Sitter i butiken, lite missmodig och ur balans. Borde ta tag i ekonomin, betala fakturorna och fakturera de som är skyldiga mig pengar. Men jag orkar inte. Jag orkar just ingenting. Under den timme som jag varit i butiken har jag bara stirrat på en och samma fläck.

Jag har dragit ner rullgardinen till skyltfönstret för jag orkar inte titta på gråheten där ute. Den gör mig så otroligt dyster. Solen går upp, flämtar och fladdrar till i en kvart och sedan går det ner. Är det värdigt, det? Är det så vi ska ha det, vi människor? Det är väl klart att det inte är! Förstår ni inte att vi måste flytta härifrån!? Vad fan är det med oss svenskar som finner oss i det här. Vad hände med drömmen om ett värdigt liv?

Dagens enda höjdpunkt: glömde kaffebryggaren på över natten. Det dofta brända mandlar när jag kom in. Botten av kannan såg ut som månens yta, fast svart. Det var väldigt vackert, i något sammanhang skulle man kunna kalla det för konst. Om man kan kalla Anna Odell för konst så kan man kalla det här för konst. Anna Odell. Jävla människa. 2009 års stora fåntratt.

Herregud ändå. Minus 12 grader ute. Det går ju inte att gå ut över huvud taget. Det enda som jag finner riktigt roligt just här och nu är obegripligt nog ordet ”dvärgjävel”. Jag säger det för mig själv gång på gång, säger det högt och aggressivt, som om dvärgjäveln stod framför mig.

Dvärgjävel!

Och så fnissar jag hysteriskt. vad är det för humor? Återigen: var finns värdigheten?