Dagen började i stort lugn. Bara jag och Amanda och Charlie. Amanda matade Charlie och eftersom det var jul fick hon en ny smak – spagetti och kötttförssås! Hon tyckte mycket om det.

 

Sen åkte jag ut till Skogskyrkogården för att hälsa på pappa i graven. När jag kom stod redan övriga familjen där. Mina två bröder, mamma, Niklas fru Ninni och Calles tjej Anitha. Jag skrattade när jag såg dem. De är ju så korta allihop! Så fruktansvärt korta. Eftersom alla är jämnkorta kanske ni inte slås av deras absoluta korthet. Så jag bad Niklas ta en bild på oss när jag var med.

 

De är väldigt, väldigt korta. Det var som att titta på filmen ”Willow”.

 

Vi stod en stund vid pappas grav. Jag hängde en av Charlies leksaker på en av grenarna. Det är så synd att pappa aldrig fick träffa Charlie.

 

Sen åkte jag hem för att hjälpa Amanda med maten. Charlie hade fått på sig juldressen.

 

Och ett par guldskor, som hon blev mycket förtjust i. Hon ville bita i den hela tiden. Ni ser hur Charlie korsar benen som en modell. Hon kanske blir modebloggerska när hon är stor.

 

Jag tyckte de var så fina, Amanda och Charlie, så jag tog en massa bilder på dem.

 

Här är en bild till jag tog. Mina två favorittjejer.

 

Så kom brorsan Calle och lämnade över den första julklappen. En napp som var utformad på sådant sätt att det såg ut som att hon hade väldigt stora tänder. ”Charlie har aldrig varit mer lik Alex än nu”, sa Calle och så skrattade han och alla andra skrattade också.

 

Så kom mamma. Hon bar solglasögon av okänd anledning, vi frågade inte.

 

Vi åt middag, men det har jag tyvärr inga bilder på. Sedan förde jag in alla 15 gäster in i ”mörka rummet”. Där skulle de sitta medan jag släckte alla lampor i vardagsrummet och tände de levande ljusen i granen. När de sedan kom ut blev de liksom bländade och hänförda av granens sken. Så gjorde vi alltid i min barndom, det var pappa som tände granen och när vi kom ut sa alla ”OJ”. De sa samma sak i går. Alla tittade på granen när de kom ut och sa ”OJ”.

 

Sedan läste Calle Lukasevangeliet. Det brukade pappa alltid göra förr om åren. Den högläsningen utgjorde starten på julklappsutdelningen. Nu är det Calle som tagit över. Pappa läste ur Bibeln. Calle läste ur sin Iphone. Åren går.

 

Jag fick inte till bilderna utan blixt, så jag tog en bild med blixt så att ni kan se. Men det var ju inte riktigt så här det såg ut. Det var ju mörkt och mysigt. Den här bilden är inte rättvis!

 

Sen kom tomten! Amandas systerdotter Rosa blev lite skakad en stund. Och Calle med. Var det verkligen tomten? Eller är det någon som klätt ut sig? Vad var det som pågick här egentligen?

 

Tomten gav ett paket till Charlie. Bengan hjälpte till att öppna.

 

Sen fick Rosa en klapp. Tomten ville ha en puss och efter en stunds protester gick hon med på det. Och när hon böjde sig fram såg Calle att tomten hade örhängen. Som han skrek! ”TOMTEN HAR ÖRHÄNGEN! DET ÄR INTE TOMTEN! DET ÄR JU AMANDA”, skrek han.

 

Sen delade vi ut klappar och umgicks hela kvällen. Det var härligt och trevligt!

Vi köpte Bingolotter till TV4:s uppesittarkväll idag och slog oss ner vid tv-soffan fyllda av förväntan. Det började med rimstuga, där man kunde skicka in mail och be om hjälp med rim till sina klappar. Jag och Amanda ska ge bort en morgonrock och skickade ett långt och vänligt mail om att vi behöver hjälp med rim till detta. Och varje gång det blev dags för rimstuga i programmet isade det till i oss – nu kan de ta upp vår klapp! Men det gjorde de aldrig. Det kom inget rim.

Vi spelade en av bingoraderna, men vann ingenting. Då och då visade de inslag på hur EMD åkte runt i en nercabbad bil och sjöng julsånger i svinkylan. Mycket märkligt. Sen hade de tagit in en panel som var expert på julen. Man kunde skriva in sin fråga om julen till dem och så skulle de svara. Vi skrev in. Amanda har hört att tomten är röd på grund av Coca Cola. Att det var Coca-Cola som en gång i tiden gjorde tomten röd – tydligen var han grå i början. Det frågade vi panelen om. Samma isande känsla av absolut nervositet när Lotta Engberg vandrade bort till panelen. Svarade de på vår fråga? Icke!

