Men herregud. Bilden kom inte med. Här är den. 

Träffade Carolina Gynning och brorsan på stan. Det var härligt att träffa dem! 

Charlie ska ut på promenad. Vi har donat med att klä på henne i en timmes tid. Det är inte så lätt att klä på Charlie. Hon böjer inte lederna som man vill. Det borde vara en enkel sak att böja in hennes arm och sticka in den i jackan, men här finns stort motstånd. Hon har verkligen ingen som helst lust. Och man är ju rädd om den lilla armen, man måste vara varsam med den. Man måste få henne att VILJA böja den. Locka henne att vika in den. Kittla, böja, pocka.

Det är svårt. Till slut tröttnar man. Blir lite mer bestämd. Då börjar hon skrika. Hon skriker högt nu. Man får plötsligt väldigt bråttom. Man inser att nu skriker hon, lika bra att klä på henne allt på en och samma gång. Man vill göra allt under samma skrik, så att säga. Och man jäktar med byxor, tröjor och jackor och vänder och vrider och säger “såja” och Charlie skriker bara högre och högre, hela hon vibrerar av den djupaste ilska och man står där och får den renaste PANIK världens någonsin skådat och till slut är man klar och man lyfter upp henne mot axeln för att trötsta och i den rörelsen är hon så arg att hon håller på att pulvriseras, bli en rasande liten hög med pulver som försvinner i en nysning.

Och sen går man ut på promenad med henne. Det tar en timme innan hon hämtat sig. Hon ligger där i barnvagnen, fortfarande chockad över behandlingen. Skakad över insikten om att hennes föräldrar tydligen vill henne mycket illa.

Satt på middag häromdagen med sex eller sju vänner. Kommer att tänka på en lustig anekdot ur mitt liv. Jag har berättat den många gånger förut, men berättar den gärna igen för denna nya publik. Det är en riktigt bra historia, det får man säga. Den är lite skrytsam, kanske. Jag framstår som en ganska “skön kille” i den. Och jag märker det knappt själv, men för varje gång jag berättar den så saltar jag den lite. Den förvrids en smula för varje gång och till slut står jag där med lögn. Men jag berättar denna lögn inlevelsefullt och jag har känsla för dramaturgi, för jag har berättat den många gånger förut. Publiken sitter tyst och framåtlutad – jag har dem i mitt grepp. När jag levererar punchline är de alldeles till sig. De ropar och tar handen fr kinden och så. Jag har verkligen lyckats.

Men så säger min bordsgranne: “Men, Alex. Så gick det ju inte till.” Och jag vänder mig mot henne, känner osäkerheten sprida sig inom mig. Tänker-tänker-tänker. Och så kommer jag på det. Herregud. Hon var med den där gången. Hon var med när det hände. Hon vet att jag ljuger och hittar på. Jag känner hur jag blossar. Det går inte att komma ur det här greppet. Jag försöker febrigt att tala om annat. FÖRSÖKER TALA OM ANNAT!

Det är lika bra att erkänna det – min dotter har ett jävla humör. Det är alltså inte så att hon är allmänt skrikig, direkt. Jag menar, hon ligger inte och tjuter i timmar utan just någon anledning. Istället får hon små korta vansinnesutbrott. Hon exploderar i ett raseri så vilt att man får känslan att hon vill utplåna jorden och förgöra mig och Amanda. Dessa utbrott är mycket svåra att förutse eftersom det krävs så oerhört lite för att trigga igång dem. Det kan handla om något så enkelt som att hon tappar nappen. Jag har en bild av att en genomsnittsbebis vid napptapp börjar gnälla och gny lite grann och så går man fram och gosar och säger “ojsan, har lilla älsklingen tappat nappen” och så stoppar man tillbaka den och då är allt frid och fröjd igen. Men Charlie. Hon är inte klok. Om hon tappar nappen exploderar hon omedelbart. Det innebär jordens undergång, världskrig. Hon slår i raseri med sina händer omkring sig och tittar hatiskt mot oss. Vi rusar fram i panik och försöker stoppa tillbaka nappen i hennes mun. Det skulle vi inte gjort. Det försöket ser hon som en ren jävla provokation. Hon vill inte ha någon napp, hur kunde vi tro något så jävla dumt? Och så blir hon bindgalen. Topp tunnor rasande. Sjövild. Man avlägsnar nappen och när hon ser den försvinna blir hon helt jävla rasande. Hon vill ju ha nappen!

Så tystnar hon efter en halv minut. Har helt glömt nappen. Bryr sig inte om den. Ligger och jollrar och ler och ser mysig ut. Jag och Amanda står stilla och rädda och tittar på henne.

