Arkiv för December 2009

- Sida 2 av 8

Nyår – ännu ett pinnhål på väg mot döden

av Alex Schulman

Det är ju ett hundratal timmar kvar till nyåret, men jag vet redan ungefär hur det kommer att gå till.

Middagen började redan 19 och det var generöst med spriten, det är klart att man är ordentligt rund under fötterna nu när klockan närmar sig tolv.

Hela det stora sällskapet – här finns både vänner och främlingar – rör sig ut på balkongen eller ut mot trädgården. Lågskor på männen, klackskor på damerna, alla halkar och håller sig fnittrande i varandra. Saft av skaldjur rinner längs fingrarna. Blandningen av kylan och alkohol, det skapas en speciell stämning när alldeles för fulla människor samlas utomhus i minusgrader. Vi har klätt oss slarvigt för expeditionen, huttrar och inväntar tolvslaget. Någon entusiast har klätt sig i smoking kvällen till ära, men han smög snart av sig flugan när han upptäckte att han var ensam om klädseln.

 

Damerna ställer sig på långt tryggt håll medan männen böjer sina ostadiga knän och donar med raketerna. Man väntar och röker en cigarett och sedan röker man omedelbart en till, herregud, man ska ju sluta för gott om några minuter.

Alla ser under hetsig stämning till att de har champagne i glasen inför tolvslaget. Panikscener hos dem som har tomt. ”Jag har inget i glaset”, skriker någon med vilda, rullande ögon och värdinnan får skynda in för att hämta påfyllning. Någon startar en nedräkning: TIO, NIO, ÅTTA…

Och alla andra stämmer in: ”SJU, SEX, FEM…” Men någon haverist har ringt Fröken Ur och säger ”NEJ NEJ, stopp! Det är tre minuter kvar!” Och man tystnar och väntar ytterligare. Och så slår klockan äntligen tolv och alla ropar GOTT NYTT ÅR och letar i panik efter sin lite för fulla make eller maka, för första kyssen måste gå till sin partner.

 

Sedan kramar man laget runt. Värst blir det med främlingarna – klumpiga och osäkra rörelser när man inte riktigt kan komma överens om man ska krama eller ta i hand. Några karlar i sällskapet tar genast fram cigarr, tänder och suger, tänder och suger och visar sedan tänderna. Och all kvällens förväntan har plötsligt exploderat i ett klockslag och det finns så mycket värme och många leenden omkring en, och man tycker att det är lite lustigt att det enda man känner själv är sorg. Man känner den så starkt. Och man tittar på de andra. Visst ser man den hos dem också? Mitt i all denna yra finns en tragik som det är svårt att sätta fingrarna på. Som om alla hade något ledsamt på tungan som de aldrig fick sagt under året. Och nu är det snart för sent. De gömmer den skickligt, men bakom de blanka blickarna ser man att deras ångest lyser lika starkt som ens egen.

Jag har alltid sett nyårsafton som den vidrigaste av alla högtider. Den ångest som jag känner när klockan slår tolv når sedan sitt absoluta klimax på nyårsdagen. Man ligger bakfull i soffan. Ivanhoe på teven och byter man kanal är det backhoppning. Och olustkänslan trycker så hårt mot bröstet att jag inte ens kan resa mig upp.

 

Man skulle kunna tro att den här ångesten har att göra med en allmän olustkänsla inför januari som månad. Man är pank efter julen, solen visar sig inte över huvud taget och det är väldigt långt kvar till sommaren. Men jag tror att det främst handlar om en ren form av dödsångest. När det blir nytt år är det alldeles oundvikligt att tänka på att man tagit sig till ännu ett pinnhål på sin resa mot döden. Jag försöker att undvika att tänka på döden överlag. Försöker undvika att tänka på den fullständiga meningslösheten i att existera. Vägrar tänka på att jag i evighetens perspektiv lever på den här jorden under en tidsrymd som kan likställas med den tid det tar att knäppa sitt finger. Sedan är jag borta.

