Tidig morgon, jag tar en dusch. När jag står där sömndrucken råkar jag välta en av de många flaskor som står längs badkarskanten. När jag ska sträcka mig efter den har jag ner en till och ytterligare en. Jag vänder mig om för att komma åt dem från badkarsgolvet och river ner en rad om tre flaskor till. Jag vill skrika HELVETE och utplåna hela badrummet med mina bara händer, tiva ner kaklet, lyfta upp badrumsskåpet och sula det i väggen, slita ut duschmunstycket ur väggen, ja, lite sånt. Men jag ler ett PSYKOTISKT leende för mig själv, plockar i lugn och ro upp flaskorna, nästan fnissande.

När jag kommer ut säger jag till Amanda: ”Älskling. Det står 22 flaskor på badkarskanten. Behöver vi alla dem varje dag eller tror du att det finns några som vi kan ställa i skåpet och ta fram bara när vi behöver?”

Hon svarar: ”Nej. Vi behöver alla framme.”

Jag säger: ”Hela tiden?”

Hon svarar: ”Ja. Hela tiden.”

Jag säger ”Vad vettigt”.

Charlie är mycket intensiv i sitt sätt att vara. Hon blir mycket snabbt uttråkad av saker och ting. En ny leksak att klämma på är rolig i 20 sekunder, aldrig mer. Helst av allt vill hon stå dygnet runt. Problemet är att hon inte kan stå själv, vilket gör att vi måste hålla henne upprätt när hon står. Och så står hon där och utforskar världen och tycker att det är mycket intressant. Men till slut måste man sätta ner henne. Då blir hon helt vansinnig. Alltså, vi talar GALEN. Så lyfter man upp henne i stående läge igen och då blir hon genast belåten. Då agerar hon som om det aldrig hänt.

Finns det någon förälder där ute som kan tipsa om någon rolig leksak för en 4 månader gammal bebis med sittproblem?

Jag slås av en snabb ångest när jag anländer till min bokhandel. Jag måste ta tag i julskyltningen. Under december har jag alla chanser att öka försäljningen. Men då måste jag vara smart. Göra det snyggt. Mycket lampor och kanske en tomte som står och vinkar med sin säck nere i hörnet. Och pynt och skit.

Min första tanke: ångest.
Min andra tanke: vilken härlig utmaning!

Vi har den här typen av morgon här.

Det är rättvist att kalla Charlie lite ”klängig”. Hon vill sitta i min famn. Och om hon under något tillfälle under morgonen upptäcker att hon inte gör det – att hon inte sitter där, menar jag – börjar hon skrika på vansinigt sätt.

Och då tar jag upp henne igen.

Det blir alltså inget morgonkaffe idag. Men det blir ”mys”, kan man säga.

Sitter i min butik i skymningen. Jag har dålig belysning, jag måste ordna det. Det är skumt här, jag ser saker i hörnen som i själva verket inte finns. Det känns lite ruggigt. Det är så mycket jag måste ordna med innan jag går hem idag. För många saker. Jag är som brandmannen som står rådvill mellan eldhärdarna, kan inte bestämma mig vilken jag ska ta itu med först. Så jag gör ingenting alls. Jag bara sitter här och tittar ut genom skyltfönstret. Det är alltid roligast nu på sena eftermiddagen. Alla skyndar, går lite mer framåtlutade än normalt.

En kund kom in i butiken. Trevade sig fram längs väggarna, höll sig borta från min plats. Ville inte möta min blick.

Han tittade lite i hyllorna och berättade – med blicken hela tiden riktad mot boktitlarna – att han var hypnotisör. Jobbade mycket med muskelspänningar, sa han. Jag frågade om det var hokuspokus, och då sa han ”nej nej”. Och sen var det tyst igen. Så sa han ”jaha” och tog farväl.

Och kvar sitter jag med mig själv. Sätter på en kanna kaffe, lyssnar på det ljuvliga ljudet av det sista vattnet som gurglar sig genom apparaten, som den där salivsugen hos tandläkaren. Jag dricker kaffet starkare och starkare ju längre dagen går. Nu är det så svart att det inte ens reagerar på mjölken jag häller i. Det förblir svart vad jag än gör. Och så dricker jag och grinar med ansiktet, som efter starksprit.

