Nyårsäventyret började inte särskilt bra. Igår eftermiddag närmade vi oss Klas landställe i Skärgården när bilen plötsligt fick sladd i djupsnön och kanade av vägen. Vi åkte inte särsklit fort och det var aldig någon fara, men den isande känslan av att glida utom kontroll var motbjudande.

Och där stod vi. Däcken spann, trots att vi gick och hämtade grus för att skapa fäste. Grannarna letade sig ut för att titta. En var vänlig, sa ”sånt händer”. Men en farbror var helt otrolig. Han hade med sig en rätt äcklig hund som han hade kopplat i en kedja runt handleden. Han gick och spanade runt bilen och skrek: ”Hur kan man göra så här jävla dåligt? Hur fan går det till? Vad fan menas med den här körningen? Kan någon förklara för mig exakt hur det går till när man kör så jävla dåligt att man kör av vägen?”

Den vänliga grannen, han som sa ”sånt händer”, ringde lite samtal, försökte få dit en traktor. Farbrorn med hunden gick runt och ropade vilken idiot jag var. Ett tag trodde jag att han skulle släppa loss hunden på mig som straff för min dåliga körning.

Det kom ingen traktor. Ingen ville åka ut på nyårsafton. Så vi fick lämna bilen och gå den sista biten till Klas. Imorse kom vi tillbaka tiull olycksplatsen. Vi hade fått kontakt med plogbilen, som kom efter en stund. Han kliade sig i huvudet. En vänlig man. Men han kunde inte låta bli att säga:

”Hur kan man köra så här dumt?”