Det finns en scen alldeles i början av filmen Gladiator. Russell Crowe sitter på huk och smörjer in sig på något lustigt sätt med grus. Varför gör han det? För att få bättre fäste med svärdet eller liknande. Han är klädd i metall från topp till tå, ser ut som man tänker sig att en tupp gjord av koppar skulle se ut. Han står alldeles uppenbart inför ett avgörande slag. Han ska döda många människor idag.

Så ser han hur en liten pippifågel sätter sig på en gren alldeles i närheten. Naturen är karg och kall, men runt den där pippifågeln finns löften om sommar. Den är så söt, den där fågeln, och Russell Crowe tittar på den och hans ansikte blir liksom slätare. Allt ljusnar och blir vackert, också i hans själ. Man anar hur han såg ut som barn i den blicken.

Det är så fint.

Men så flyger fågeln iväg och Russell följer den med blicken och när den är borta finner sig Russell Crowe blicka bort mot scenen för det kommande slaget. Och han blir åter påmind om verkligheten: Han ska döda många människor idag. Och på ett alldeles utsökt sätt får vi se hur lyckan långsamt försvinner från hans blick. Hans ansikte krymper, ögonen blir smalare. Barnet i honom är åter borta. Nu står här en krigare framför oss. En slaktare. Och nu ska han göra sitt jobb.

Minns ni den scenen? Om någon kan hitta den på Youtube, kan ni väl lägga upp den i kommentarerna. Jag känner mig precis som Russell Crowe. Jag sitter här i Thailand och tittar ut över solnedgången. Charlie leker i min famn och Amanda pysslar med en flaska vin som vi nu ska öppna. Och jag känner mig så otroligt rofylld. Men så tänker jag plötsligt på hemresan imorgon, jag tänker på på Stockholm, på att gatorna där fortfarande har snö på sig. Och då rinner allt av mig. Jag är inte längre en semestrare i Thailand. Jag är en idiot som valt att bosätta mig i det vidrigaste klimat jorden kan erbjuda. Och nu ska jag åter ge mig ut i den satans skiten.