Jag ska ärligt berätta att vi haft ett litet helvete här hemma under det senaste dygnet. Charlie arrangerade små skrikfester under hela gårdagskvällen. Korta explosioner i vansinniga skrik. Hon ville hela tiden känna antingen mammas eller pappas hud. Vi kunde inte lägga ner henne någonstans i en sekund utan att hon skrynklade ihop hela ansiktet och började skrika. Hon ville inte sova. Till slut var hon så trött av allt skrikande att hon somnade av ren utmattning. Som en kollaps. Hon vaknade klockan fyra imorse och då satte hon fart igen. Det var som om Charlie åter var tre veckor gammal. Lika okontaktbar i sitt skrik. Vi var uppe och gungade och sa ”såja såja”, men ingenting hjälpte. Sen har hon varit ett litet nervvrak hela dagen. Vi undrade om det kunde vara så att hennes tänder växer, att det gör ont när tänderna växer. Men så fick jag nu MMS från Amanda med en bildserie på vad som hände för en stund sedan.

 

1. Charlie skriker och skriker och skriker och skriker – men så plötsligt händer något. Hon blir sällsamt tyst. Som om hon känner efter. Som om hon upplever att något stort och viktigt är på gång. Hon ser mycket koncentrerad ut när hon analyserar den nya situationen. Det händer något inom henne. Vad fan är det som pågår?

 

2. Så börjar hon krysta på ett sätt som påminner om när Amanda födde ut Charlie. Hon håller på sådär ett ganska bra tag. Kämpar och står i, sparkar och viftar och ligger still med rött ansikte. Något stort håller verkligen på att hända.

 

3. Och så släpper hon av brakarnas brakare. Till och med diskmaskinen tystnar i skräck. Och plötsligt sprider sig ett oerhört lugn över Charlies ansikte. Hon tystnar helt. Ler ett snett leende. Ligger där och myser. Amanda öppnar blöjan och upptäcker att vi har att göra med bajsfesternas bajsfest. Armageddon i bajs! Man ser ingen hud, man ser bara brunt, från naveln och neråt och sedan upp till ryggslutet. Det är alldeles enastående mycket bajs. Amanda byter hennes blöja och sedan dess har hon legat lycklig och jollrande på golvet och lekt med sina egna fingrar. Charlie, alltså. Inte Amanda.