Terapeuten: Jag tänkte vi skulle tala om din självbild idag.
Jag: Okej.
Terapeuten: Jag har upptäckt att du ofta talar om dig själv på ett ganska nedlåtande sätt.
Jag: Jaså. Hur då?
Terapeuten: Ja, du beskriver någon reaktion du har haft och kallar den genast för “patetisk” eller “sorglig” och så vidare.
Jag: Jaha. Det har jag inte tänkt på.
Terapeuten: Jag undrar varför du är så dömande mot dig själv.
Jag: Det tycker jag inte att jag är.
Terapeuten: Inte?
Jag: Nej… Men man kan inte heller stå och skryta om sig själv hela tiden. Man vill ju inte bli en jävla Peter Jihde-typ.
Terapeuten: Hur menar du då, Peter Jihde-typ?
Jag: Peter Jihde, i allt han säger eller gör kan man se hur övertygad han är om sin egen förträfflighet. Har du inte tänkt på det?
Terapeuten: Nej.
Jag: Man ser det i hans blick. Den lyser av självkärlek. Han tror verkligen att han är en alldeles utmärkt programledare. Och vet du vad? I kombination med att han faktiskt är en jävla sopa så blir det faktiskt jobbigt att titta på.
Terapeuten: Jag förstår.
Jag: Han skryter om att han kan lära sig sitt manus helt utantill. Jaha? Men lär dig att uttala manus rätt, då! Har du hört hur han pratar?
Terapeuten: Nej.
Jag: Tänk på det när du tittar på Idol nästa gång, hur han låter när han ska lämna över till reklam. Han lägger tonvikten på fel ord, det låter inte klokt. Och vet du vad mer? Han gör det medvetet! För att vara lite “speciell”.
Terapeuten: Men om vi går över till dig då, Alex.
Jag: Han är så upptagen med att leverera sköna och tokiga miner när han intervjuer att han struntar i att lyssna på den han intervjuar. Han har inte ställt en enda vettig följdfråga i hela sitt liv. Han bara står där och nickar med sin medvetet öppna mun, med sitt medvetna skeva leende och med ena handen medvetet höjt i ansiktshöjd. När han själv blir intervjuad säger han hela tiden hur viktigt det är för honom att bara vara “en skugga”, hur viktigt det är för honom att inte ta någon plats alls. Hur kan man säga så och bete sig på det där sättet? När han står där i Idol och gör en sjuk gest med båda armarna och ser ut som en dåre och går ner på knä och skriker SCENEN ÄR DIN, CALLE, då är inte scenen Calles. Då är scenen Peter Jihdes. Det där är inte att vara en skugga, det är att ta all plats själv.
Terapeuten: Du verkar fundera mycket på Peter Jihde.
Jag: Nej. Men jag tvingas ju titta på honom. Det är någonting med de där medienissarna som kommer in från landsorten. De kan inte hantera det. Det är samma sak med han Ekwall på TV4-sporten. De borde inte få komma till Stockholm på en gång, chocken blir för stor. Man borde placera dem i karantän i typ Haninge i två år och sen får de komma in till innerstan. För deras skull, alltså.
Terapeuten: Men du är väl själv född i Skåne?
Jag: Ja, jo, visserligen… Men jag håller inte på som Peter Jihde. Du kan ju inte säga att jag håller på som Peter Jihde?
Terapeuten: Nej, det har jag inte sagt.
Jag: Och vadå, tror han inte att vi har sett amerikanska Idol? Tror han inte att det syns att han i månader stått där framför tv:n och försökt härma Ryan Seacrests gester och mimik? Det blir ju bara så otroligt pinsamt.
Terapeuten: Alex. Jag skulle vilja gå vidare.
Jag: Jag också. Gärna!
Terapeuten: Bra. Skulle du kunna beskriva dig själv med fem adjektiv som inte har någon värdeladdning?
Jag: Inte. Som. Peter. Jihde. Det var bara fyra ord, men det tror jag är en bra beskrivning.
Terapeuten: Du tycks vara helt förblindad av raseri mot den här mannen. Det känns inte helt sunt.
Jag: Det är han som inte är sund!
Terapeuten: Hur menar du då?
Jag: Med hans jävla skit.
Terapeuten: Alex. Nu känns det som gamla Alex när du hatade alla offentliga personer som det gått bättre för än dig. Att vi är två år tillbaka i tiden.
Jag: Det är du som är två år tillbaka i tiden!
Terapeuten: Förlåt?!
Jag: Jag vill inte betala för den här gången. Du tvingar mig att prata om Peter Jihde i en timme och det ska du ha betalt för?
Terapeuten: Alex, jag har ett förslag. Jag tror att det är bra om du kommer två gånger i veckan i fortsättningen.
Jag: Okidoki.