På morgonen. Jag vaknade ensam i sängen. På min huvudkudde låg dagens ledtråd – mitt kreditkort. Märkligt. Vad kunde detta innebära? Skulle vi köpa något? I så fall vad?

Jag steg upp och vid skrivbordet på rummet fanns ett porträtt på Amanda och en hälsning om att vi skulle ses vid poolen.

 

Där stod Amanda och sa: “Välkommen till Amandas frukost på Amandas dag!” Ja, hon talade om sig själv i tredje person. Det var lite underligt, kanske.

Sen skickade hon iväg mig. “Ta första höger och gå i femti meter”, sa hon. Och jag gick.

Jag blev emottagen av en vänlig kvinna som tog mig uppför en liten kulle och där var det så vackert. Jag satte mig ner och tittade på havet. Sen blev jag ledd till en ångbastu och sedan var det dags för en vidunderlig massage som bestod i att de applicerade varma stenar på min kropp.

När jag kom ut satt Amanda där och väntade på mig. Hon hade just fått ett rosenbad med massage i oljor. “Hoppas att ni haft det trevligt här på Amandas dag”, sa hon. Och så drack vi en kopp te och slappnade av.

 

Tillbaka till vår villa. Jag lade mig vid poolen. Plötsligt kom Amanda framspringande och skrek: “Minns du ledtråden! Nu är det dags! På med kläderna!”

 

Vi gick till hotellets shop – dags för avancerad shopping! Amanda stannade till vid juvelbutiken, men gick vidare.

Hon tittade länge på de olika varorna.

Amanda hittade snygga kaffekoppar!

 

Till slut blev Charlie lite stingslig. Charlie hade inget emot att shoppa, så länge det shoppades till henne, men hon sg inga barnleksaker någonstans och därför skrek hon.  

När vi kom hem började Amanda förbereda middagen. Hon pratade inte med någon kock, som man brukar göra i Stjärnorna på Slottet. Hon pratade med roomservice. Diskuterade länge. Jag fick inte lyssna.

 

Amanda tyckte att det var mycket knivigt, det här med bordsplaceringen. Vem ska sitta var egentligen? “Alex där, nej, bättre om han sitter där och Charlie sitter där. Och så jag där. Eller jag byter där förresten.” Sådär höll hon på en bra stund innan hon var helt nöjd.

 

Amanda dekorerade bordet så att det skulle se fint ut.

 

Hon sprang om kring och fixade i en jävla fart. Ni ser ju, man kan knappt se henne på bilden, så snabb var hon.

 

Amanda välkomnade mig och Charlie till middagen. ”Välkomna till Amandas middag”, sa hon. Fortfarande i tredje person.

Fint dukat, eller hur.

 

Jag ställde frågor till henne om hennes liv, hennes karriär, hennes drömmar och hennes mål. Och hon berättade. Vilka historier!

 

Efteråt låg jag och Charlie och funderade i sängen. Vilken kvinna hon är ändå. Tänk att hon hunnit med så mycket. Och hela tiden har hon lyckats behålla värdigheten. Det är ganska otroligt.