Jag har hälsningar från Charlie. Hon ville säga god morgon! Hoppas ni har en bra start på dagen! 

Såg ni Silent Library på Femman ikväll? Herregud, vad sorgligt det var. Martin Soneby och den där tjejen man inte kan namnet på stod där i hörlurar de lånat från Wipeout-inspelningarna och kommenterade de här ungarnas bibliotekspranks. Jag har sett Youtube-klippen med de här galna japanerna och tyckt att det var roligt. Producenten för det här programmet har också sett klippen och försökte regissera de här ungarna att göra likadant. De var instruerade att fnittra hysteriskt så fort ett märkligt kort kom upp på tavlan. Vi förstod ingenting – varför i helvete skrattar de?!

De var regisserade att bita sig i knogarna för att ”kunna hålla sig för skratt” när en av dem utsattes för något bus. Det hela gick ut på att hålla tyst. Det lag som var tystast vann. Men något ljud från själva biblioteket hade dåren till producent inte tagit in. Det enda vi hörde var den där Sonebys röst och det enda jag tänkte när jag hörde den var: Det var han som fejkade bus i Ballar av stål.

Det här programmet var lika fejkat som Ballar av stål. Nej, mer fejkat! Det här var superfejk! När tävlingen var över visade det sig att ett lag hade vunnit. Ett lag hade låtit minst. Det hela redovisades i decibel, men någon decibelmätare fick man inte se.

Nej, hörni.
Fy för satan.

Jag har för tillfället ett massmördarleende på läpparna. Det här leendet är det man levererar sekunderna innan man slår sönder allt som finns i ens närhet. Om man ser detta leende på någon människa ska man snabbt avlägsna sig från platsen. Orsaken till att jag har detta psykopatleende på mina läppar är den ogenomträngliga plastförpackning som finns runt vissa varor. I det här fallet en patron till en skrivare.

Det finns inget meddelande om ”öppna här”. Det finns ingen ingång i paketet. Allt är bara plast, som de på något sätt smält samman plasten så att det ska bli omöjligt att öppna det. Jag undrar så vad fan i helvete som menas med detta. De vill inte att man ska få upp paketet? Det här är en bokhandel och ingen verkstad, därför har jag ingen sax. Jag har bara mina egna händer. Och jag sliter i en kvart. Skär mig blodig på tumme och pekfinger. Håller på att explodera i vansinne. Till slut går den upp. Jag får skynda bort mot badrummet så att min bruna matta inte blir nedblodad.

När jag väl kommit igenom den första plasten anländer jag till ännu en förpackning. Jag undrar varför. Varför finns det en förpackning i förpackningen?

När jag öppnat förpackningen i förpackningen upptäcker jag en förpackning. Den tredje. Och jag undrar: varför finns det en förpackning runt en sak som redan har en förpackning som redan har en förpackning? Vad är det för dårar som jobbar på HP?

Inne i förpackningen som var förpackad i plast som var förpackad i papper som var förpackad i plast hittar jag en förpackning i papper. Och då kommer det tillbaka, massmördarleendet.

Jag når till slut fram till själva kärnan, till själva patronen. Men då har jag ingen lust att skriva ut längre, då har jag bara lust att sula patronen i väggen, springa efter det som finns kvar av patronen och stampa den sönder och samman samtidigt som jag växlar mellan gråt och skratt, skratt och gråt.

Jag får varje vecka kommentarer och mail kring rubrikbilden för den här bloggen. Det som kallas ”sidhuvudet”. Den som ligger här uppe. Ni tycker att jag ser konstig ut, att det är en konstig grön färg (är den grön?) och att jag borde byta ut hela bilden. Och jag håller med.

Ni kanske har rätt. Det kanske är dags att byta ut den. Men jag vet inte hur man gör. Vill ni hjälpa mig? Om ni har lust så kan ni väl skicka förslag på hur det skulle kunna se ut? Det ska vara samma text som ovan, men i övrigt får ni göra vad ni vill. Om ni vill använda bilder så kan ni ju ta dem som finns i den här bloggen. De är ju mina. Och jag tror att Aftonbladet vill ha med sin logga på samma sätt som ovan.