Det går att tänka bort de här tankarna de flesta gånger. Men inte när det gamla året byts mot ett nytt. Jag känner en fruktansvärd separationsångest från 2009. Jag skulle vilja byta år när jag själv behagar. Om några år eller så. Men det är inte dags än.

Jag ligger i min soffa och tänker att jag står still. Jag står kvar här i livet och stampar. Ett år har gått och ingenting har hänt. Jo, en sak. Jag har kommit ännu ett år närmare min egen död.

Charlies första jul!

av Alex Schulman
jul1.jpg

Dagen började i stort lugn. Bara jag och Amanda och Charlie. Amanda matade Charlie och eftersom det var jul fick hon en ny smak – spagetti och kötttförssås! Hon tyckte mycket om det.

 

jul2.jpg

Sen åkte jag ut till Skogskyrkogården för att hälsa på pappa i graven. När jag kom stod redan övriga familjen där. Mina två bröder, mamma, Niklas fru Ninni och Calles tjej Anitha. Jag skrattade när jag såg dem. De är ju så korta allihop! Så fruktansvärt korta. Eftersom alla är jämnkorta kanske ni inte slås av deras absoluta korthet. Så jag bad Niklas ta en bild på oss när jag var med.

 

jul3.jpg

De är väldigt, väldigt korta. Det var som att titta på filmen ”Willow”.

 

jul4.jpg

Vi stod en stund vid pappas grav. Jag hängde en av Charlies leksaker på en av grenarna. Det är så synd att pappa aldrig fick träffa Charlie.

 

jul5.jpg

Sen åkte jag hem för att hjälpa Amanda med maten. Charlie hade fått på sig juldressen.

 

jul6.jpg

Och ett par guldskor, som hon blev mycket förtjust i. Hon ville bita i den hela tiden. Ni ser hur Charlie korsar benen som en modell. Hon kanske blir modebloggerska när hon är stor.

 

jul7.jpg

Jag tyckte de var så fina, Amanda och Charlie, så jag tog en massa bilder på dem.

 

jul8.jpg

Här är en bild till jag tog. Mina två favorittjejer.

 

jul9.jpg

Så kom brorsan Calle och lämnade över den första julklappen. En napp som var utformad på sådant sätt att det såg ut som att hon hade väldigt stora tänder. ”Charlie har aldrig varit mer lik Alex än nu”, sa Calle och så skrattade han och alla andra skrattade också.

 

jul10.jpg

Så kom mamma. Hon bar solglasögon av okänd anledning, vi frågade inte.

 

jul11.jpg

Vi åt middag, men det har jag tyvärr inga bilder på. Sedan förde jag in alla 15 gäster in i ”mörka rummet”. Där skulle de sitta medan jag släckte alla lampor i vardagsrummet och tände de levande ljusen i granen. När de sedan kom ut blev de liksom bländade och hänförda av granens sken. Så gjorde vi alltid i min barndom, det var pappa som tände granen och när vi kom ut sa alla ”OJ”. De sa samma sak i går. Alla tittade på granen när de kom ut och sa ”OJ”.

 

jul12.jpg

Sedan läste Calle Lukasevangeliet. Det brukade pappa alltid göra förr om åren. Den högläsningen utgjorde starten på julklappsutdelningen. Nu är det Calle som tagit över. Pappa läste ur Bibeln. Calle läste ur sin Iphone. Åren går.

 

jul13.jpg

Jag fick inte till bilderna utan blixt, så jag tog en bild med blixt så att ni kan se. Men det var ju inte riktigt så här det såg ut. Det var ju mörkt och mysigt. Den här bilden är inte rättvis!

 

jul14.jpg

Sen kom tomten! Amandas systerdotter Rosa blev lite skakad en stund. Och Calle med. Var det verkligen tomten? Eller är det någon som klätt ut sig? Vad var det som pågick här egentligen?