Den här bilden togs alldeles innan ett utbrott av detta slag. Amandas syster Hannah lämnade över Charlie till Amanda som försökte rätta till mössan, det hamnade lite på sned över pannan och då bröt helvetet loss. Jag skulle gärna visa en bild på det, men det var liksom inte riktigt läge att ta några bilder över huvud taget då, om ni förstår.

Sitter på ett tåg på väg till Örebro. Ska föreläsa om hur man nätverkar. Tittar ut och slås av att jag inte sett solen på en vecka. Kan detta verkligen vara bra för en? Jag har glömt hur solen ser ut, hur det känns när den värmer mot ens panna. Tänker på en historia om Gud, som kom ner till jorden för att se hur det var med människorna. Han besökte Sverige och upptäckte att folk faktiskt bor här året om. Han blev bestört och sa: ”Men jösses… Bor ni här?! Hela tiden? Men snälla ni, det förstår ni väl att det inte var meningen? Jag tänkte att ni kunde åka hit på sommaren och stanna några veckor. Men inte att ni skulle BO här.”  

Sitter på ett tåg på väg till Örebro. Ska föreläsa om hur man nätverkar. Tittar ut och slås av att jag inte sett solen på en vecka. Kan detta verkligen vara bra för en? Jag har glömt hur solen ser ut, hur det känns när den värmer mot ens panna. Tänker på en historia om Gud, som kom ner till jorden för att se hur det var med människorna. Han besökte Sverige och upptäckte att folk faktiskt bor här året om. Han blev bestört och sa: ”Men jösses… Bor ni här?! Hela tiden? Men snälla ni, det förstår ni väl att det inte var meningen? Jag tänkte att ni kunde åka hit på sommaren och stanna några veckor. Men inte att ni skulle BO här.”  

Det var trevligt i Linköping! Det kom så mycket folk att de fick flytta hela föreläsningen till en större sal. Jag har stor respekt för de som väljer att komma på den här typen av föreläsningar. De väljer bort en kväll på krogen eller myskväll hemma, letar sig ut i kylan och kommer hit för att lyssna på när jag pratar i en timmes tid. Jag blir nervös av den tanken, för det känns som att jag måste ge dem något alldeles speciellt. Redigt folk var det också. Både gamla och unga.

Det satt en tjej i publiken med en t-shirt med trycket ”Who the fuck is Alex Schulman”. Hon såg lite läskig ut. Jag undrade om hon skulle bua och bära sig åt. Men hon satt vänligt och lyssnade.

Föreläsningen gick okej, men inte mer. Jag blev lite, hur ska man säga – stissig! Vet ni vad det beror på, det är så löjligt, en kvart in i föreläsningen såg jag hur en av kvinnorna som satt längst fram tittade på sin klocka. Jag fick panik. Jag kände att jag var tråkig, att jag höll kvar dem, att de ville åka hem. Så jag skyndade på min föreläsning. Sen sprang jag till tåget för att hinna hem och fira Amanda som har namnsdag. Älskade Amanda, vad jag saknar henne. Och Charlie ligger och snusar nu, men klockan 23 vaknar hon och då ska jag mata henne.

Nyss på tåget blev jag utsatt för en lustigkurre på tåget. Min biljett viserades av parant kvinna. Hon tittade förvånat på min biljett, mönstrade den länge och sa: ”Men du ska ju till Stockholm.”

Ni kan förstå min instinktiva skräck. Jag har tagit fel tåg! Jag svarade nervöst: ”Ja?” Och hon tittade på mig och sa ”men lilla vän…” och så var hon tyst i någon sekund, log och sa: ”Då är du på rätt tåg!”

Och så skrattade hon och jag skrattade också. En lustigkurre. Det var roligt.

”Larm på raketbasen” – den rafflande spionthrillern om Agent OSS 117.

”Mammutjägarna” – pornografi i grottfolksmiljö.

”Guldjakten” – succéserien om De överlevande 12 efter att atomkriget brutit ut.

”En kvinnas plan” – kanske Sidney Sheldons mest ömsinta kärleksskildring.

”Privat” – Carolina Gynnings och Alex Schulmans mailkonversation i bokform.

Jag kan inte få ur den där pensionsreklamfilmen ur mitt huvud. Jag går för mig själv och mumlar att jag inte vara vill vara relativt nöjd, utan… (räkna till ett tusen) absolut nöjd. Jag förstår inte varför han ser så underlig ut, Fröler. Varför skakar han på huvudet. Det är som om skallen inte sitter riktigt fast. Som om det lossnat en gänga och nu är det inte så mycket att göra, han skakar när han går.

Jag förstod att ni inte förstod min referens kring denna film igår, och väljer därför att lägga ut den här, för det här är en blogg som inte bara ska göra er relativt nöjda, utan…

Håll.

Håll.

Håll.

Håll.

HÅLL FÖR HELVETE!

…absolut nöjda.