Måtten för bilden är 1022X200. Om det säger er något. Mig säger det ingenting alls.

Skicka förslagen till alex@schulmangruppen.se!

Tack!

Ni som tycker att jag skriver för mycket om BARN i den här bloggen kommer nu att bli glada. Under den här veckan gästbloggar jag på Nöjesguiden. Där kommer jag att skriva om nöjesåret som gått utifrån ett mycket personligt perspektiv. Jag tror att det blir kul – ni som vill läsa kan klicka HÄR.

Jag: God morgon, Charlie!
Charlie: Hallå!
Jag: Hur är läget?
Charlie: Bra! Sovit gott, känner mig pigg och fräsch.
Jag: Har du verkligen sovit gott?
Charlie: Som en stock!
Jag: Okej… För du var ju vaken ett pass mellan halv tre och halv fem.
Charlie: Lägg av.
Jag: Du var det.
Charlie: Sluta.
Jag: Det är sant.
Charlie: Menar du allvar? Herregud. Det har jag inget minne av.
Jag: Nej, men så var det.
Charlie: Okej. Hoppas jag inte störde er eller så. Ni fick sova i alla fall?
Jag: Nja, alltså… Du skrek ju.
Charlie: Jag skrek till?
Jag: Nej. Du skrek. Konstant.
Charlie: Sluta.
Jag: Det var så.
Charlie: Lägg av.
Jag: Nej, det är sant.
Charlie: Hemskt ledsen i så fall. Varför skrek jag?
Jag: Ja, det var ju det vi undrade. Vi gav dig mat, bytte blöja, gungade dig, gav dig snuttis och napp. Men du bara skrek.
Charlie: Konstigt. Nappen brukar ju göra att jag håller tyst.
Jag: Ja. Men inte i natt.
Charlie: Trist! Ledsen för det.  
Jag: Ingen fara. Nu är jag mest nyfiken på din blöja.
Charlie: Jaha? Vad är det med den?
Jag: Det är inget bajs i den.
Charlie: Nej. Just det.
Jag: Du är medveten om det?
Charlie: Mycket!
Jag: Och vad…? Varför har du inte…bajsat?
Charlie: Jag ska bajsa. Men inte just nu.
Jag: Inte just nu?
Charlie: Nej.
Jag: När ska du bajsa då?
Charlie: Ja du, poppi…
Jag: Förlåt?
Charlie: Poppi. Får jag kalla dig det?
Jag: Jaha. Okej.
Charlie: Ja du, poppi… Du kommer att märka när jag bajsar. Du kommer att märka det mycket väl.

Jag: Varför ser du så underlig ut?
Charlie: Underlig?
Jag: Ja, du ler på konstigt sätt.
Charlie: Jaså, jaha, tycker du?
Jag: Ja.
Charlie: Jag ler bara för att du är världens bästa pappa. Du behöver inte oroa dig för mitt bajs, poppi.
Jag: Men du bajsar i blöjan och så?
Charlie: Absolut.
Jag: Lovar du?
Charlie: Det vet du.
Jag: Okej. Vill du ha gröt eller NAN?
Charlie: Gröt!
Jag: Okidok.

Jag kommer till butiken och tycker genast att det luktar lite underligt. Jag ställer mig i dörröppningen med näsan högt och drar in, ser lite märkvärdig ut, som en vinkännare.

Trevar mig fram till kaffebryggaren och upptäcker att den stått på hela helgen. Tittar ner i kannan, ser de sorgliga resterna av det som en gång var mitt fredagskaffe. Tar en bild på sörjan och skickar till Amanda, som tidigare klagjort för mig att om man lämnar bryggaren på SÅ BÖRJAR DET BRINNA!

