Igår kväll, sent, bestämde jag mig för att ta ett hett bad. Det var mycket skönt. Jag låg där länge. Hur länge? Ingen aning. Jag somnade nämligen och vaknade upp i ett kallt bad många timmar senare. Jag klev upp. Kände äckel över situationen. Lade märke till hur hud från handflatan nästan lossnade på föremål jag tog i. Titta på de händerna. Vidrigt! Sen lade jag mig i sängen som en liggande korsfäst och drömde onda drömmar om hud som lossnar.  

Jag har åkt till Göteborg och får detta MMS från Amanda. Jag saknar Amanda. Och Charlie. Gud, vad jag saknar Charlie, lilla gullungen.  

Sitter och pillar med en text som ska iväg före lunch. Charlie korrläser och grymtar ibland till åt någon formulering som hon tycker är misslyckad och då raderar jag genast och försöker på nytt. Då nickar hon belåtet och låter mig fortsätta.

Jag skulle egentligen varit i Göteborg nu, på Bokmässan. Men Amanda är sjuk och jag kan inte lämna en sjuk mamma med sitt spädbarn. Men jag vill be SVT om ursäkt för sent avhopp som säkert ställde till det. Jag skulle ha tagit 06.55-flyget och varit med i deras morgonsoffa klockan 08.40 och tvingades i natt sms:a och avboka. Förlåt för det. Jag är verkligen hemskt ledsen. Särskilt som jag älskar SVT och tycker att deras morgonprogram är sju eller åtta gånger bättre än vad det där rövgänget på TV4 presterar.

Jag har under kvällen funderat en del över meningen ”det blev priceless för dig”.

Vad betyder det egentligen? Det blev priceless för dig. Det är en reklamfilm för ÖoB. Det är någon tävling av något slag. En skallig fan är tävlingsledare. Han ställer en fråga och den tävlande svarar fel och då skriker programledaren: ”Det blev priceless för dig”

Jag har förmodligen sett den här reklamfilmen över 2000 gånger. Jag förstår fortfarande inte. Vad hände? Vad är priceless? Hur kan något bli priceless? Vad går det här ut på? De pratar så snabbt och konstigt.

Jag blir lika bedrövad varje gång jag ser den här reklamfilmen. Den är så dålig. Den måste vara det sämsta som går för tillfället. Och när man tror att den är över och att man kan gå vidare, så kommer deras ännu sämre slogan-sång.

PRISET ÄR SKILLNADEN!

Kan ni melodin? Okej. Sjung den högt för er själva.

Gör det en gång till! Sjung! Priset är skillnaden!

Visst mår ni lite sämre nu?

Ja, hörrni. Det har inte hänt så mycket i butiken den senaste veckan. Jag har mest varit med Charlie. Men lite har jag nog gjort. Jag har till exempel skaffat mig en blomkruka med en liten växt. Jag fick den av Amanda. Hon säger att hon erkänner att den ser lite trist ut just nu, men snart kommer den att blomma. Jag har också köpt en kaffebryggare och en kyl där jag kan ha min mjölk och min snus.

Jag har en tvål på toaletten, om det skulle komma någon på besök. Men kunderna ska inte få låna toaletten. Det här är inget café, det är en bokhandel. Kissa får de göra någon annan stans! Det ska jag skrika och så ska jag hytta med näven. Hytta? Hötta?

Jag har tagit hit fotot på Coca-Cola Cup som jag hade hemma. Det ska stå vid skrivbordet sen.

Och jag har köpt en skrivbordsstol! Den är gammal, det ser ni kanske. Där kan jag sitta och se sur ut när kunderna kommer.

Och jag har en egen babysitter till Charlie de dagar då jag får ta med henne på morgonen. Nu är hon inte här. Jag saknar henne, lilla hjärtat.

Och nu sitter jag här i min nya stol och ser lite hålögd och meningslös ut. Snart får jag in mina bokhyllor och mina bokleveranser. Då ska vi göra affärer här inne! DÅ ska vi ha ringklocka i dörren! Då ska vi ha förvirrade kunder som undrar vad som pågår. Men inte för mycket kunder. Max fem om dagen. Det ska inte vara något spring.

Jag har just matat Charlie med bröstmjölksersättning. Hon drack som om hon VISSTE att det var hennes sista mål mat på en vecka. Hon drack på samma sätt som utsvultna i filmer som levt länge på en öde ö och som äntligen får ett kycklingben, ni vet, de liksom struntar i att tugga bort köttet från benet, de SLITER av köttet med tänderna. De andas vildsint genom näsan, äter aggressivt så att det rinner flott på haka och kinder. Någon tilltalar dem, men de kan inte prata, kan inte fokusera på något annat än denna mat och snart är kycklingbenet pulvriserat, den där dåren har gnagt sönder benen!

SÅ!

SÅ ÅT HON!

Och nu är hon färdig och ligger i min famn och ser alldeles borta ut. Ögonen är inte riktigt öppna, inte riktigt stängda. Jag pillar henne i magen, men hon tycks inte notera det över huvud taget. Hon är okontaktbar. Huvudet hänger. Jag känner mig som en brottsling. Jag har drogat henne. Jag vill att hon ska vakna och skratta och jollra. Jag gav henne för mycket. Det här var inte bra.

Ett dokumentärfilms-team följer mig varje vecka och presenterar små klipp från mitt liv. Häromdagen var de med när jag besökte Christina Saliba, Sveriges främsta konsult inom personliga varumärken. Så här såg det ut.

Man har gått på promenad med sitt barn i babysittern, i vilken hon sedemera somnat. Man kommer in och placerar det lilla byltet i babysittern. Man upptäcker att barnet har en kofta på sig som är en liten smula för varm för inomhusbruk. Problemet: Ska man ta av henne koftan och riskera att hon vaknar eller ska man låta henne ligga där en stund, så att man kan svara på ett mail eller två?

Rutinerna börjar infinna sig med Charlie, hörrni. Det är inte vi som valt dem, det är hon. Hon vaknar vid sex. Sen sover hon mellan nio och tio och mellan 12 och 14. Sen sover hon en sväng till vid 16 och sen går hon och lägger sig för natten vid 19. Jag tycker att det verkar vettigt. De där tiderna gör också att Amanda och jag kan planera. Om vi vet att hon sover mellan 12 och 14, så vet vi också att vi faktiskt kan äta en långlunch tillsammans utan att Charlie vaknar.

Men det är ju inte bombsäkert. Man kan inte ställa klockan efter henne, om man säger så. Ibland ser jag hur hon ligger i vagnen och sover räv. Hon blundar, men sover inte. Tror hon inte att vi ser att hon försöker lura oss? Så öppnar hon plötsligt ett öga och pejlar av omgivningen. Det är ett stirrande öga, det ser ondskefullt ut. Som om hon funderar på om hon ska ställa till ett helvetes jävla liv eller inte. Och jag och Amanda stannar till och står som förstelnade inför detta öga, detta svarta klot som påminner om en kopp espresso sett uppifrån.

Hon ligger där och funderar. Hum-hum. Sova eller skrika? Skrika eller sova?

Så gäspar hon och somnar om. Och vi kan fortsätta vår stilla promenad genom Stockholm.