 

jul15.jpg

Tomten gav ett paket till Charlie. Bengan hjälpte till att öppna.

 

jul16.jpg

Sen fick Rosa en klapp. Tomten ville ha en puss och efter en stunds protester gick hon med på det. Och när hon böjde sig fram såg Calle att tomten hade örhängen. Som han skrek! ”TOMTEN HAR ÖRHÄNGEN! DET ÄR INTE TOMTEN! DET ÄR JU AMANDA”, skrek han.

 

jul18.jpg

Sen delade vi ut klappar och umgicks hela kvällen. Det var härligt och trevligt!

Uppesittarkväll!

av Alex Schulman

Vi köpte Bingolotter till TV4:s uppesittarkväll idag och slog oss ner vid tv-soffan fyllda av förväntan. Det började med rimstuga, där man kunde skicka in mail och be om hjälp med rim till sina klappar. Jag och Amanda ska ge bort en morgonrock och skickade ett långt och vänligt mail om att vi behöver hjälp med rim till detta. Och varje gång det blev dags för rimstuga i programmet isade det till i oss – nu kan de ta upp vår klapp! Men det gjorde de aldrig. Det kom inget rim.

Vi spelade en av bingoraderna, men vann ingenting. Då och då visade de inslag på hur EMD åkte runt i en nercabbad bil och sjöng julsånger i svinkylan. Mycket märkligt. Sen hade de tagit in en panel som var expert på julen. Man kunde skriva in sin fråga om julen till dem och så skulle de svara. Vi skrev in. Amanda har hört att tomten är röd på grund av Coca Cola. Att det var Coca-Cola som en gång i tiden gjorde tomten röd – tydligen var han grå i början. Det frågade vi panelen om. Samma isande känsla av absolut nervositet när Lotta Engberg vandrade bort till panelen. Svarade de på vår fråga? Icke!

Vi spelade den andra Bingoraden.

Och jag vann!
Herregud, jag vann!

Jag skrek BINGO rakt ut och kastade mig på telefonen för att ringa in. När jag ringde kom jag fram till en röst. Det var Lotta Engbergs! Hon sa: ”Tyvärr gick du inte vidare från dragningen den här gången.”

Vilken besvikelse.

Men Lottarösten i telefon lade snabbt till: ”Men försök gärna att ringa igen!”

Och som jag försökte. Jag ringde och lade på, ringde och lade på, ringde och lade på, ringde och lade på.

Och varje gång, Lottas muntra röst: ”Tyvärr gick du inte vidare från dragningen den här gången. Men försök gärna att ringa igen!”

Jag har spelat Bingolotto med min familj hundratals gånger och aldrig fått bingo och när jag nu fick det så skulle jag inte ge upp. Jag skulle in i studion! Jag ville snickesnacka med Lotta Engberg! Jag ville ha färgfemman!

Men till slut räckte det. Jag slutade ringa numret. Alldeles utmattad. Så fick jag syn på något finstilt i botten av lotten. En snabb information: ”Varje samtal kostar fem kronor.”

Och då isade det till igen, fast av helt annan orsak. Och jag funderade: ”Hur många gånger ringde jag egentligen? Femti? Hundra?” Jag minns inte, jag var manisk, i ett rus.

Det var därför hon var så munter i sin uppmuntran: ”Försök gärna att ringa igen!”

Jag blev så fylld av skräck inför denna kommande telefonräkning att jag gick och lade mig. Och nu ligger jag här i mörkret, har dragit ner ljusstyrkan på skärmen så att Charlie inte ska vakna. Trycker försiktigt på tangenterna så att det inte ska höras för mycket. Smeker tangenterna. Fingrarna dansar över dem. Jag känner mig sensuell. Så här skulle jag vilja skriva jämt. Men alla de där samtalen. Nej. Fy fan. Nu tänker jag inte mer på det. Så. Borta.

