Vi har tagit fram julpynt hemma nu. Det mesta har jag ärvt från mitt barndomshem. Det finns bland annat en tyg-tomtegubbe i miniatyr med en julklappssäck i handen. Han står bakåtlutad som en saxofonist och skrattar åt något, oklart vad. Säcken ser frestande ut, överfylld av klappar till barnen. Jag blev nyfiken på säcken, ville veta vad det var i den, och öppnade den igår. Den var fylld med tidningspapper. Av ren slump råkade jag se att det stod skrivet något på en av tidningspappren. Det var ganska otroligt. Det var jag som skrivit lappen. Av min stil och stavning och språk att döma gissar jag att jag är 7 eller 8 år. Det står:

Julafton. Mamma och Niklas har bråkat men det vet pappa inte om än.

Jag läste lappen om och om igen. Den pojken som skrev den där lappen, vad var det för någon? Hur var han? Vad hade han för universum? Hur var det med honom den där julaftonen för 25 år sedan?

Jag hade en väl utvecklad radar för stämningar som barn. Jag satt i något hörn och uppfattade de allra minsta signalerna i de vuxnas samtal. Jag kände när ett samtal gick åt fel håll, utbrotten var många, till slut kunde jag förutse dem. Det var som att åka slalom mellan snäva portar utan möjlighet att kunna svänga.

Mamma och Niklas bråkade. Men pappa var inte medveten om det. När pappa skulle få nys om det skulle det eskalera. Han skulle få ett utbrott. “Är det så här vi ska ha det – på själva julafton – det var ju själva fan!” skulle han skrika. Och allt skulle bli mycket skört. Jag skulle tappa kontrollen över julafton.

Undrar om pappa fick veta att de hade bråkat sen. Jag minns inte. Men jag minns känslan så tydligt att till och med dofterna kommer tillbaka.

Märkligt. Jag stoppar tillbaka lappen i säcken igen.