Vi spelade den andra Bingoraden.

Och jag vann!
Herregud, jag vann!

Jag skrek BINGO rakt ut och kastade mig på telefonen för att ringa in. När jag ringde kom jag fram till en röst. Det var Lotta Engbergs! Hon sa: ”Tyvärr gick du inte vidare från dragningen den här gången.”

Vilken besvikelse.

Men Lottarösten i telefon lade snabbt till: ”Men försök gärna att ringa igen!”

Och som jag försökte. Jag ringde och lade på, ringde och lade på, ringde och lade på, ringde och lade på.

Och varje gång, Lottas muntra röst: ”Tyvärr gick du inte vidare från dragningen den här gången. Men försök gärna att ringa igen!”

Jag har spelat Bingolotto med min familj hundratals gånger och aldrig fått bingo och när jag nu fick det så skulle jag inte ge upp. Jag skulle in i studion! Jag ville snickesnacka med Lotta Engberg! Jag ville ha färgfemman!

Men till slut räckte det. Jag slutade ringa numret. Alldeles utmattad. Så fick jag syn på något finstilt i botten av lotten. En snabb information: ”Varje samtal kostar fem kronor.”

Och då isade det till igen, fast av helt annan orsak. Och jag funderade: ”Hur många gånger ringde jag egentligen? Femti? Hundra?” Jag minns inte, jag var manisk, i ett rus.

Det var därför hon var så munter i sin uppmuntran: ”Försök gärna att ringa igen!”

Jag blev så fylld av skräck inför denna kommande telefonräkning att jag gick och lade mig. Och nu ligger jag här i mörkret, har dragit ner ljusstyrkan på skärmen så att Charlie inte ska vakna. Trycker försiktigt på tangenterna så att det inte ska höras för mycket. Smeker tangenterna. Fingrarna dansar över dem. Jag känner mig sensuell. Så här skulle jag vilja skriva jämt. Men alla de där samtalen. Nej. Fy fan. Nu tänker jag inte mer på det. Så. Borta.

Charlie halvligger på ett rätt slappt sätt och väntar på julen. Ända sedan det släppte för henne i magen för några dagar sedan har hon varit på ett ljuvligt humör. Hon kommunicerar nu i två stavelser med sin omvärld. Hon säger ”bibi” och ”lala” och ”nene” och liknande. Hon har hittat nya hobbies. Hon tycker till exempel om att slita sönder tidningar. Hon river hellre sänder Expressen än Aftonbladet, vilket tyder på att det är en sund unge vi har att göra med. Dock: hon gråter varje gång hon ser en bild på min chefredaktör Jan Helin. Blir alldeles olycklig och vilka komma upp i famnen. Men oftast ler hon. Varje gång hon ser mig fnittrar hon till och sträcker ut armarna mot mig. Det finns ingen bekräftelse i världen som är starkare för mig än den – att upptäcka att hon vill att jag ska lyfta upp henne. Hon vill vara med mig! Ni kanske säger att det är hjärnspöken, att hon inte alls har en aning om vad som händer, men låt mig leva i den villfarelsen i så fall. Förstör inte det här för mig, snälla.

Ibland vill någon vän lyfta Charlie och gulla med henne. Då kan det hända att hon blir orolig och börjar gråta. Då får man ta över. Det är tråkigt för vännen som sitter där och ser snopen ut, men en del av mig blir väldigt glad. Det betyder att jag är speciell för henne på något sätt. Det betyder att vi hör ihop mer än hon hör ihop med någon annan. Jag tycker så mycket om det.

Jag älskar att krama Charlie. Jag längtar tills hon blir större och starkare för då kan jag krama henne hårdare.

Det var trevligt pyssel att klä granen. Vi hade på Anna Ankas jul i bakgrunden. Hon hade en svensk kock där. TV3 påstår att han är en ”stjärnkock”, men ingen levande svensk vet vem han är, vilken krog han driver eller vilken mat han lagar. Han skulle hur som helst laga mat och gjorde därför anka – ni förstår, vad fiffigt uttänkt! Anka äter anka! Klurigt! Anna skrek om att hon ville ha mycket brosk i ankan. Herregud, har hon inte förstått att hon inte kan babbla om brosk längre. Hon måste göra andra saker. Det var kul med brosk en gång, kul att snacka om det dagen efter på jobbet, men nu står hon där igen och babblar om brosk, men den här gången regisserat och planerat. Allt det som var magiskt i ”Svenska Hollywoodfruar” är nu försvunnet. Kvar finns bara en panisk tant som varje gång hon öppnar munnen tänker så att det knakar för att komma på något snuskigt eller provocerande. Vad dumt det är.