Jag skriver till henne: ”Bryggaren på hela helgen. Allting är i ruiner. Förkolnat. Det brinner ända ner mot Tegnérgatan i norr och Mästersamuelsgatan i söder. Men framför allt – butiken är förstörd. Mitt liv, min dröm – allt är borta. Det enda som finns kvar är kannan.”

Nu sitter jag här i triumf vid telefonen och väntar på att hon ska svara.

Sitter hemma i soffan. Kollar igenom en text och fingrar lite på Charlies tår. Hon är möligen en smula uttråkad, men protesterar inte. Ibland skriker hon till gällt och kort, men sen är det inte mer med det. Hon tycker att det är spännande att se mina fingrar över tangentbordet och vill gärna prova själv. Vi har gjort stora framsteg idag, inte med hennes skrivande – men med annat. Charlie kan numera föra sin gåstol framåt. Det går inte snabbt, men det går. Charlie har dessutom lärt sig att kräkas på cashmir. Det tyckte hon var mycket roligt. 

Jag ska snart iväg till Uppsala för att prata om min bok och samlar mig inför detta. Är trögstartad och långsam. Har funderat på att resa mig ur den här soffan i över en halvtimme nu. På teven går reprisen av Robinson. Jag vet vad de ska säga redan innan de säger det och känner mig därvid som en mystisk magiker. Men jag säger ingenting hgt, ingen idé att skrämma någon med mina krafter.

Skulle gärna bjuda er på något festligt, men det är söndag och jag sitter bara här. Jag är inte direkt någon ”stupränna för intryck”, om man säger. Det är helt enkelt dag med familjen i hemmet. Och sen Uppsala. Och när jag kommer hem har Amanda lovat göra lammracks. Vill ni se recept?

Jag och Charlie tittar på Nyhetsmorgon. Chefen för Intrum Justitia är i studion och talar om svenskarnas privatekonomi. När samtalet lider mot sitt slut säger programledaren Tilde:

”Tack för att du kom hit.”

Och Intrum-chefen svarar:

”Varsågod.”

Jag börjar fnissa nervöst. Vad underligt. Tänk om man skulle säga så? Tänk om man skulle säga ”varsågod” när någon sa ”tack för att du kom”.

– Paolo är inte så bra på att LÄSA MANUS, och det är ju okej, alla kan inte vara bra på det, men DÅ SKA MAN FÅ HJÄLP av någon producent på plats. Paolo får ett manus där det bland annat står: ”Sedan är det dags för öråd och då kommer någon att få åka hem.” Då läser han det på det sättet. Han läser det bokstavligt. Han säger ”sedan” och ”någon” istället för ”sen” och ”nån”. Och då känns det LÄST. Prova själva, så förstår ni vad jag menar! Om en producent hade hjälpt honom så hade man kunnat rätta till det. Nu lät det väldigt stelt och läst och de var alltså inte Paolos fel, vill jag mena.

– Jag tyckte inte om den nya ockulta grafiken. En massa döskallar och voodoo och trams. Det var inte Robinson för mig.

– Var verkligen en av deltagarna Mats Thelin? DEN Mats Thelin? AIK-hockeys legend från sent 80-tal? Stort!

– Amanda tycker inte om castingen. Hon tyckte att de tagit in ”ett gäng innebandyspelare”. Jag håller inte med! Jag tycker att det är skönt att det INTE är femton silikonopererade idioter. Jag gillar framför allt att TV4 vågar ta in äldre människor!

– Paolo hade det mycket svårt när han gick på strand och läste manus, men var mycket levande och bra under ö-rådet. Han log när man skulle le, lyssnade på svaren och var lugn. Det var fint att se honom sådär.

– Under ö-rådet sa Paolo med allvarlig stämma att den fackla de bar i handen representerade deras liv. När man åker ur tävlingen går man fram till Paolo med sin fackla som omsorgsfullt släcker den och så får man lämna ön. Så fånigt!

– Amanda hatade programmet, så jag antar att det var sista gången jag såg det. Och jag tycker det är lite synd. Det var trevligt att se. Det skulle kunna bli bra.