mig osäker. Det finns något obehagligt med att vara på en fest där man inte känner någon. Man känner sig så skör. Jag stöter på min vän Pelle och blir så glad att kunna stå en stund med någon jag känner. Men Pelle är inte intresserad av mig. Han står istället och tittar på Leif Pagrotsky en bit bort. Han var kulturminister på den tiden. Inte Pelle, Pagrotsky. Det är något med Pelles blick. Han ser mycket fokuserad ut. Som Stefan Holm inför 2.40 just innan han börjat ekorre-slicka sig på sina fingrar. Jag frågar vad som står på.

    “Nu rövar jag bort honom”, mumlar Pelle. Jag frågar vem han ska röva bort. “Leif Pagrotsky. Nu rövar jag bort honom”, svarar Pelle utan att släppa Pagrotsky med blicken. Jag frågar honom om han ska röva bort kulturministern. Pelle nickar. Jag ser hur han inväntar rätt läge. Jag förstår plötsligt att Pelle är mycket berusad. Jag säger till honom att han ska komma med mig ut och ta lite luft och jag tar tag i hans arm, och då händer allting mycket fort. Pelle sliter sig från mig och kastar sig fram mot Pagrotsky bakifrån. Pelle böjer sig ner, det ser ut som om han vill ploga marken med sin näsa. Han trycker in sitt huvud mellan Pagrotskys ben och när han nått igenom så reser han sig upp. Pagrotsky lyfter! Herre min Gud, Leif Pagrotsky lyfter, som när man stiger upp på en kamel. Där sitter han på Pelles axlar, förvirrad, kanske förgrymmad. Ja. Definitivt förgrymmad. Pagrotsky slår till Pelle i huvudet. “Släpp ner mig”, skriker han.  “Nu röver jag bort dig”, ropar Pelle och i samma sekund som han börjar stappla bort blir Pagrotsky inte bara ursinnig. Han blir vansinnig. Han slår skoningslöst mot Pelles huvud, drämmer till honom med knytnävarna. Slag efter slag efter slag. Pelle vacklar, skadeskjuten, men inte nere. Han fortsätter sin färd med kulturministern på huvudet. Så kommer den slutgiltiga stöten. Ett fruktansvärt slag mot tinningen och Pelle faller ihop. Pagrotsky följer med mot marken, reser sig som en katt, står upp nästan innan han fallit klart, borstar av sig sin kavaj, stirrar på Pelle och säger: “Herregud, människa.” Så försvinner han bort mot baren. Pelle ligger kvar i smärta. Jag hjälper honom upp. Jag frågar om han helt och hållet tappat förståndet. Pelle kliar sig i huvudet och svarar: “Jag gav det en ärlig chans. Det måste man ändå ge mig. Jag gav det en ärlig chans.” Pelle blev utkastad sen. Han skrek “DE RÖVAR BORT MIG” när han bars därifrån av två vakter.

    Där har vi det! Det är mitt roligaste festminne! Varför ringer inte Expressen nu?

    David Bowie! Jag vill lyssna på David Bowie! Jag skriver in det i Spotify-programmet. Jag får upp 300 låtar, funderar en stund på vilken av dem jag vill höra och sen stänger jag ner programmet igen för att aldrig mer öppna det.

Jag är nu på…

av Alex Schulman

Jag är nu på Bokmässan i Göteborg. Och här är det fullt ös! Intresset kring mig och min bok under signeringarna är större än någonsin! 

IMG_2578.jpg
Sida 2 av 12
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB