Nästa vecka ska jag leda en talkshow på aftonbladet.se. Det är en ganska stor satsning och igår hade jag presskonferens för detta. Så här såg det ut!

Härlig start på dagen. ”Hair Dimension by Conny”-Conny kom förbi med lite fikabröd. Jag bjöd på kaffe och vi snackade lite skit. Som man gör två butiksägare emellan. Vi talade om stambyten i kåken, skvallrade lite om den nyöppnade skoaffären 15 meter ner på gatan (”det där kommer aldrig fungera”) och klagade på sopbilen som ibland helt sonika väljer att inte dyka upp.

”Hair Dimension by Conny”-Conny var snart tvungen att sticka för att ta hand om dagens första kund. Och själv ska jag skrota lite med böckerna i fönstret. Jag ska skylta om idag. Det blir lite fantasy och lite Barbara Walters. Håll utkik!

God morgon, kära bloggläsare! Vilken härlig morgon. Okej, man kanske skulle ha velat sova en timme till eller två, men nu är det som det är. Och ni? Vad gör ni uppe så här dags egentligen? 

Läser Sidney Sheldon i sängen. En författare som anses vara kungen av skräp. Och jag tycker att det är riktigt bra och trevlig läsning. Jag är från mitt hjärta stolt över att ha en butik där jag distribuerar det som bittra, avundsjuka mediamänniskor och författare kategoriserar som ”dålig litteratur”. 

Det är inte dålig litteratur. Det är faktiskt ganska bra litteratur. De här böckerna ligger undangömda i REA-hyllorna i de vanliga bokaffärerna. I min butik får de finaste platsen. Jag är glad att kunna lansera precis de böcker som de ängsliga kulturmänniskorna gömmer undan.

Där sitter jag i eftermiddagsdunklet i min butik och funderar över värdena i livet. Men vad är det där för något på väggarna egentligen? Det undrar ni kanske. Har det satts upp tavlor? Amanda hade en gång i tiden ett café som hette Smillas på Östermalmstorg – minns någon det? Där hade de tavlor på väggarna. Jag fick ärva dessa tavlor och nu har jag fyllt dem med egna motiv. Nu stirrar de stora skräpförfattarna ner på mig där jag sitter.

Dean R. Koontz och Jackie Collins. Två av de absoluta största inom genren skräplitteratur.

Legenden Sidney Sheldon, som tyvärr dog alldeles för något år sedan. Och under honom ser ni Barbara Walters.

Jag har en ”självhjälpsvägg”, där Mia Törnblom slåss om utrymmet med dr. Phil.

Och på toalettdörren sitter Dalai Lama och ler.

Jag lever, var inte ens nära döden. Det blev lite skakigt vid landningen, men det var verkligen ingen fara. Ska suta hålla på, ledsen att jag tar upp er tid. Nu sitter jag i min butik och tittar på hur en man konfunderat står utanför skyltfönstret och tar del av mina budskap. Han står i valet och kvalet: ska han gå in och ta en titt på skräpböckerna eller ska han vandra vidare i livet? Han står där länge och funderar, tittar på böckerna. Böjer sig fram. Tycker kanske att det ser lite egendomligt ut. Så går han. Och kvar sitter jag. Bra! Nu ska jag skriva! Jag måste producera en novell om döden. Har fått detta uppdrag av en fin tidning och tycker att det är mycket spännande. En novell om döden. Jag är så rädd för döden att detta är en text som jag måste skriva KISANDE. Måste skriva den och tänka på annat samtidigt, om ni förstår.

Döden döden. Tänker på mannen som stod utanför butiken alldeles nyss. Och jag kan inte låta bli att tänka på att det var döden i människokropp. Kanske stod han där med vild blick och funderade på om han skulle komma in och ta mig eller inte. Han stod där ute och dömde mig i det tysta. Vägde mig i sina skålar, övervägde på sina stela ben vad han skulle ta sig till med mig.

Han skonade mig, för den här gången. Men han kommer tillbaka, endera dagen.

Lyfter snart från Ängelholm. En obehagskänsla värre än någonsin infinner sig. En känsla av att ”this is it”. Därför: Tack och farväl. Adieu och goodbye.

Sitter på hotellrummet i Höganäs. Det finns inget mer deprimerande än att ensam befinna sig på hotell i en liten svensk stad. Författarkvällen var trevlig och det var värt resan på alla sätt, men ångesten jag känner nu, den är oerhörd. Den är biblisk. Jag vet att där hemma i Stockholm ligger två varma kroppar och det enda jag vill är att ligga nära dem. Men jag sitter här. Tittar på Ekdal i TV4. De talar om svenska adeln som om det på allvar vore ett brännane ämne. De stångas med ämnet och kommer ingen stans. Tycker synd om Birro som inte får komma in i samtalet alls. Minns det från min tid i programmet. Den frustrationen. Ekdal släpper inte en jävel över bron. Det är HANS show. En gång blev jag så irriterad av hans sätt att jag omedelbart efter sändningen reste mig och gick. Jag sa inte ens hej, jag bara reste mig och lämnade. Sen svarade jag inte när de ringde på två dagar. Ha ha. Vilken patetisk hämnd. Jag svarade inte på två dagar! Och nu sitter Birro där och ser frustrerad ut.

Jag och Amanda går och lägger oss vid elva varje kväll. Då ammar Amanda Charlie. Jag får alltid lyfta upp Charlie först och hålla henne en stund. Det är så härligt. Jag lyfter upp henne ur sömnen och hon knorrar till och jag omfamnar henne och lägger henne mot mitt bröst och hon putar med stjärten så att den står rakt ut och jag skrattar ljudlöst och tittar på Amanda och jag älskar det så mycket. Och så lämnar jag över henne till Amandas bröst. En tradition i det lilla som jag håller av. Men nu sitter jag här i min absoluta ensamhet och tittar på TV4. Jag längtar till mina tjejer. Jag tar bild nummer fyra, tack för hjälpen.

Jag sitter på ett hotell i Höganäs. Om 30 minuter ska jag berätta om min bok på en scen här i byn. Jag tar en öl i hotellobbyn trots att jag lovade mig själv att dricka den efteråt, att BELÖNA mig själv med den. En ilning i mig berättar att jag är patetisk. I övrigt mår jag bra. Jag saknar min familj. Går igenom bilder. I min butik ska jag ha ett inramat foto på Amanda och Charlie. När det fotot är på plats så är jag klar. Amandas syster Amelia är en helt otrolig fotograf. Hon tog en rad bilder på Amanda och Charlie igår. Nu ska jag välja ut en av bilderna till mitt skrivbord. Men det är svårt. Alla är fina. Vill ni hjälpa till? VIlken bild tycker ni jag ska välja?

Alternativ 1

Alternativ 2

Alternativ 3

Alternativ 4

Dramadrottningen lever.