Charlie Schulman, 5 månader och 2 veckor

av Alex Schulman
bild[21].jpg

Charlie halvligger på ett rätt slappt sätt och väntar på julen. Ända sedan det släppte för henne i magen för några dagar sedan har hon varit på ett ljuvligt humör. Hon kommunicerar nu i två stavelser med sin omvärld. Hon säger ”bibi” och ”lala” och ”nene” och liknande. Hon har hittat nya hobbies. Hon tycker till exempel om att slita sönder tidningar. Hon river hellre sänder Expressen än Aftonbladet, vilket tyder på att det är en sund unge vi har att göra med. Dock: hon gråter varje gång hon ser en bild på min chefredaktör Jan Helin. Blir alldeles olycklig och vilka komma upp i famnen. Men oftast ler hon. Varje gång hon ser mig fnittrar hon till och sträcker ut armarna mot mig. Det finns ingen bekräftelse i världen som är starkare för mig än den – att upptäcka att hon vill att jag ska lyfta upp henne. Hon vill vara med mig! Ni kanske säger att det är hjärnspöken, att hon inte alls har en aning om vad som händer, men låt mig leva i den villfarelsen i så fall. Förstör inte det här för mig, snälla.

Ibland vill någon vän lyfta Charlie och gulla med henne. Då kan det hända att hon blir orolig och börjar gråta. Då får man ta över. Det är tråkigt för vännen som sitter där och ser snopen ut, men en del av mig blir väldigt glad. Det betyder att jag är speciell för henne på något sätt. Det betyder att vi hör ihop mer än hon hör ihop med någon annan. Jag tycker så mycket om det.

Jag älskar att krama Charlie. Jag längtar tills hon blir större och starkare för då kan jag krama henne hårdare.

Om bloggen som blev ett monster

av Alex Schulman

Hej! Ledsen för dåligt bloggande idag. Jag har just skrivit klart ett manus, som ni snart ska få läsa. Jag sitter nu och förbereder morgondagens radio och måste sedan sova, så jag hinner inte skriva så mycket nu heller. Men jag har ändå en text som ni kan läsa om ni vill. Aftonbladet har i dagarna en artikelserie om 00-talet och redaktörerna tyckte att min gamla blogg var ett sådant fenomen och bad mig skriva en text om den. Jag satt rätt länge med den och blev till slut ganska nöjd. Här är den. Imorgon blir det nya tag!

December 2006

”Onanerade i tvättstugan. Ingen kom. Bara jag.”

Så löd mitt andra blogg­inlägg och det var så det började.

Jag följde en del amerikanska bloggar på den tiden. Fann dem fascinerande, försökte tyda formen. De spreta­de åt alla håll. Det fanns ­ingen gemensam nämnare. Jo, en. Alla texter utgick mer än ­någonsin tidigare från jaget.

Jag tänkte mycket på det där jaget. Hur mycket kan man bända på det i en blogg egentligen? Kan man ­skriva en blogg under eget namn, med egen bild och ­samtidigt framställa sig själv som ­någon helt annan? Det var en kittlande tanke.

Jag startade bloggen ”Att vara Alex Schulman” på Stureplan.se och min tanke var att vrida mig själv till en ­serietidningsfigur. Jag ville rita om ­mina ­egna konturer, ­skapa ­något vanställt. Det fanns ingen övergripande plan, inga långsiktiga mål, ­ingen fantastisk vision. Det var ingenting annat än ett experiment.

Jag har för övrigt aldrig onanerat i tvättstugan.

 

Maj 2007

1. Man använder ­inte svordomar. 2. Man skriver ­inte nedsättande och ­kränkande om andra människor. 3. Man använder en hyfsad ton. 4. Man lägger inte ut integritetskränkande material på sin blogg.

Nöjeschefen på Aftonbladet.se fingrade på pappret med tidningens ­bloggpolicy. Det var, förklarade hon, mycket viktigt att jag förstått dessa regler när jag nu ­skulle börja blogga på Sveriges största tidning.