Jag borde ta tag i något här. Men jag är så fullständigt obeslutsam. Sitter bara och stirrar ut på allt som fladdrar förbi där ute.

Jag tog bajsbilen tidigt på morgonen. Åkte centralbron. Såg solen stiga över Södermalm. Tänkte på AIK-sången: ”Vi ser hur solen stiger över Råsunda.”

Hämtade upp Mats på Söder. Nervös, fnissig stämning i bilen. Vi köpte kvällisarna och Mats högläste. Iliningar genom kroppen hela tide. bara timmar kvar till matchernas match.

Vid Södertälje blev vin omkörda av en limousine. Någon vevade ner takrutan och viftade med sin AIK-halduk. Jag tänkte på AIK-ramsan: ”Vi är överallt.”

Anlände till Göteborg. Fick mycket glåpord från göteborgare. Var rädd att få stryk, tog på mig huvan. Tog en stor whiskey för att göra mig själv lite mer trubbig i anden. Det fungerade inte.

Matchen började. Gamla Ullevi var vacker, men gräset var dåligt. Jag blev orolig. Dåligt gräs ger dåligt spel och dåligt spel gynnar Göteborg. Skakade i hela kroppen.

Efter 90 vidriga minuter stod det klart att SM-guldet åter hittat hem till AIK. En massa gnagare sprang in på plan, men jag stod kvar som en tönt här uppe och tittade.

Åkte hem i rekordfart. Mats körde, tog ett bord på Sturehof och firade med champagne, hummer och snaps. Sen gick vi upp till guldfesten, men kom inte in. Jag hade biljetter till festen, men det spelade ingen roll. Folk berättade att de hade stått där i tre timmar med biljett i hand utan att komma in. Jag ringde till mina coola AIK-kompisar Pontus och Niclas, som blivit bjudna på banketten. Bad dem hjälpa mig in. Men de sket i mig. Jag ringde och ringde, men de ville inte svara. Dåligt av dem. Så gör man inte om man är kompisar. Jag blev sur. Men när jag gick hem var jag ändå väldigt glad. AIK är svenska mästare i fotboll.

Imorse. Kom till butiken, som drabbats av vandaler. Men det var ganska snälla vandaler. Det var ju ett positivt budskap. Men ändå, jag muttrade och mumlade ”jävla busungar” när jag gick in. Höll på att ramla på en låda med skräpböcker. Fina grejer. Svensk juristtidning inbunden från 1924-1926.

äntligen tillbaka i Stockholm. Sturehof. Snaps och skaldjur. Och sen upp och krama alla i AIK. Det här är inte den bästa, men en av de bästa dagarna i mitt liv. 

Sitter i bilen på väg hem från Göteborg. Den glädje jag känner efter detta SM-guld går knappt att beskriva i ord. När jag kommer fram till Stockholm ska jag sätta mig med mina AIK-väner Mats och Jonas och äta en bättre middag. Sen ska vi gå på guldfesten tillsammans. Och så ska vi festa som om vi vore mycket yngre än vad vi är. Amanda har sagt att hon tar hand om Charlie hela natten och hela morgonen i motgon bitti. Det var gulligt, tycker jag.

Och ni då? Är ni inte glada att guldet äntligen kommit hem till AIK?

VAD GÖR NI?
VAR ÄR NI?
VAD KÄNNER NI?

Det är den stora dagen. Dagen vi väntat på i elva år. Jag packar lite kläder, gör en kaffe, sätter mig i soffan och tittar ut över en tom gata. Varje gång jag tänker på matchen går det en ilning längs hela min ryggrad, ner mot pung.

Vi åker i min bil, vi ska till helvetet.

Gamla Ullevi. Arenan som Göteborg aldrig förlorar på. Det känns omöjligt. Det ska inte gå. Men det gör det. Vi kan göra det här.

Om jag fick chansen att gå in till AIK-spelarna tre minuter innan matchstart, så skulle jag säga ungefär detta: