Min första tanke: What happens at the föräldrakurs stays at the föräldrakurs.
Min andra tanke: Äh. Detta måste berättas.

Jag trodde det hette ”föräldrakurs” för att både mamma och pappa var välkomna. Det kan inte stämma, för jag var den ende mannen i rummet. De andra mödrarna tycktes känna varandra ganska bra, det fanns en intern stämning i rummet. Jag och Amanda satte oss på var sin stol tillsammans med Charlie och väntade på att BVC-tant skulle komma.

Genast började jag jämföra mitt barn med de andras. Upptäckte till förtvivlan att en unge redan satt obehindrat på rumpan. Det var mycket upprörande att se – Charlie är inte ens i närheten av att kunna sitta på det sättet. Jag stirrade hatiskt på barnet och blev alldeles förtjust när hon till slut tappade balansen och föll ihop i en hög.

Här gällde det att skryta om sina barn utan att någonsin artikulera detta skryt. Det gällde att visa upp barnet och dess färdigheter alldeles omärkligt. Jag är väldigt belåten över hur Charlie kan stå nästan utan stöd och satte upp henne i mitt knä stående, försökte se lite lätt uttråkad ut samtidigt som jag i lönn tittade upp för att se om mödrarna upptäckte vilken osannolik uppvisning jag bjöd dem på.

Alla barnen var uppklädda, jag anar att det var en del i positioneringen. Amanda hade slagit till med en kashmirskjorta på Charlie, vilket fick mig att tänka för mig själv: ”Charlie Schulman for the win!”

Jag satt och balanserade Charlie på mitt knä och ville inte sluta trots att hon gnällde. Det var ju tävling!

Så kom BVC-tant in. Hon talade i en timme om sjukdomar. Öronsjukdomar, ögonsjukdomar, magsjukdomar och förkylning i största allmänhet. Vi lyssnade vänligt. När något av barnen började tjuta kände vi alla andra en tyst triumf – det var inte vårt barn som förstörde! För varje sekund som Charlie satt där alldeles tyst blev jag mer och mer stolt.

Så brast det. Charlie började gallskrika. Jag tänkte HELVETE-HELVETE-HELVETE men försökte se fullständigt oberörd ut när jag lyfte upp henne och gungade henne. Men jag var inte oberörd. Vi hade förlorat förtäfflighetstävlingen och det var för jävligt.

Jag gick därifrån utmattad, alldeles svag i kroppen, med pärlor på pannan.