Jag hade haft stor framgång med att busa i bloggosfären – jag var en ­vilde, en bloggdesperado som skrev om precis det som föll mig in. Nu förväntades jag att följa publicistiska regler. Jag minns att jag satt på det där mötet och fann alltsammans så otroligt kittlande. Experimentet började bli verkligt intressant.

I mitt första ­blogginlägg på Aftonbladet såg jag noga till att bryta mot samtliga fyra punkter i ­Aftonbladets bloggpolicy.

 

Juli 2007

Med sina 280 000 besökare i veckan blev bloggen tre gånger större än Sveriges näst största blogg. Och den blev omtalad, en riksangelägenhet. Själv försatte bloggen mig i ett svårdefinierat rus. Den hade börjat som ett undergroundprojekt som vilt sluggade mot kändisar och samtidsfenomen. Nu fanns inget ­underifrånperspektiv kvar. Jag hade i?stället en fruktansvärd makt. Alla slag riktades plötsligt nedåt.

Jag minns mycket väl min första ­tankeställare. Ulf Larssons hund hade gått bort och Larsson ­valde att gå ut i en tidning och ­berätta om sorgen. Jag ­raljerade kring det. Några veckor ­senare fick jag veta att Ulf Larsson tagit oerhört illa vid sig. Jag tänkte mycket på Ulf Larsson sen. Och på min pappa, som ­innan han dog sa till mig: Du ­skriver så roligt, men du måste alltid tänka på att det finns en människa där bakom.

Jag insåg att det här experimentet hade utvecklats till ett monster som allt oftare ignorerade den där männi­skan bakom.

 

September 2007

Till slut meddelade ­Aftonbladets chefer att de ­inte klarade mer, bloggen ­skulle läggas ned. Dagen ­efter anordnades en presskonferens. Samtliga riksmedier fanns på plats för att bevaka nedläggandet av en blogg. Pressombudsmannen Yrsa Stenius konstaterade att det var på tiden.

Själv minns jag att jag stod och besvarade pressens frågor och kände en lättnad – jag hade dödat karaktären Alex Schulman.

Men jag var också rädd – för vem var Alex ­Schulman nu? Han var ju just ­ingen alls. Hur skulle jag gå ­vidare? Jag sa att det fanns en plan. Men det fanns ingen plan över ­huvud taget.

När jag vandrade ut från Hotel Anglais hade jag ­fyra nya meddelanden på telefonsvararen. Det var från fyra olika bokförlag.

De undrade om jag ville skriva en bok.

Granen och Anna Anka

av Alex Schulman
bild[20].jpg

Det var trevligt pyssel att klä granen. Vi hade på Anna Ankas jul i bakgrunden. Hon hade en svensk kock där. TV3 påstår att han är en ”stjärnkock”, men ingen levande svensk vet vem han är, vilken krog han driver eller vilken mat han lagar. Han skulle hur som helst laga mat och gjorde därför anka – ni förstår, vad fiffigt uttänkt! Anka äter anka! Klurigt! Anna skrek om att hon ville ha mycket brosk i ankan. Herregud, har hon inte förstått att hon inte kan babbla om brosk längre. Hon måste göra andra saker. Det var kul med brosk en gång, kul att snacka om det dagen efter på jobbet, men nu står hon där igen och babblar om brosk, men den här gången regisserat och planerat. Allt det som var magiskt i ”Svenska Hollywoodfruar” är nu försvunnet. Kvar finns bara en panisk tant som varje gång hon öppnar munnen tänker så att det knakar för att komma på något snuskigt eller provocerande. Vad dumt det är.