Men granen blev fin. Jag är väldigt nöjd. Ser ni att vi har finska flaggan i granen? Varje gång jag ser den tänker jag på finska vinterkriget. Pappa var med i finska vinterkriget. Han gjorde inte lumpen, men ville ändå bidra när kriget bröt ut. Han startade en underhållningsgrupp som åkte runt och underhöll de finska frontsoldaterna. De här soldaterna låg månad efter månad alldels vid fronten mot ryssarna, de var verkligen värda lite underhållning. Pappas grupp gjorde succé, alla älskade den. Alla utom krigsledningen i Helsingfors. Pappa fick ett brev från någon general som förbjöd pappa att underhålla för trupper som var närmare än en kilometer från ryska trupperna. Varför? Jo, för att soldaternas skratt röjde finnarnas positioner mot ryssen. Pappa ramade in det där brevet. Genom alla år sa han att det var den finaste recension han fått i hela sitt liv.

Titta granen! Köpte den just. Nu ska jag klä den. Jag återkommer! 

Vi har tagit fram julpynt hemma nu. Det mesta har jag ärvt från mitt barndomshem. Det finns bland annat en tyg-tomtegubbe i miniatyr med en julklappssäck i handen. Han står bakåtlutad som en saxofonist och skrattar åt något, oklart vad. Säcken ser frestande ut, överfylld av klappar till barnen. Jag blev nyfiken på säcken, ville veta vad det var i den, och öppnade den igår. Den var fylld med tidningspapper. Av ren slump råkade jag se att det stod skrivet något på en av tidningspappren. Det var ganska otroligt. Det var jag som skrivit lappen. Av min stil och stavning och språk att döma gissar jag att jag är 7 eller 8 år. Det står:

Julafton. Mamma och Niklas har bråkat men det vet pappa inte om än.

Jag läste lappen om och om igen. Den pojken som skrev den där lappen, vad var det för någon? Hur var han? Vad hade han för universum? Hur var det med honom den där julaftonen för 25 år sedan?

Jag hade en väl utvecklad radar för stämningar som barn. Jag satt i något hörn och uppfattade de allra minsta signalerna i de vuxnas samtal. Jag kände när ett samtal gick åt fel håll, utbrotten var många, till slut kunde jag förutse dem. Det var som att åka slalom mellan snäva portar utan möjlighet att kunna svänga.

Mamma och Niklas bråkade. Men pappa var inte medveten om det. När pappa skulle få nys om det skulle det eskalera. Han skulle få ett utbrott. “Är det så här vi ska ha det – på själva julafton – det var ju själva fan!” skulle han skrika. Och allt skulle bli mycket skört. Jag skulle tappa kontrollen över julafton.

Undrar om pappa fick veta att de hade bråkat sen. Jag minns inte. Men jag minns känslan så tydligt att till och med dofterna kommer tillbaka.

Märkligt. Jag stoppar tillbaka lappen i säcken igen.

Läste senaste numret av Café där tv-kritikern Jan Gradwall skrev så fint om Schulman Show. Artikeln sitter nu på väggen hemma! Det fina med det där programmet är att en hel säsong kostar mindre för oss att göra än vad det kostar för Kattis Ahlström att sända ett avsnitt av Kattis och Co. Trots detta har vi alltså tre eller fyra gånger fler tittare än just Kattis & Co. Det är verkligen roligt.

Ni som inte sett programmet, titta på det! Det är kul! Och om ni inte har tid att se allt så här före jul, spola fram till 21 min av senaste programmet, då vi leker leken ”last brownie for the saddest act” -Petra Mede, Martin Stenmarck, jag och Ann Söderlund tävlar i vem som är den mest tragiska människan i programmet. Mede berättar om ett färdigmatsätande och tragiskt ensamliv, Martin berättar om apatin i soffan och hur han ifrågasätter hela sin karriär och Ann berättar om hur rädd hon är för att ta del av sina näras sjukdomar.

Meddelande till mina bästa, äldsta vänner: förlåt att jag är lite sen till det årliga julbordet. Charlie fick en knäpp. Vägrade låta sig matas. Ville äta själv. Det tog lite längre tid än normalt. Jag är där om tio minuter!