Men granen blev fin. Jag är väldigt nöjd. Ser ni att vi har finska flaggan i granen? Varje gång jag ser den tänker jag på finska vinterkriget. Pappa var med i finska vinterkriget. Han gjorde inte lumpen, men ville ändå bidra när kriget bröt ut. Han startade en underhållningsgrupp som åkte runt och underhöll de finska frontsoldaterna. De här soldaterna låg månad efter månad alldels vid fronten mot ryssarna, de var verkligen värda lite underhållning. Pappas grupp gjorde succé, alla älskade den. Alla utom krigsledningen i Helsingfors. Pappa fick ett brev från någon general som förbjöd pappa att underhålla för trupper som var närmare än en kilometer från ryska trupperna. Varför? Jo, för att soldaternas skratt röjde finnarnas positioner mot ryssen. Pappa ramade in det där brevet. Genom alla år sa han att det var den finaste recension han fått i hela sitt liv.

Jag möter mig själv för 25 år sedan

av Alex Schulman

Vi har tagit fram julpynt hemma nu. Det mesta har jag ärvt från mitt barndomshem. Det finns bland annat en tyg-tomtegubbe i miniatyr med en julklappssäck i handen. Han står bakåtlutad som en saxofonist och skrattar åt något, oklart vad. Säcken ser frestande ut, överfylld av klappar till barnen. Jag blev nyfiken på säcken, ville veta vad det var i den, och öppnade den igår. Den var fylld med tidningspapper. Av ren slump råkade jag se att det stod skrivet något på en av tidningspappren. Det var ganska otroligt. Det var jag som skrivit lappen. Av min stil och stavning och språk att döma gissar jag att jag är 7 eller 8 år. Det står:

Julafton. Mamma och Niklas har bråkat men det vet pappa inte om än.

Jag läste lappen om och om igen. Den pojken som skrev den där lappen, vad var det för någon? Hur var han? Vad hade han för universum? Hur var det med honom den där julaftonen för 25 år sedan?

Jag hade en väl utvecklad radar för stämningar som barn. Jag satt i något hörn och uppfattade de allra minsta signalerna i de vuxnas samtal. Jag kände när ett samtal gick åt fel håll, utbrotten var många, till slut kunde jag förutse dem. Det var som att åka slalom mellan snäva portar utan möjlighet att kunna svänga.

Mamma och Niklas bråkade. Men pappa var inte medveten om det. När pappa skulle få nys om det skulle det eskalera. Han skulle få ett utbrott. “Är det så här vi ska ha det – på själva julafton – det var ju själva fan!” skulle han skrika. Och allt skulle bli mycket skört. Jag skulle tappa kontrollen över julafton.

Undrar om pappa fick veta att de hade bråkat sen. Jag minns inte. Men jag minns känslan så tydligt att till och med dofterna kommer tillbaka.

Märkligt. Jag stoppar tillbaka lappen i säcken igen.

Vem är mest tragisk?

av Alex Schulman

Läste senaste numret av Café där tv-kritikern Jan Gradwall skrev så fint om Schulman Show. Artikeln sitter nu på väggen hemma! Det fina med det där programmet är att en hel säsong kostar mindre för oss att göra än vad det kostar för Kattis Ahlström att sända ett avsnitt av Kattis och Co. Trots detta har vi alltså tre eller fyra gånger fler tittare än just Kattis & Co. Det är verkligen roligt.

Ni som inte sett programmet, titta på det! Det är kul! Och om ni inte har tid att se allt så här före jul, spola fram till 21 min av senaste programmet, då vi leker leken ”last brownie for the saddest act” -Petra Mede, Martin Stenmarck, jag och Ann Söderlund tävlar i vem som är den mest tragiska människan i programmet. Mede berättar om ett färdigmatsätande och tragiskt ensamliv, Martin berättar om apatin i soffan och hur han ifrågasätter hela sin karriär och Ann berättar om hur rädd hon är för att ta del av sina näras sjukdomar.

Meddelande till…

av Alex Schulman

Meddelande till mina bästa, äldsta vänner: förlåt att jag är lite sen till det årliga julbordet. Charlie fick en knäpp. Vägrade låta sig matas. Ville äta själv. Det tog lite längre tid än normalt. Jag är där om tio minuter! 

IMG_3658.jpg
Sida 2 av 8
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB